Cully Wilson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Carol Wilson
Cully Wilson, Seattle Metropolitans.jpg
Smeknamn Cully
Nationalitet Kanada Kanada
Född 5 juni 1892,
Winnipeg, Manitoba
Död 6 juli 1962 (70 år),
Seattle, Washington
Spelardata
Position Högerforward
Skjuter Höger
Längd 173 cm
Vikt 82 kg
Klubbar
Spelade för Winnipeg Vikings
Winnipeg Falcons
Winnipeg Monarchs
Toronto Blueshirts
Seattle Metropolitans
Toronto St. Patricks
Montreal Canadiens
Hamilton Tigers
Calgary Tigers
Chicago Black Hawks
St. Paul Saints
Duluth Hornets
San Francisco Tigers
Kansas City Pla-Mors
Övrigt
Proffsår 1910–1932

Carol William "Cully" Wilson, född som Karl Erlendson 5 juni 1892 i Winnipeg, död 6 juli 1962 i Seattle, var en kanadensisk professionell ishockeyspelare aktiv åren 1910–1932.[1] Cully Wilson spelade som högerforward med Toronto Blueshirts i NHA 1912–1915 och med Seattle Metropolitans i PCHA 1915–1919. I NHL representerade han Toronto St. Patricks, Montreal Canadiens, Hamilton Tigers och Chicago Black Hawks. 1923–1926 spelade Wilson för Calgary Tigers i WCHL och WHL.

Wilson vann Stanley Cup två gånger, 1914 med Toronto Blueshirts och 1917 med Seattle Metropolitans. Han spelade dessutom Stanley Cup-final med Seattle Metropolitans 1919 och med Calgary Tigers 1924. 1919 avbröts finalserien mellan Seattle Metropolitans och Montreal Canadiens vid ställningen 2-2 i matcher på grund av spanska sjukan och 1924 förlorade Calgary Tigers finalserien mot Montreal Canadiens med 0-2 i matcher.

Cully Wilson var beryktad för sin oömma spelstil och ledde NHA, PCHA och NHL i utvisningsminuter säsongerna 1914–15, 1919 respektive 1919–20. Efter PCHA-säsongen 1919 stängdes Wilson av från spel av ligan sedan han gjort sig skyldig till ett överfall på Vancouver Millionaires center Mickey MacKay.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Winnipeg[redigera | redigera wikitext]

Cully Wilson, som kom från en familj med isländska rötter, inledde ishockeykarriären i hemstaden Winnipeg med de isländsk-kanadensiska lagen Winnipeg Vikings och Winnipeg Falcons. Han spelade för Vikings i Manitoba Icelandic League 1909 samt med Falcons i Manitoba Independent League säsongen 1910–11.[2] Säsongen 1910–11 spelade han även en match för Winnipeg Monarchs i Manitoba Hockey League. Säsongen 1911–12 spelade Wilson för Winnipeg Falcons i Manitoba Hockey League och gjorde 11 mål på åtta matcher.

Toronto Blueshirts[redigera | redigera wikitext]

Cully Wilson, tvåa från höger i översta raden, med Toronto Blueshirts mästarlag säsongen 1913–14.

Wilsons spel i Winnipeg och Manitoba Hockey League hade inte gått de större klubbarna obemärkt förbi och säsongen 1912–13 flyttade han till Toronto för att spela med Toronto Blueshirts i National Hockey Association. Första säsongen med Blueshirts gjorde Wilson 12 mål på 19 matcher, vilket gav honom en tredjeplats i lagets interna målliga bakom Frank Nighbor och Scotty Davidson, och samlade även på sig 45 utvisningsminuter. Blueshirts slutade på delad tredjeplats i ligan med 18 poäng på 20 matcher, 14 poäng bakom segrande Quebec Bulldogs.

