Charles Macklin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Charles Macklin, porträtt av John Opie från omkring 1792.

Charles Macklin, född 26 september 1699, död 11 juli 1797, ursprungligen Cathal MacLochlainn (eller Charles McLaughlin på engelska), var en skådespelare och dramatiker från Culdaff, en by som ligger på den natursköna Inishowen i Irland. Han ansågs vara en av de mest framstående skådespelarna på sin tid, och spelade både tragedi och komedi. Mest berömd blev han för sin roll som Shylock i Köpmannen i Venedig. Han är också känd för att ha mördat en man över en peruk på Drury Lane Theatre.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Macklin tros vara född på Irland 1690 och flyttade till England antingen 1725 eller 1726 - olika källor uppger olika födelsedatum.[förtydliga] Enligt hans egna ord var han född "under det sista året av förra seklet", vilket skulle betyda att han varr född 1699. "The Monthly Mirror", från februari 1796, ett år före hans död, uppgav att: 'Macklin, enligt detta uttalande måste [...] vara 106 år, eller däromkring" medan han i själva verket inte var mer än 97 år gammal. Hans familjenamn var McLaughlin, men han ändrade det för den engelska scenen. Han fann jobb som skådespelare i London, men hans breda accent var ett hinder för framgång. Han kunde således inte hitta ett stadigt teaterhem förrän han spelade en liten roll i Henry Fieldings Coffee-House Politiker i Lincoln Inn Fields år 1725. Efter detta började han arbeta för Theatre Royal, Drury Lane-teatern, som skådespelare och som regissör tillsammans med James Quin. Deras förhållande var professionellt, men fullt av fientlighet. Macklin ägnar en stor del av sina memoarer åt den oenighet som rådde mellan honom och Quin. Macklin medger här att "ingenting annat än behovet av verksamheten någonsin skulle få dem att associera tillsammans". Efter ett antal meningsskiljaktigheter år 1741-42 så bestämde sig Macklin och nästan hela Drury Lane-verksamheten för att försöka finna arbete någon annanstans.

Shylock och andra roller[redigera | redigera wikitext]

Macklins viktigaste roll, den som slungade han stjärnstatus i sjuttonhundratalets London, var Shylock i Köpmannen i Venedig. Under flera decennier var den populära versionen av pjäsen en "fast" text av George Granville, med titeln Juden i Venedig. I den har många roller utökats, medan Shylock och andra roller förkortas. Sjuttonhundratalets publik var vana vid att se en komisk Shylock, ofta klädd i en röd peruk och en stor näsa, liknar "commedia dell'arte" tecknad av Pantalone.

Macklin ville spela denna karaktär på ett annorlunda sätt. Macklin återvände inte till Shakespeares manus. Han gjorde sina egna ändringar i Shakespeares manus som var mycket närmare Granvilles text. Därefter, i stället för klä Shylock som en clown, gjorde Macklin research inför sin roll. Han studerade Josefus "historia av judarna", och observerade det judiska folket i London. Han lärde sig att italienska judar, särskilt från Venedig, var kända för att bära röda hattar, så han tog det som en grund för sin dräkt.

Slutligen kom premiär. Denna trofasthet till Shakespeares ursprungliga avsikt för karaktären, kombinerat med Macklins revolutionerande metod för att försöka sig på ett visst sken av realism i hans framförande, resulterade i applåder. Macklin själv medger "Efter att ha kommit till logen efter pjäsen var över, var det trångt med adel och kritiker, som alla kompletterade mig i varmaste och mest gränslösa sätt". George II av Storbritannien såg produktionen och blev så rörd att han inte kunde somna den natten. En åskådare i publiken citerar berömt "This is the Jew / That Shakespeare drew"

Många försökte kopiera Macklins framförande av Shylock, men ingen av de sex aktörer som försökte sig på rollen på den rivaliserande Covent Garden teatern från 1744 till 1746 kunde matcha Macklins lovord som han hade fått för sin Shylock. Även Macklin kunde inte matcha sin prestation. Han hade en varierad karriär, fylld med minst 490 roller, men ingen av dem var ens i närheten av tumultet hans Shylock orsakat. Även hans två närmsta roller var från "The Confederacy" och "Love for Love", roller som syftar till att efterlikna Shylock. Han spelade Shylock de 50 kommande åren, liksom Iago i Othello och spöket i Hamlet. I Ben Jonson's Volpone, spelade han Mosca. Han var skaparen av Sir Pertinax Macsycophant, en berömd burlesk karaktär, och han var Macbeth på Kungliga Operan 1772, i en produktion med autentiska skotska kostymer.

