Bläddresläktet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bläddresläktet
Vattenbläddra (U. vulgaris)
Vattenbläddra (U. vulgaris)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Plisterordningen
Lamiales
Familj Tätörtsväxter
Lentibulariaceae
Släkte Bläddresläktet
Utricularia
Vetenskapligt namn
§ Utricularia
Auktor L.
Arter i Sverige
Hitta fler artiklar om växter med

Bläddresläktet (Utricularia) är ett växtsläkte av familjen tätörtsväxter med cirka 220 arter. Dessa återfinns huvudsakligen i tropiskt klimat.

Bläddrorna hör till de få högre växter, som alldeles saknar rötter. Stjälken och dess grenar lever nedsänkta i vattnet och likaså bladen, som är några centimeter långa och 2- till 3-dubbelt parflikade med hårfina flikar. En sådan form tillkommer undervattensbladen inom långt åtskilda grupper av växtriket (se vattenblinken och grodnaten); det ser ut, som om växten på detta sätt ville förekomma, att bladskivan sönderrives genom dragningen och slitningen inom det rörliga element, vari den lever. Dessutom är dylika undervattensblad av mycket lös, tunn, nästan genomskinlig vävnad, så att de med hela sin yta står i obehindrad förbindelse med vattnet och ur detta kunna upptaga de gaser, som andra blad erhåller ur atmosfären, och tillika några av de saltlösningar, som växterna annars upptar med rötterna.

På en del bladflikar sitter ett slags blåsformiga organ fästade, de så kallade fångstblåsorna. De är blekgröna, halvgenomskinliga, plattade från sidan och till omkretsen ungefär halvmånformiga. De liknar små kannor eller snipor med öppningen eller pipen stjälpt nedåt. Sällan finner man dem tomma, det vill säga med ett innehåll av endast vatten eller en gasblåsa; i de flesta fall innehåller de små vattenmaskar och larver, som slingrat sig in genom öppningen och inom kort dör därinne samt förvandlas till en mörkbrun, dyartad massa. Många blåsor är alldeles fullproppade av sådan dy och därför svarta och ogenomskinliga. Dessa egendomliga fångstblåsor är nämligen som namnet säger inkrypande smådjuren. Deras ingångsöppning, som är omgiven av fina, utspärrade och greniga hår är tillsluten av ett tunt fjäll, som liknar en liten lucka med ett gångjärn och är lätt att utifrån trycka in, men strax stänger sig genom sin elasticitet; inifrån kan denna lucka inte öppnas. De små djur, som kommit in, kunna därför inte komma ut igen, utan dör inom några dagar av brist på föda. Därtill kommer, att fångstblåsans vägg har körtlar, vilkas avsöndring torde bidraga till djurens död och upplösning, liksom på tätörternas blad. Bläddrorna är således köttätande växter, men deras fångstredskap långt mera fulländade än hos tätörterna.

Bläddrornas blomma är högt utvecklad. Blomkronan är både maskerad och försedd med sporre, varigenom den kommer sporrarna (Linaria) nära. Även ståndarknapparna sitter på samma sätt som hos sporrarna och de typiska kransblommiga växterna, det vill säga tryckta intill överläppen och närmade till varandra, så att deras ståndarmjöl avsätter sig på översidan av den besökande insektens kropp eller huvud. Att ståndarna endast är två hos tätörtsväxterna är inte en brist eller nackdel, utan en förenkling i förening med större fullkomlighet, ty blommans inrättning är nog sinnrik till att betrygga pollineringen även med ett så ringa antal ståndare. Märkets känslighet och rörelseförmåga är redan omtalade. Bland familjens kännetecken märkes fruktens byggnad, den är enrummig med talrika frön på en låg, fristående pelare i rummets mitt (centralt fröfäste).

Mot hösten, sedan blomningen slutat och fröna blivit utsådda, sjunker bläddrorna till bottnen, men vidtar samtidigt anstalter till övervintring och förökning på vegetativ väg. Vissa grenspetsar upphör nu att växa på längden, och deras outvecklade blad packar sig tätt tillhopa med sina fina flikar, så att grenspetsen liknar ett litet klot av en ärts storlek med ojämn, mer eller mindre hårig yta. Dessa knoppar lever vintern över, till och med om vattensamlingen skulle torka ut, medan hela växten i övrigt dör, blad och blåsor avfaller, stängeln multnar med mera. De skott eller knoppar, som överlever och övervintrar, benämner man hibernakler (ett ord, som egentligen betyder vinterbostäder). Om våren utväxer dessa knoppar mycket hastigt till greniga plantor, som stiger upp mot vattenytan, så snart de lösgjort sig från moderväxtens multnande grenar.