Wilson etablerade sig snabbt som en hårt arbetande lagspelare med en omild spelstil och andra säsongen med Toronto Blueshirts, 1913–14, gjorde han nio mål och fyra assists för totalt 13 poäng på 20 matcher i grundserien. Blueshirts slutade på delad förstaplats i ligan med Montreal Canadiens efter att ha spelat ihop 26 poäng på 20 matcher och bärgade sedan Stanley Cup genom att besegra Canadiens i ett dubbelmöte den 7 och 11 mars 1914 med den sammanlagda målskillnaden 6-2, efter att först ha förlorat bortamötet i Montreal Arena med 0-2 och sedan vunnit returmötet hemma i Arena Gardens i Toronto med 6-0.[3] Senare samma månad fick Blueshirts besök i Toronto av Victoria Aristocrats från Pacific Coast Hockey Association på den kanadensiska västkusten. Lagen möttes i en informell matchserie i bäst av fem matcher om Stanley Cup. Blueshirts vann i tre raka matcher med siffrorna 5-2, 6-5 och 2-1 och Cully Wilson gjorde tre av lagets mål.

Säsongen 1914–15 visade Wilson att han även kunde ta ett stort ansvar offensivt då han ledde Blueshirts framåt med 22 mål och 27 poäng på 20 matcher. Han skyggade likt tidigare inte heller undan från agitation och fysiskt spel och ledde ligan med hela 138 utvisningsminuter, sju fler än lagkamraten Roy McGiffins 131 minuter i syndarbåset.[4] Blueshirts slutade dock först på fjärde plats i ligan efter att ha spelat ihop 16 poäng på 20 matcher, 12 poäng bakom Ottawa Senators och Montreal Wanderers.

Toronto Blueshirts deltog efter säsongen 1914–15 även i en uppvisningsserie i bäst av tre matcher mot lokalkonkurrenten Toronto Shamrocks i Elysium Arena i Cleveland, Ohio. I den första matchen mellan lagen slog Shamrocks vänsterforward Cy Denneny Cully Wilson med klubban över ansiktet så att tre tänder skadades och Wilson blev tvungen att sy i ansiktet.[5] Wilson hotade efter händelsen att ge igen på Denneny men då det inte förekom någon incident mellan spelarna i den andra matchen mellan lagen trodde de flesta att saken var ur världen. I den tredje och sista matchen lagen emellan såg dock Wilson sin chans att ge igen på Denneny och tidigt i den andra perioden hakade han Denneny så illa över hakan med klubban att Shamrocksspelaren blev tvungen att lämna isen och uppsöka sjukstugan för att se över sina skador. Wilson fick sitta vid sidan av isen för resten av perioden med sammanlagt 12 utvisningsminuter och då Denneny återkom till matchen efter att ha blivit sydd hotade han att ge igen på Wilson och att Wilson skulle få lämna arenan i en ambulans. Shamrocksledaren Eddie Livingstone såg dock till att de båda spelarna inte fick någon speltid mot varandra i den tredje perioden och undvek på så vis ytterligare blodvite.[6][7] Blueshirts vann uppvisningsserien mot Shamrocks med 2-1 i matcher med siffrorna 5-7, 9-5 och 8-3.[8]

Han må tro att vi är kvitt, men håll bara ögonen på mig i sista perioden. De kommer att bli tvungna att få ringa efter en ambulans för Wilson.
Cy Denneny om Cully Wilson under en match mellan Toronto Blueshirts och Toronto Shamrocks 1915.[7], [en 1]

Seattle Metropolitans[redigera | redigera wikitext]

Cully Wilson, tvåa från vänster i nedersta raden, med Seattle Metropolitans mästarlag säsongen 1916–17.

Säsongen 1915–16 bytte Wilson lag och liga då han tillsammans med lagkamraterna Frank Foyston, Jack Walker, Ed Carpenter och Harry "Hap" Holmes flyttade från Toronto Blueshirts till den amerikanska västkusten för att spela med det nya laget Seattle Metropolitans i Pacific Coast Hockey Association.[9] Wilson förklarade att klubbytet inte endast berodde på bättre ekonomiska villkor utan att han även föredrog att spela ishockey med sju spelare på isen samt med ett ordentligt utvisningsreglemente.[10] Första säsongen i PCHA gjorde Wilson 12 mål och 17 poäng på 18 matcher och laget slutade på tredje plats i ligan bakom Portland Rosebuds och Vancouver Millionaires efter att ha spelat ihop 18 poäng på 18 matcher.

