Kransblommiga växter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kransblommiga växter
Pepparmynta (Mentha × piperita)
Pepparmynta (Mentha × piperita)
Systematik
Domän Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Plisterordningen
Lamiales
Familj Kransblommiga växter
Lamiaceae
Vetenskapligt namn
§ Lamiaceae
Släkten
Se även lista över de kransblommiga växternas släkten
Hitta fler artiklar om växter med

Kransblommiga växter[1] eller plisterväxter[2] (Lamiaceae) är en växtfamilj med omkring 210 släkten och 3 500 arter. Bland dessa finns många kryddväxter, såsom basilika, pepparmynta, rosmarin, kryddsalvia, mejram, oregano och kryddtimjan.

De flesta växter i denna familj är örter eller buskar. Tidigare hette familjen Labiatae, vilket berodde på att blommorna oftast har kronblad som växt ihop och bildat en överläpp och en underläpp, och är därmed zygomorfa. Bladen innehåller aromatiska oljor. Stamtvärsnittet är kvadratiskt.

De kransblommiga växterna finns över i stort sett hela världen och i alla slags miljöer.

Kransblommiga växter har en egendomlig utformning av delfrukterna, nämligen det lilla knöl- eller valkformiga bihang vid deras bas, som benämnes foten och som kan anses för ett från fruktfästet lösgjort parti. Hos blåsugesläktet (Ajuga) är denna "fot" starkt utvecklad, liksom hos brunörtssläktet (Prunella), frossörtssläktet (Scutellaria) och framförallt hos gulplister (Lamiastrum galeobdolon), där den köttiga foten upptar 1/3 av fruktens hela längd. Samma egendomliga organ återfinnes hos flera strävbladiga växter, till exempel lungörtssläktet (Pulmonaria) och vallörtssläktet (Symphytum), där en liten vitaktig tapp utgår från den svarta fruktens skålformiga fästyta. Man har funnit, att detta organ i sina celler innehåller fet olja, och hos flera växter, särskilt blåsugesläktet, uppsöka myror de mogna frukterna för att bortsläpa dem till sina bon, varvid de i synnerhet ses intressera sig för den så kallade foten. De växter, på vilka myror sålunda gärna uppehåller sig, lockade av någon välfägnad eller andra förmåner, kallas myrmekofila (myrlockande eller myrvänner): de har tagit myrans arbetsamhet i sin tjänst, i detta fall för fruktspridningens räkning. Sugor saknar varje annat spridningsmedel. Det är däremot ovisst, vartill myrorna bruka dess små frukters oljehaltiga bihang, men i några andra fall är det ådalagt, att det tjänar myror och andra smådjur till föda.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anderberg, A. & Anderberg, A. 2012- Den virtuella floran. Naturhistoriska riksmuseet. Publicerad på internet. Läst: 2013 Jan 25.
  2. ^ Sveriges lantbruksuniversitet 2012-. Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). Läst: 30241 2013 Jan

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Anderberg, A. & Anderberg, A. 2012- Den virtuella floran. Naturhistoriska riksmuseet. Publicerad på internet. Läst: 2013 Jan 25.