Armeringsstål
Armeringsstål, armeringsjärn, stänger av kolstål för armering (förstärkning) av betong. För att förbättra fästet till betongen kan tråd eller klen stång med räfflad yta svetsas till nät. Nätet ger gynnsamma tryckspänningar. Stålets sträckgräns är 250-500 megapascal (MPa). För linjär förspänning (dvs. utom för nät) används även kalldraget material, vilket erhåller en sträckgräns på 1300-1600 MPa.
Armerings stål benämns vanligen med en siffer- och bokstavskombination, enligt SS-ENV 10080
Exempelvis: B500BKR
Där B står för Baustahl.
500 är den minsta tillåtna övre stäckgränsen ReH, (500 N/mm²).
B är seghetsklassen, A för 2.5% töjning vid maxlast, B 5% töjning och C 7.5% töjning. Kraven för klasserna finns i Bilaga C till SS-EN 1992-1-1. I Sverige får armering i klass B och C användas.
K står för varmvalsning och kallbearbetning Kaltverformtes, B för varmvalsning utan vidare behandling och T för varmvalsning med omedelbar värmebehandling, Tempcore.
R för att leveransform ringmaterial, saknas sista bokstaven är leveransformen stång.
I Sverige är armeringsstål i kvalitet B500BT (Tempcore 500) vanligt för stänger och byglar, B500BTR och B500BKR för nät.
Armering tillverkas även i olika kromstålskvaliteter så som SS-EN 1.4301 (rostfritt), SS-EN 1.4401 (syrafast) och SS-EN 1.4462 (duplex).
Då armerad betong började användas, 1870-talet i Sverige, armerades betong med järnvägsräls och järnbalkar, produkter som inte första hand var avsedda för att armera betong, sk styv armering. Sedan började speciella armeringsjärn, först i form av smidda fyrkantsstänger och därefter i from av valsade rundstänger, tillverkas. På 1890-talet börjar man tillverka tillverka profilerade och vridna armeringsstänger, för att få bättre samverkan med betongen. På 1940-talet valsas de första kamstängerna i Smedjebacken.
1973-1974 tillverkades rekordvolymen av armeringsjärn i Sverige, som då var en skyddad marknad kontrollerad av en laglig kartell. Den hette Basta och var en sammanslutning av 14 svenska stålbolag med tillverkning av armeringsjärn. Bland dessa kan specialstålstillverkarna Avesta Jernverk och Fagersta Bruk nämnas. 1974 levererade de svenska stålbolagen 470.000 ton armeringstråd och -stång. Samma år exporterades 152.000 ton armeringsjärn. Importen däremot låg på blygsamma 18.000 ton. Den svenska förbrukningen av armeringsjärn var hög i mitten av 1970-talet, cirka 290.000 ton 1974. Bakgrunden till detta var de stora infrastrukturinvesteringarna tillsammans med det så kallade miljonprogrammet för lägenhetsbyggandet. Efter den första oljekrisen började en nedåtgång på marknaden med fusioner och nedläggningar som resultat. I slutet av 1980-talet fanns bara en tillverkare av armeringsjärn kvar i Sverige: Fundia. Företaget, som idag ingår i finska Rautaruukki, var resultatet av en fusion mellan Kinnevikägda Welbond (Halmstad, Qvarnshammar och Forsbacka) samt Ratosägda Smebox (Smedjebacken-Boxholm).
Idag finns ingen tillverkare av armeringsjärn i Sverige, hösten 2001 lade Fundia ned tillverkningen i Smedjebacken och koncentrerade den till Mo i Rana i Norge.
[redigera] Källor
[redigera] Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Armeringsstål
- Betongbyggnad
- Konstruktionsstål
- Stålindustri
- TR-svarm