Andra säsongen med Metropolitans, 1916–17, blev än mer lyckosam då Wilson gjorde 13 mål och 20 poäng på 15 spelade matcher. Fem av målen kom i en och samma match mot Spokane Canaries, en match som Metropolitans vann med 9-7.[11] Metropolitans vann ligan med 32 inspelade poäng på 24 matcher, fyra poäng före Vancouver Millionaires, och fick sedan spela om Stanley Cup i en finalserie i bäst av fem matcher mot Montreal Canadiens från NHA. Canadiens vann den första matchen med 8-4 men Metropolitans svarade med att pulvrisera det kanadensiska laget i de tre efterföljande matcherna med siffrorna 6-1, 4-1 och 9-1.[12] Metropolitans stjärnforward Bernie Morris gjorde 14 av lagets 23 mål i finalserien och Cully Wilson bidrog med ett mål och fyra framspelningar för totalt fem poäng. Seattle Metropolitans blev i och med segern det första amerikanska laget någonsin att vinna Stanley Cup.[13]

Under Metropolitans första match för säsongen 1917–18 slog Wilson Portland Rosebuds vänsterforward Wilfred "Smokey" Harris medvetslös.[14] Han varnades efter händelsen av ligans representant Frank Patrick att han skulle komma att riskera att stängas av från spel om han inte tyglade sitt våldsamma spel. Wilson gjorde åtta mål och 14 poäng på 17 matcher under säsongen och Metropolitans vann ligan efter att ha spelat ihop 22 poäng på 18 matcher. Laget missade dock chansen att få spela om Stanley Cup då man förlorade mot andraplacerade Vancouver Millionaires i ligaslutspelets dubbelmöte med målskillnaden 2-3 efter att först ha spelat oavgjort, 2-2, på bortais i Denman Arena i Vancouver den 11 mars 1918 och sedan förlorat hemmamötet i Seattle Ice Arena den 14 mars med 1-0.

Under PCHA-säsongen 1919 möttes Metropolitans och Millionaires i en rad matcher innehållandes slagsmål och bryskt spel och i en av dessa matcher, den 27 januari 1919, bröt Wilson näsan efter att ha träffats av Lloyd Cooks klubba i ansiktet.[15] Wilson missade två matcher på grund av skadan och kom tillbaka mer otyglad än någonsin. Lagen möttes åter igen den 26 februari i Seattle med förstaplatsen i ligan på spel. Wilson träffades åter igen av en klubba i ansiktet och efter att ha blivit sydd återkom han till matchen och tog ut sin frustration på Millionaires center Mickey MacKay. Spelarna slogs om en lös puck i sarghörnet då Wilson vände sig om och slog MacKay över ansiktet med klubban. MacKay bröt käkbenet samt skadade flera tänder och hade spelat färdigt för säsongen.[16][17][18] Wilson fick matchstraff och stängdes av för resten av säsongen av Frank Patrick för att balansera Millionaires förlust av MacKay. Straffet omvandlades dock senare till böter på 50 dollar sedan Metropolitans spelare vägrat att spela några fler matcher utan Wilson, även om Patrick lovade att ta upp fallet på nytt efter säsongen. Under matchen mellan lagen en vecka senare i Vancouver den 3 mars besökte Wilson pressbåset för att skaka hand och försonas med MacKay.[19] Wilson gjorde 11 mål och 16 poäng på 18 matcher under säsongen och samlade även på sig 37 utvisningsminuter vilket var flest av alla spelare i ligan.[4] Metropolitans slutade på andra plats i ligan med 22 poäng på 20 matcher, två poäng bakom Vancouver Millionaires. I ligaslutspelets dubbelmöte mellan lagen besegrade Metropolitans dock Millionaires med den sammanlagda målskillnaden 7-5 och fick därmed chansen att spela om Stanley Cup mot Montreal Canadiens, ett återmöte mellan lagen från 1917 års Stanley Cup-final.

