Kanada

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För insektssläktet se Kanada.

Koordinater: 55°N 100°V / 55°N 100°V / 55; -100

Kanada
Canada
Flagga Statsvapen
ValspråkA Mari Usque Ad Mare
(från hav till hav)
Nationalsång: O Canada
Kunglig hymn: "God Save the Queen"[1][2]
Huvudstad Ottawa
Största stad Toronto
Officiella språk engelska och franska
Erkända nationella språk engelska och franska
Statsskick konstitutionell monarki
 -  Drottning Elizabeth II
 -  Generalguvernör David Lloyd Johnston
 -  Premiärminister Stephen Harper
Nationalförsamling Parlament
 -  Överhus Senat
 -  Underhus Underhus
Självständighet 1 juli 1867 (kanadensiska konfederationen)
11 december 1931 (Westminsterstatuten)
17 april 1982 (Canada Act) 
Area
 -  Totalt 9 984 670 km² (2:a)
 -  Vatten (%) 8,62 %
Befolkning
 -  2011 års uppskattning 34 018 000 (36:e)
 -  Befolkningstäthet 3,5/km² (185:e)
BNP (PPP) 2005 års beräkning
 -  Totalt 1 104 701 miljoner USD (11:e)
 -  Per capita 34 273 USD 
Ginikoefficient (2013) 32.1 (103:e)
HDI (2012) 0,911[3] (väldigt hög) (11:e)
Valuta kanadensisk dollar (CAD)
Tidszon (UTC-3,5 till -8)
Kör på Höger
Nationalitetsmärke CDN
Landskod CA
Toppdomän .ca
Landsnummer 1

Kanada (engelska och franska Canada) är ett land i Nordamerika. Kanada är med en areal om 9,958 miljoner kvadratkilometer världens näst största land till ytan, efter Ryssland. Med en folkmängd på omkring 34 miljoner är det ett av världens mest glesbefolkade länder.

Kanada gränsar till Stilla havet i väster och till Atlanten i öster och har landgräns mot USA i väster och söder. I nordöst går havsgränsen till Grönland med endast några mils avstånd mellan landmassorna på det närmaste stället. I öster har Kanada en havsgräns mot den mindre franska ögruppen Saint-Pierre och Miquelon. Norra Kanada sträcker sig nästan ända upp till Nordpolen och utgör en del av Arktis.

Kanada är en federation som består av tio provinser och tre territorier. Genom British North America Act 1867 blev Kanada en parlamentarisk demokrati och har idag drottning Elizabeth II som statsöverhuvud och hon representeras i Kanada av generalguvernör David Johnston.

I huvudstaden Ottawa i Ontario finns Kanadas parlament. Kanadas generalguvernör, som företräder statsöverhuvudet (monarken), premiärministern och oppositionsledaren har alla ett residens i Ottawa.

Kanada bestod ursprungligen av franska och brittiska kolonier, och blev sedan en brittisk dominion. Landet tillhör de stater som grundade Förenta nationerna (FN), Brittiska samväldet och Organisation internationale de la francophonie samt kallar sig ett tvåspråkigt och mångkulturellt land.

Majoritetsspråket är engelska, är det dominerande språket i Ontario, Newfoundland, Nova Scotia, Prince Edward Island, Saskatchewan, Alberta, British Columbia, Manitoba, Yukon och Northwest Territories. Franska är det dominerande språket i Québec men talas även frekvent i New Brunswick, Ontario, Nova Scotia, Prince Edward Island och Manitoba. I New Brunswick, som är tvåspråkigt på provinsnivå, är ungefär 33 procent av befolkningen fransktalande. Även i Ontario finns en stor fransktalande minoritet (fler än 500 000 personer), och även om provinsen inte officiellt är tvåspråkig så har den fransktalande minoriteten omfattande rättigheter till skydd för sitt språk. I Nunavut i norr är inuktitut det mest talade språket, och där har inuktitut också status som officiellt språk.

Kanada är ett industrialiserat och högteknologiskt land med stora naturtillgångar och hög levnadsstandard. Med sin rikliga tillgång på fossila bränslen, kärnenergi och vattenkraft är Kanada en nettoexportör av energi. Landets diversifierade ekonomi är starkt beroende av naturtillgångarna och handeln med i första hand USA, ett grannland man haft en lång och komplicerad relation till.

Motorfordon från Kanada bär nationalitetsbeteckningen CDN.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kanadas historia

Enligt traditionerna hos Kanadas ursprungsbefolkning har människan bott i det som idag är Kanada sedan tidernas begynnelse. Enligt arkeologiska vittnesbörd har Kanada varit bebott i åtminstone 10 000 år. Omkring år 1000 gjorde vikingar ett antal resor över Atlanten till Kanada och vid L'Anse aux Meadows finns fortfarande spår efter en bosättning.

