Island

Wikipedia

---

Lýðveldið Ísland
Republiken Island

	Bild:Iceland coat of arms.png
(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk: Með lögum skal land byggja ("Med lag skall land byggas")
Nationalsång: Lofsöngur
Huvudstad	Reykjavik 64°08′ N 21°55′ V
Största stad	Reykjavik (cirka 120.000 inv.)
Officiellt språk	isländska
Statsskick President Statsminister	republik Ólafur Ragnar Grímsson Geir H Haarde
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	från Danmark 1 december 1918 1 december 1918
Yta  • Totalt  • Vatten	103 125 km² (105:e) 2,7 %
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	313 376 (2008 1 1) (170:e) 3,0 inv/km² (187:e)
BNP (PPP)  • Totalt 2003  • Per capita	$10 499 milj (89:e) $43 576 (2004)
Valuta	króna (ISK)
Tidszon	UTC
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Hvannadalshnjúkur 2109,6 m ö.h. Þingvallavatn 83,7 km² Þjórsá 230 km
Nationaldag	17 juni
Landskod	IS, ISL
Landsnummer	+354

Island (isländska: Ísland), officiellt Republiken Island (Lýðveldið Ísland), är en republik omfattande ön med samma namn samt därtill hörande mindre öar. Island ligger i norra Atlanten mellan Grönland och de Brittiska öarna, precis söder om norra polcirkeln. Trots detta läge har landet ett mildare klimat än norra Sverige eftersom varma vattenströmmar förs förbi ön av nordatlantiska driften.

Island betraktas allmänt som världens äldsta ännu aktiva demokrati. Det isländska parlamentet har sina rötter i det ting som hölls år 930 i Tingvalla.

Med cirka 3 innevånare/km² är Island det glesast befolkade landet i Europa.

Innehåll 1 Historia 2 Geografi 3 Statsskick och politik 3.1 Partipolitik 4 Administrativ indelning 5 Ekonomi 6 Försvar 7 Infrastruktur 7.1 Vägar 7.2 Järnvägar 7.3 Båttrafik 7.4 Flygtrafik 7.5 Telekommunikation 8 Kultur 8.1 Mat 9 Källor och fotnoter 10 Externa länkar

[redigera] Historia

Fördjupning: Islands historia

Island upptäcktes sannolikt redan på 700-talet av iriska eremiter, paper, vilka hade tillfälliga bosättningar där. Dessa var dock borta när, i mitten av 800-talet, en färöing som hette Naddodd och en svensk vid namn Gardar Svavarsson, son till Svavar den svenske som ägde gods på Själland, på nytt upptäckte Island. Gardar uppges varit den som först nådde den isländska ostkusten, seglat runt ön, övervintrat och sommaren därefter vid ankomsten till Norge prisat ön: "härefter blev landet kallat Gardarsholm, och det var på den tiden skogsbevuxet mellan fjäll och strand".

Vikingen Floke Vilgerdarsson från Rogaland sägs vara den som namngav Island och den som först odlade upp ett stycke mark, dock utan framgång. Efter honom kom två norska fosterbröder vid namn Ingolf Arnarson och Hjörleif till ön; de var ifrån Fjaler i Sunnfjord och lämnade Norge omkring år 870 med två skepp, fullastade med folk, husgeråd och boskap. Vid åsynen av Island vräkte Ingolf sina högsätesstolpar överbord för att låta gudarna anvisa lämpligt boställe. Dessa hittades efter tre år vid platsen där han byggde sin gård, som gavs namnet Reykjavik, Rökviken, efter sina heta, rykande källor. Då var Hjörleif redan död, ihjälslagen av sina trälar. Ingolf var den första som bosatte sig på Island på allvar.

Ön koloniserades därefter i snabb takt av norska invandrare, främst stormän som emigrerade från Norge, när kung Harald Hårfager enade Norge och gjorde sig till ensam härskare genom det stora sjöslaget vid Hafrsfjord år 872. Norge och Island bildade 1262 en union.