1919 års Stanley Cup-final mellan Seattle Metropolitans och Montreal Canadiens saknade det tidigare mötets förgrundsfigur Bernie Morris som hade arresterats av de amerikanska myndigheterna anklagad för att ha smitit undan militärtjänstgöring.[20][21] Finalserien var trots detta en jämn historia och lagen vann varsina två matcher och spelade en oavgjord innan matchserien avbröts sedan ett flertal spelare i Canadiens insjuknat i spanska sjukan och lagts in på sjukhus i Seattle. Ingen segrare utropades och det oavgjorda resultatet stod sig som ett resultat av influensapandemin. Cully Wilson gjorde ett mål och spelade fram till tre för totalt fyra poäng på fem spelade matcher under finalserien. Montreal Canadiens back Joe Hall dog i sviterna av lunginflammation knappt en vecka efter det att Stanley Cup-finalen avbrutits.[22]

Stanley Cup-finalen 1919 skulle bli Wilsons sista framträdande med Metropolitans. Frank Patrick höll vad han hade lovat och tog upp Wilsons disciplinära fall efter säsongen vilket ledde till att han stängdes av från allt spel i PCHA.[23][24]

Toronto St. Patricks, Montreal Canadiens och Hamilton Tigers[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 1919–20 flyttade Wilson tillbaka till Toronto då han skrev på som free agent för Toronto St. Patricks i National Hockey League. Första säsongen med laget slutade han på tredje plats i lagets interna poängliga bakom Corb Denneny och Reg Noble efter att ha gjort 20 mål och 26 poäng på 23 matcher.[25] Han samlade även ihop till 86 utvisningsminuter vilket var flest av alla spelare i ligan, dock endast en utvisningsminut mer än Ottawa Senators hårdföre back Sprague Cleghorn.[26] Han hade i och med det lett alla de tre stora professionella ishockeyligorna i utvisningsminuter under varsin säsong.

Säsongen 1920–21 hann Wilson spela endast åtta matcher för St. Patricks innan han lånades ut till ligakonkurrenten Montreal Canadiens i januari 1921. Han gjorde sex mål och en assist på 11 matcher för Canadiens innan han kallades tillbaka till St. Patricks. Canadiens ville dock inte släppa Wilson som, förnärmad över att ha blivit utlånad, vägrade att rapportera tillbaka till St. Patricks. Det hela ledde till att han stängdes av från spel för resten av säsongen.[27]

9 november 1921 bytte Toronto St. Patricks bort Wilson till Hamilton Tigers mot backen Ed Carpenter, hans före detta lagkamrat i Toronto Blueshirts och Seattle Metropolitans. Han spelade två säsonger för Hamilton Tigers i NHL åren 1921–1923 och gjorde 23 mål och 37 poäng på 46 matcher för laget.

Calgary Tigers[redigera | redigera wikitext]

Cully Wilson, i mitten i främre raden, med Calgary Tigers i Montreal inför Stanley Cup-finalen 1924 mot Montreal Canadiens.

Inför säsongen 1923–24 bytte Hamilton Tigers bort Wilson till Calgary Tigers i Western Canada Hockey League. I Calgary återförenades han med centern Bernie Morris som han hade spelat tillsammans med under flera säsonger i Seattle Metropolitans. WCHL hade säsongen 1923–24 ett sammanhängande spelschema med PCHA, där lagen från de båda ligorna spelade varsina åtta matcher mot varandra, och detta ledde till att Wilson under säsongen fick spela matcher mot lagen från ligan som han hade blivit bannlyst från fyra år tidigare.

Calgary Tigers vann WCHL säsongen 1923–24 två poäng före Regina Capitals efter att ha spelat ihop 36 poäng på 30 matcher. Laget besegrade sedan Regina Capitals i ligaslutspelets dubbelmöte med målskillnaden 4-2. Wilson gjorde dubbelmötets avgörande mål till 1-0 i match två mellan lagen som Tigers vann med 2-0. Han var även i närkamp med och skadade Capitals stjärncenter Dick Irvin i samma match. Irvin gav igen då han åkte förbi utvisningsbåset och slog Wilson över huvudet med klubban.[28] Tigers spelade därefter mot Vancouver Maroons från PCHA i en serie i bäst av tre matcher för en plats i Stanley Cup-finalen. Maroons vann första matchen med 3-1 men Tigers segrade i de två efterföljande matcherna med 6-3 och 3-1 och avancerade till Stanley Cup-final. Wilson gjorde tre av målen i matchserien mot Vancouver Maroons.[29] I Stanley Cup-finalen mot Montreal Canadiens hade dock ett veteranbetonat Tigers inte mycket att sätta emot och föll i två raka matcher med siffrorna 1-6 och 0-3.[30]

Wilson spelade ytterligare två säsonger för Calgary Tigers i WCHL och Western Hockey League och gjorde sammanlagt 41 mål och 58 poäng på 88 grundseriematcher för laget. I slutet på säsongen 1925–26 hade Wilson dittills under karriären samlat på sig uppemot 80 stygn endast i ansiktet, de senaste efter att ha träffats av Edmonton Eskimos högerforward Art Gagnés klubba i ansiktet. Wilson förklarade dock att incidenten, likt de flesta andra liknande incidenter, var oavsiktlig och hände i stridens hetta.