Tillsammans med David Garrick, hans elev, vän och partner, revolutionerade Macklin sitt skådespeleri på 1700-talet. Garrick och Macklin hade slutligen fallit ut i mitten av 1740-talet, som spårade ur Macklins uppgång medan Garrick drev sin egen karriär. Macklin, då scenenchef på Drury Lane, deltog i en skådespelarstrejk. När aktörerna, ledda av Garrick, tvingades att acceptera ägarens villkor var de tvungna att överge Macklin, som i egenskap av scenenchef borde snarare ha dämpat aktörernas strejk än att delta i den. Macklin kände sig förrådd av Garrick och av de andra aktörerna.

Macklin avgick från scenen år 1753, öppnade sedan en krog där han gav en nattlig föreläsning följt av en debatt, som Macklin kallade brittiska inkvisitionen. Kvällen började med en föreläsning av Macklin. Enligt vissa historier hävdade Macklin att han hade ett sådant bra minne att han kunde recitera något tal efter att ha läst igenom det en gång. Som en utmaning, skrev Samuel Foote "The Great Panjandrum", en nonsens dikt avsedd att vara särskilt svårt att memorera. Ordet Panjandrum har sedan passerat in i det engelska språket.

Macklin återvände till scenen, men gick till slut i pension 1789, då han förstod att han inte längre mindes hela delen av Shylock. Han levde ytterligare åtta år, med stöd från intäkter från ett abonnemang upplagda av två av sina bästa pjäser The Man of the World och Love in a Maze.

Skrivet[redigera | redigera wikitext]

Han skrev många pjäser, bland annat Love a la Mode (1759), The School for Husbands, or The Married Libertine (1761), och The Man of the World (1781). The True-Born Irishman (1763) var en hit i Irland, men en flopp i England.

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Han gifte sig med sin forna älskarinna Ann Grace, 1739. Deras dotter, Mary Macklin (ca. 1734 till 1781) var en välkänd skådespelerska i sin egen tid. Hans fru dog i december 1758, han gifte sig igen nästa år, med Elizabeth Jones.

Juridiska problem[redigera | redigera wikitext]

Macklin levde ett stormigt liv, ofta inblandade i rättsprocesser, ibland agerade han som sin egen advokat. År 1735 grälade han med en kollega vid namn Thomas Hallam, som han av misstag dödade genom att skjuta sin käpp genom Hallams öga. De hade argumenterat över en peruk medan de utförde en ny fars, "Trick for Trick". Händelsen inträffade i Green Room på Theatre Royal's Drury Lane inför många vittnen och Macklin, efter de plötsliga anfallet, var ledsen och ordnade en läkare att sköta om Hallam. Tyvärr hade käppen genomborrat Hallams öga i hans hjärna och han dog en dag senare. Macklin åtalades för mord, genomfört sitt eget försvar, och, men inte frikänd, undan med dråp. Straffet för dråp var att stämpla bokstaven "M" på handen, dock inte med ett varmt utan ett kallt järn. Men det finns inga bevis på att detta faktiskt hände. Han hotades med att avskedas från teatern men istället så betalade han för sitt brott.

Död[redigera | redigera wikitext]

Han levde ett långt liv och kan ha dött som en hundraåring, även om det inte är utan tvekan. Medan hans andra hustru gav hans födelseår som 1690 på ​​minnesmärke tabletten som installerades i St Pauls kyrka, Covent Garden, vilket gör honom 107 år vid sin död, andra har föreslagit att han föddes 1699 eller 1710. Hans minnesstund visar en dolk piercad i ögat genom en teatermask, en bedrövad hänvisning till hans gräl med Thomas Hallam.

Macklin minns i dag i sitt hemland Inishowen, där Charles Macklins höstskola hålls varje oktober i byn Culdaff.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]