Genom bildandet av Kalmarunionen 1380 kom Norge liksom Island under danskt styre, vilket för Islands del fortsatte fram till 1904, då ett självstyre inleddes. År 1918 fick Island självständighet, fortfarande i union med Danmark, såsom konungariket Island (Konungsríkið Ísland), vilket innebar bland annat att Danmark skötte Islands utrikespolitik medan Island hade självstyre i det mesta och hade gemensam konung (personalunion) med Danmark. Under andra världskriget blev Danmark ockuperat av Tyskland, men Island blev i stället ockuperat av Storbritannien. Den 17 juni 1944 löpte Islands unionsavtal med Danmark ut. För att undvika en tysk ockupation av Island förlängde man inte avtalet utan utropade sig som republik, något som en del danskar sett som förräderi.

Från 1952 och framåt har landet utökat sin fiskegräns från 3 till nuvarande 200 sjömil. År 1958, (12 sjömil), 1972 (50 sjömil) och 1975–1976 (200 sjömil) ledde detta till konflikter med Storbritannien, som kulminerade med det så kallade torskkriget.

[redigera] Geografi

Huvudartikel: Islands geografi

Den södra delen av kusten, från sydöstra spetsen Horn eystra till Ölfusás utlopp, bildar en tämligen reguljär båge med få mera framspringande uddar och utan andra inskärningar än de ofta vid flodmynningarna bildade strandsjöarna (lón), som skils från havet av smala sand- och grusrev. Naturen på Island räknas som mycket vacker och lockar många turister.

På västra kusten är fjordbildningen däremot stor; här ligger de två stora bukterna Faxaflói och Breiðafjörður. De ligger mellan de tre halvöarna Reykjanes, Snæfellsnes och den stora triangelformiga halvön i nordväst, kallad Västlandet (på isländska Vestfirðir, alltså västfjordarna), vars västpunkt är Bjargtangar. Den sistnämnda halvön består av en mängd vikar, varav den största är Jökulsfjörður.

Från norra kusten går fjordarna Húnaflói, Skagafjörður och Eyjafjörður inåt land liksom de öppna vikarna Skjálfandi, Axarfjörður och Þistilfjörður, varemellan halvön Melrakkaslétta med Islands nordligaste udde Hraunhafnartangi skjuter fram. Þistilfjörður begränsas i öster av den smala halvön Langanes, som bildar Islands nordostliga, långt utlöpande näs.

Östra kustens fjordar är många, men mindre än vid den västra kusten. Med undantag av sydkusten, som till största delen är jämn och sandig, är Islands stränder i allmänhet branta, med en mängd höga brådstupande uddar och långa, vågräta och i terrasser uppstigande fjällmurar.

Flera jämförelsevis små öar samt en mängd holmar och skär omger kusterna. Bland öarna finner man Västmannaöarna vid sydkusten (isländska Vestmannaeyjar), varav endast en ö, Heimaey, är bebodd. Vidare finns Viðey i Faxaflói, de många öarna i Breiðafjörður (bland dem Flatey), Drangey och Málmey i Skagafjörður, Hrísey i Eyjafjörður samt, utanför Skjálfandi, norr om polcirkeln, Grímsey.

Islands klimat påverkas i stor utsträckning av de havsströmmar som omger ön. Havets temperatur omkring Island påverkas av en gren av Golfströmmen, Irmingerströmmen från sydväst, som värmer upp vattnet. Den längs Grönland löpande polarströmmen tillför ön däremot stundom stora ismassor, som kan ligga kvar på norra kusten långt fram på sommaren. Ostkusten berörs av en annan, nordostlig polarström. De olika strömmarna i förening med ebb och flod åstadkommer våldsamma strömvirvlar (rastir, plural av röst) utanför de mera framspringande uddarna, som jämte isdriften och fruktansvärda stormar kan göra seglatsen kring Island farlig.

[redigera] Statsskick och politik

Island är en enligt författningen från 1944 en republik med parlamentarisk demokrati. Presidenten, som är landets statschef, väljs genom direkta allmänna val vart fjärde år. Presidenten har formellt sett relativt starka maktbefogenheter, till exempel stadfäster presidenten den lagstiftande församlingen Alltingets lagförslag. Däremot har presidenten inte vetorätt men kan besluta om folkomröstningar. I praktiken har presidenten mest representativa funktioner, och flera isländska statschefer har varit verksamma inom kulturområdet före ämbetsmannautövningen.^[1]

Det isländska parlamentet Alltinget (Alþing eller Alþingi) har sina rötter i det vikingatida tinget som bildades år 930 och hölls i Tingvalla (Þingvellir). Tinget har 63 ledamöter som väljs genom folkval vart fjärde år. Regeringens arbete leds av en statsminister, som utses av landets president. Rösträttsåldern är 18 år.