Det var en skärmytsling om pucken och mitt ansikte kom i vägen för hans klubba. Det var inte alls hans fel, utan rätt så oavsiktligt. Det kan jag förstås inte säga om alla hack och slag som har kommit att vanställa mitt anlete. De flesta av dem är det, för ishockeyspelare är ett hyggligt skrå, och det hör inte till vanligheterna att en spelare avsiktligt slår en motståndare i ansiktet för att skada honom.
— Cully Wilson efter att ha träffats av Art Gagnés klubba i ansiket.[31], [en 2]

Chicago Black Hawks[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 1926–27 flyttade Wilson till USA och Illinois för att spela med det nya NHL-laget Chicago Black Hawks. I Chicago återförenades han med tränaren Pete Muldoon som han hade spelat framgångsrikt för under flera säsonger med Seattle Metropolitans. Bland lagkamraterna fanns den före detta Metropolitansspelaren Jim Riley, de tidigare rivalerna i Vancouver Millionaires Mickey MacKay och Hughie Lehman, samt även Dick Irvin och Babe Dye.[32] Wilson gjorde åtta mål och fyra assists för totalt 12 poäng på 39 matcher för Black Hawks i grundserien, samt ett mål på två matcher i slutspelet. Laget förlorade i första rundan i slutspelet mot Boston Bruins med den sammanlagda målskillnaden 10-5 och efter säsongen bytte lagets ägare och sportdirektör Frederic McLaughlin bort Wilson till St. Paul Saints i American Hockey Association.

American Hockey Association[redigera | redigera wikitext]

Wilson spelade tre säsonger för St. Paul Saints i American Hockey Association åren 1927–1930 och gjorde sammanlagt 27 mål och 40 poäng på 126 matcher för laget. Därefter spelade han för San Francisco Tigers i California Hockey League säsongen 1930–31 innan han återvände till Minnesota och AHA för att spela den resterande delen av säsongen med Duluth Hornets. Wilson spelade sedan ytterligare en säsong i AHA med Kansas City Pla-Mors innan han lade skridskorna på hyllan för gott.

Privat[redigera | redigera wikitext]

Cully Wilson föddes 1892 i Winnipeg, Manitoba, som ett av åtta barn till de isländsk-kanadensiska föräldrarna Sigurður Erlendson och Metonia Indridadottir. Familjen bytte senare namn från Erlendson till Wilson för att bättre passa in i det kanadensiska samhället och de fem sönerna och tre döttrarna i familjen växte alla upp med det mer engelskklingande efternamnet. Cully Wilson växte upp på Home Street i Winnipeg i ett isländsk-kanadensiskt område och visade tidigt intresse och en naturlig talang för skridskoåkning, vilket i sin tur fick honom att börja spela ishockey.[33] Han spelade även lacrosse vid Mulvey School i Winnipeg.[34]

Även om Wilson var tvungen att lämna Seattle för Toronto efter säsongen 1919 hade han hunnit göra sig ett hem i staden och efter ishockeykarriären återvände han till Seattle och arbetade som passagerarkontrollant för rederiet Northwest Steamship Lines. Wilson var gift två gånger, först med Sarah Jones från Scranton i Pennsylvania som han fick barnen Margaret och John med.[35] Paret skilde sig 1921. Därefter var han gift med Violet Thompson, ursprungligen från St. Catharines i Ontario, och blev styvfar till hennes två barn från ett tidigare äktenskap. Wilson var efter spelarkarriären även road av trädgårdsarbete och blev med åren en habil hortikulturist på hobbynivå. Händerna som hade beskurit endel spelare ur motståndarlagen under ishockeykarriären beskar därefter istället vackra trädgårdar och rosor.[36]

Cully Wilson dog den 6 juli 1962 i Seattle och ligger begravd på Evergreen Washelli Memorial Park intill Aurora Avenue i Seattle.[37]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

En 17-årig Cully Wilson, längst till höger i översta raden, med Winnipeg Vikings i Manitoba Icelandic League 1909.