[redigera] Partipolitik

Under efterkrigstiden har liberalkonservativa Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) dominerat den isländska politiken. Övriga partier är bland annat socialdemokratiska Samfylkingin (Enhetsfrontean), liberala Framsóknarflokkurinn (Framtegspartiet), socialistiska Vinstrihreyfingin - grænt framboð (Vänsterpartiet - de gröna) och socialliberala Frjálslyndi flokkurinn (Liberala partiet).

[redigera] Administrativ indelning

Huvudartikel: Islands administrativa indelning

Island är indelat i 98 kommuner, 23 sýslur (län) och 8 regioner. Sedan 2003 finns för närvarande sex olika valkretsar.

[redigera] Ekonomi

Huvudartikel: Islands ekonomi

Islands ekonomi beror till största delen av fiskeindustrin, som står för sextio procent av landets export och runt tio procent av dess bruttonationalprodukt och sysselsätter sju procent av den arbetsföra befolkningen. Landet saknar med undantag av kalk (som används bland annat i tillverkningen av cement) helt naturresurser som i sig är exporterbara, vilket innebär att ekonomin i landet är mycket känslig för förändringar i tillgång och efterfrågan på den befintliga exporten, fisket.

Dock har landet på senare år allt mer minskat sitt beroende på fiskeindustrin (i början av 1990-talet stod fiskindustrin för över 80 procent av landets export) till förmån för väldigt energikrävande industrier såsom aluminiumsmältverk. Detta till stor del tack vare landets väldigt billiga tillgång till energi både i form av geotermisk energi och vattenkraft. Uppförandena av dessa stora smältverk, och den miljöpåverkan som följer med dem, har dock varit väldigt kontroversiella i landet under de senaste åren.

Regeringsmakten har ställt sig negativ till medlemskap i Europeiska unionen, eftersom man befarar att detta skulle leda till att kontrollen av fisket då skulle gå förlorad.

Under de senaste decennierna har utveckling dock även skett inom den isländska bioteknikindustrin, liksom inom den finansiella sektorn. Även turismen på ön ökar, i och med det stigande intresset för ekoturism och sportfiske i Islands älvar.

[redigera] Försvar

Island har ingen egen förvarsmakt, men väl egna soldater (se nedan). Landets strategiskt viktiga läge gav det dock en nyckelposition under det kalla kriget. Då landet anslöt sig till Nato 1951 var rättigheten att ha en militärbas förlagd på Island den viktigaste förhandlingsfrågan. Den löstes genom ett bilateralt avtal mellan Island och USA, där USA mot rättigheten till en militärbas i Keflavík lovade att bekosta militärbasen, bygga en internationell flygplats i anslutning därtill och samtidigt ansvara för Islands militära säkerhet. Den 8 september 2006 lades United States Naval Air Station Keflavik (NASKEF) ned och anläggningarna började överföras till de isländska myndigheternas kontroll.

Försvarsavtalet har förnyats vart femte år, senast 1996. På grund av 11 september-attackerna 2001 ställdes omförhandlingen av avtalet in, men i mars 2006 meddelade den amerikanska regeringen sin avsikt att dra tillbaka inte bara helikoptrar och jetplan utan också all militär personal från ön, och följaktligen också sitt åtagande för Islands försvar. Avtalet kan dock inte sägas upp unilateralt och kommer troligen att kräva överläggningar i Nato under 2006.^[2]

USA:s tillbakadragande har lett till att Island i allt högre grad bygger upp egna försvarsresurser. Island har sedan 1920-talet en kustbevakning (Landhelgisgæslan) och den kompletteras sedan 1987 med en luftbevakning (Íslenska Loftvarnarkerfið ). Det finns också en välbeväpnad och välutbildad nationell insatsstyrka inom polisen (Sérsveit Ríkislögreglustjóra) vanligen kallad Víkingasveitin, som också har deltagit i internationella operationer i Kosovo och Afghanistan.