MIL = Manitoba Icelandic League, MIPHL = Manitoba Independent League, MHL-Sr. = Manitoba Hockey League, Trä. = Träningsmatch, AHA = American Hockey Association, Cal-Pro = California Hockey League

    Grundserie   Slutspel
Säsong Lag Liga Matcher Mål Assists Poäng Utv. Matcher Mål Assists Poäng Utv.
1909 Winnipeg Vikings MIL
1910–11 Winnipeg Falcons MIPHL 4 4 0 4
1910–11 Winnipeg Monarchs MHL-Sr. 1 2 0 2
1911–12 Winnipeg Falcons MHL-Sr. 8 11 0 11
1912–13 Toronto Blueshirts NHA 19 12 0 12 45
1913–14 Toronto Blueshirts NHA 20 9 4 13 33 2 0 0 0 2
Stanley Cup 3 3 0 3 15
1914–15 Toronto Blueshirts NHA 20 22 5 27 138
1915–16 Seattle Metropolitans PCHA 18 12 5 17 57
PCHA All-Stars Trä. 1 8 0 8 0
1916–17 Seattle Metropolitans PCHA 15 13 7 20 58
Stanley Cup 4 1 4 5 6
1917–18 Seattle Metropolitans PCHA 17 8 6 14 46 2 0 0 0 3
1919 Seattle Metropolitans PCHA 18 11 5 16 37 2 1 1 2 0
Stanley Cup 5 1 3 4 6
1919–20 Toronto St. Patricks NHL 23 20 6 26 86
1920–21 Toronto St. Patricks NHL 8 2 3 5 22
Montreal Canadiens NHL 11 6 1 7 29
1921–22 Hamilton Tigers NHL 23 7 9 16 20
1922–23 Hamilton Tigers NHL 23 16 5 21 46
1923–24 Calgary Tigers WCHL 30 16 7 23 37 2 1 0 1 6
West-P 3 3 0 3 0
Stanley Cup 2 0 0 0 2
1924–25 Calgary Tigers WCHL 28 14 6 20 20 2 1 0 1 6
1925–26 Calgary Tigers WHL 30 11 4 15 63
1926–27 Chicago Black Hawks NHL 39 8 4 12 40 2 1 0 1 6
1927–28 St. Paul Saints AHA 38 10 2 12 64
1928–29 St. Paul Saints AHA 40 10 5 15 40 8 2 2 4 14
1929–30 St. Paul Saints AHA 48 7 6 13 57
1930–31 San Francisco Tigers Cal-Pro 10 2 12
1930–31 Duluth Hornets AHA 24 10 6 16 24 4 0 0 0 2
1931–32 Kansas City Pla-Mors AHA 34 1 2 3 28 4 0 0 0 2
MHL-Sr. totalt 9 13 0 13
NHA totalt 59 43 9 52 216 2 0 0 0 2
PCHA totalt 68 44 23 67 198 4 1 1 2 3
NHL totalt 127 59 28 87 243 2 1 0 1 6
WCHL + WHL totalt 88 41 17 58 120 4 2 0 2 12
AHA totalt 184 38 21 59 213 16 2 2 4 18
Stanley Cup totalt 14 5 7 12 29

Statistik från hockey-reference.com och nhl.com

Meriter[redigera | redigera wikitext]

  • Stanley Cup1914 med Toronto Blueshirts och 1917 med Seattle Metropolitans.
  • PCHA First All-Star Team – 1919
  • WCHL Second All-Star Team – 1924–25

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Cully Wilson hockey-reference.com
  2. ^ The Romance of the Falcons Fred Thordarson, winnipegfalcons.com
  3. ^ Stanley Cup Annual Record 1914 nhl.com
  4. ^ [a b] Early Years of Hockey for Blue Zone Hockey tabletop-sports.com
  5. ^ "Cully Wilson's face hashed by clubs of opposing hockey players --- Doctors have sewed 50 stitches on his "map"" The Pittsburgh Press, 12 januari 1916.
  6. ^ Holzman & Nieforth 2002, s. 82
  7. ^ [a b] Deceptions and Doublecross: How the NHL Conquered Hockey Morey Holzman & Joseph Nieforth, sid. 82, books.google.se
  8. ^ Holzman & Nieforth 2002, s. 81
  9. ^ "Patricks Raid Torontos For Five Star Players" The Morning Leader, 13 november 1915.
  10. ^ Bowlsby 2012, s. 92
  11. ^ "Cully Wilson scored five goals on Friday" The Morning Leader, 26 februari 1917.
  12. ^ Stanley Cup Annual Record 1917 nhl.com
  13. ^ When Seattle was Hockeytown USA Craig Bowlsby, The Seattle Times, 2 mars 2013.
  14. ^ Carol "Cully" Wilson Jeff Obermeyer, seattlehockey.net
  15. ^ Bowlsby 2012, s. 142
  16. ^ "Injuries of Mickey MacKay are serious" The Calgary Daily Herald, 3 mars 1919.
  17. ^ "Mickey MacKay may return to oldtime form" The Morning Leader, 31 oktober 1924.
  18. ^ Bowlsby 2012, s. 143
  19. ^ Coleman 1966
  20. ^ SPORT HELIOGRAMS The Morning Leader, sid. 13, 25 april 1919.
  21. ^ Searching for Bernie Morris – The Other Stanley Cup Story of 1919 Eric Zweig på sihrhockey.org
  22. ^ Stanley Cup Annual Record 1919 nhl.com
  23. ^ Conner 2002, s. 219-221
  24. ^ Hockey's Most Wanted™: The Top 10 Book of Wicked Slapshots, Bruising Goons, and Ice Oddities Floyd Conner, books.google.se
  25. ^ 1919–20 Toronto St. Patricks hockey-reference.com
  26. ^ 1919-1920 - Regular Season - Skater - Skater Season Stats Leaders - Penalty Minutes nhl.com
  27. ^ "Dispute over Wilson causes bitterness" Ottawa Citizen, 2 mars 1921.
  28. ^ "Calgary Tigers are Western Champions" The Calgary Daily Herald, 8 mars 1924.
  29. ^ "Maroons bewildered by fast attack" The Calgary Daily Herald, 13 mars 1924.
  30. ^ Stanley Cup Annual Record 1924 nhl.com
  31. ^ "Another Couple of Stitches In Cully Wilson's Face Now" The Calgary Daily Herald, sid. 16, 4 mars 1926.
  32. ^ 1926–27 Chicago Black Hawks hockey-reference.com
  33. ^ Wes Wilson & Elma Kozub (2005). ”Carol 'Cully' Wilson an Icelandic pioneer” (på engelska). Lögberg-Heimskringla: sid. 2. http://www.lh-inc.ca/attachments/article/236/36.pdf. 
  34. ^ "Chicago scribe relates story on Cully Wilson" James Crusinberry, The Morning Leader, 1 januari 1927.
  35. ^ Sarah Jones PenceFind A Grave
  36. ^ Wilson & Kozub 2005, s. 7
  37. ^ Carol "Cully" WilsonFind A Grave

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Holzman, Morey; Joseph Nieforth (2002) (på engelska). Deceptions and Doublecross: How the NHL Conquered Hockey. Dundurn Press. Sid. 392. ISBN 9781550024132 
  • Coleman, Charles L. (1966) (på engelska). The Trail of the Stanley Cup, vol. 1 1893–1926. NHL. Sid. 807 
  • Conner, Floyd (2002) (på engelska). Hockey's Most Wanted™: The Top 10 Book of Wicked Slapshots, Bruising Goons, and Ice Oddities. USA: Potomac Books. Sid. 272. ISBN 9781574883640 
  • Bowlsby, Craig H. (2012) (på engelska). Empire of Ice: The Rise and Fall of the PCHA, 1911–1926. Kanada: Knights of Winter Publishing. Sid. 388. ISBN 978-0969170563 

Engelska originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "He may think it is evened up, but just watch me in the last period. They will have to call an ambulance for Wilson."
  2. ^ "It was in a skirmish for the puck and my face got in the way of his stick. It wasn't his fault at all. Quite unintentional. Of course, I cannot say that about all the slashes and rips that have gone to disfigure my countenance. Most of them are, because hockey players are good sports, and it is not very often that a fellow deliberately takes a crack at an opponent's face to wound him."

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Media[redigera | redigera wikitext]