Island deltar även med beväpnad och uniformerad personal i internationella fredsbevarande och fredsupprättande operationer genom den isländska fredsstyrkan (Íslenska Friðargæslan). Styrkan utbildas och utrustas av den norska armén och personalen rekryteras bland poliser, kustbevakare och civila specialister. Den högsta tjänstegraden är överste. Styrkan har verkat i Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Makedonien, Afghanistan och Sri Lanka. Personalen är enligt folkrätten och Nato att betrakta som soldater, men kallas inte så på Island, förmodligen av politiska skäl. Oppositionen har anklagat regeringen för att i smyg skapa en isländsk armé.

Se även: Militära grader på Island

[redigera] Infrastruktur

[redigera] Vägar

Island har ett förhållandevis väl utbyggt vägnät, särskilt med tanke på den låga folktätheten. Man kan åka till alla delar av landet. Den viktigaste vägen är väg nr 1, ringvägen längs kusten runt ön, cirka 130 mil lång.

Det finns officiellt sett inga motorvägar på Island. Landet har helt enkelt inte infört regeln om motorvägar i sin lagstiftning. Det finns dock några sträckor med fyra eller sex filer, med mittremsa och korsningsfrihet, som ser ut som motorvägar. De ligger i och i närheten av Reykjavik. Det finns till och med en fullständig motorvägskorsning, av fyrklövertyp. Se Motorvägsliknande vägar på Island.

[redigera] Järnvägar

Island har aldrig haft någon reguljär järnväg, dock har det funnits planer på att bygga en mellan Reykjavik och Keflavik. Lok har endast använts två gånger på Island. Dels under byggandet av Reykjaviks hamn, då ångloket Minør användes (loket finns idag utställt i hamnen). Dels när det nya kraftverket Kárahnjúkavirkjun på Islands östkust byggdes.^[3]

[redigera] Båttrafik

Passagerartrafiken har ganska liten betydelse, beroende på väl fungerande vägar. Det finns bilfärjor till vissa öar, och så finns det en färjelinje från Seyðisfjörður på östkusten till Färöarna, Shetlandsöarna, Norge och Danmark (se även Smyril Line). Däremot har godstransporterna stor betydelse, särskilt för export och import.

[redigera] Flygtrafik

Flygtrafiken har stor betydelse. För utrikes passagerartrafik är det nästan det enda sättet att resa. Keflaviks flygplats cirka 50 kilometer väster om Reykjavik är flygplatsen för det. Islands största flygbolag är Icelandair som trafikerar både Europa och USA. Även inrikesflyget har stor betydelse.

[redigera] Telekommunikation

Island har ett väl fungerande telenät. Mobiltelenätet har dock begränsad täckning på landsbygden.

[redigera] Kultur

Islänningasagor som till exempel Njálssaga är en betydelsefull del av det isländska kulturarvet.

En annan del av kulturarvet är namngivningen som till stor del sker genom patronymikon och metronymikon, och där förnamnet har större vikt än efternamnet. De isländska telefonkatalogerna är fortfarande sorterade efter förnamn. Släktnamn förekommer, dock sparsamt.

Några kända isländska kulturpersonligheter är sångerskan Björk, musikgrupperna Sigur Rós och Hjálmar, tonsättaren Jón Leifs samt författaren Halldór Laxness som 1955 belönades med Nobelpriset i litteratur. En annan känd författare från Island är kriminalförfattaren Arnaldur Indridason, som blev utsedd till Nordens bästa kriminalförfattare 2007.

Morgonbladet (Morgunblaðið) heter Islands största dagstidning och är nära knutet till Självständighetspartiet. Andra dagstidningar är Fréttablaðið, Blaðið och DV.

Majoritetsspråk är isländska.

[redigera] Mat

Huvudartikel: Isländska köket

Det isländska köket präglas starkt av Islands geografiska läge, då fisk är den överlägset viktigaste delen, följt av får- och lammkött.

[redigera] Källor och fotnoter

1. ^ Till exempel var Vigdís Finnbogadóttir tidigare teaterchef
2. ^ http://www.yale.edu/lawweb/avalon/diplomacy/iceland/ice001.htm
3. ^ http://www.simplonpc.co.uk/QE2_2005_Iceland-Norway2.html

[redigera] Externa länkar

• Island just nu webbkameror och deras position på en karta
• Bildgalleri från www.islandsmyndir.is (på isländska)
• Europe Countries
• Europe Atlas
• Stora Guiden, Islandssidan med många länkar och fakta