De första brittiska anspråken i Nordamerika härstammar från 1497John Cabot nådde vad han kallade ”Newfoundland”. Det är idag oklart om det land han fann motsvaras av dagens Newfoundland, Nova Scotia eller Maine. Franska anspråk härstammar från upptäcktsresorna gjorda av Jacques Cartier fram till 1534 och Samuel de Champlain från 1603. Varken Cabots eller Cartiers ansatser ledde till några permanenta bosättningar.

År 1604 blev några franska bosättare de första européerna som permanent slog sig ned i Kanada. Efter motgångar den första vintern på Saint Croixön slog de sig ned i Port-Royal (dagens Annapolis Valley) i Nova Scotia, men övergav även denna bosättning 1608 för att istället grunda det som skulle komma att bli staden Québec. De ättlingar till tidiga bosättare som idag lever i Akadien härstammar från en senare generation bosättare. Fransmännen kallade sina kolonier i Nordamerika, förutom dagens Kanada även Louisiana i USA, för Nya Frankrike.

Brittiska kolonier i Nordamerika etablerades längs med USA:s östkust och kring Hudson Bay i norra Kanada. De franska och brittiska kolonierna växte och mellan 1689 och 1763 pågick en kamp mellan länderna om kontrollen över Nordamerika, en kamp som intensifierades av krigen i Europa mellan de båda stormakterna. Frankrike förlorade steg för steg sina territorier till britterna: först Nova Scotia genom fördraget i Utrecht 1713 och sedan återstoden av sina nordamerikanska besittningar genom fördraget i Paris 1763.

Under och efter amerikanska revolutionen flydde uppskattningsvis 70 000 lojalister från de segrande amerikanska delstaterna. Omkring 50 000 av dessa slog sig ned i Brittiska Nordamerika som då bestod av Newfoundland, Nova Scotia, provinsen Québec och Prince Edward Island (grundad 1769). 1784 skapade man den nya kolonin New Brunswick för att ge plats åt lojalisterna. Genom Constitutional Act of 1791 delade Storbritannien upp provinsen Québec i Övre Kanada och Nedre Kanada.

USA inledde 1812 års krig genom att attackera brittiska trupper i Kanada, i ett försök att göra slut på det brittiska inflytandet i Nordamerika, och i synnerhet de brittiska attackerna mot handelsfartyg på Atlanten. I slaget vid York i april 1813 brände amerikanska trupper dagens Toronto. Brittisk-kanadensiska trupper hämnades genom att bränna ned huvudstaden Washington efter ett överraskningsanfall i augusti följande år, men pressades sedan tillbaka vid slagen vid Pittsburgh, Baltimore och New Orleans. Kriget slutade med fördraget i Ghent i december 1814. Först sedan Frankrike förlorat de krig Napoleon ledde började massinvandringen till Kanada ta fart igen.

Genom Act of Union 1840 slogs Övre och Nedre Kanada ihop till en provins, vilket Storbritannien hoppades skulle assimilera den franska befolkningen. Sedan britterna kommit överens med USA om gränsdragningen längs med den 49:e breddgraden (Oregonfördraget) grundade Storbritannien kolonierna British Columbia 1848 och Vancouverön följande år. Kanadas östra och västra delar var då ännu delat av Rupert's Land som kontrollerades av Hudson's Bay Company. I slutet av 1850-talet inledde politikerna i Kanada en serie expeditioner avsedda att ta kontroll över detta stora område.

Åren 1864 och 1866 höll brittiska politiker i Nordamerika, med John A. MacDonald i täten, tre konferenser för att skapa en federal union. Den 1 juli 1867 beviljade det brittiska parlamentet tre av sina kolonier – Kanada, Nova Scotia och New Brunswick – en egen författning, British North America Act, och därmed bildades den kanadensiska konfederationen. Inom kort hade de återstående provinserna och territorierna gått med i konfederationen. 1880 hade Kanada fått sina nuvarande gränser, så när som på Newfoundland och Labrador som gick med 1949. Alberta och Saskatchewan fick dock status som provinser först 1905.

År 1919 blev Kanada medlem i Nationernas förbund och genom Balfourdeklarationen 1926 på den brittiska Imperiekonferensen fick Kanada till slut rätten att driva sin egen utrikespolitik för att följande år skicka sin första ambassadör till USA. Genom Westminsterstatuten (1931) fick Belfourdeklarationen laga kraft och sedan dess kan inte det brittiska parlamentet stifta lagar med jurisdiktion i Kanada utan landets samtycke. Kanadensiskt medborgarskap infördes 1947 och sedan 1949 kan man i Kanada inte längre överklaga ärenden till det brittiska kronrådet. Rätten att ändra Kanadas författning låg hos det brittiska parlamentet ända till dess Canada Act 1982 till slut överförde även den rätten till Kanada.

Quebecs självständighetsrörelse har drivit igenom två folkomröstningar (1980 och 1995) om självständighet eller autonomi för provinsen, men utan att lyckas vinna tillräckligt stöd. 1997 beslutade Kanadas högsta domstol att ensidigt utträde inte var författningsenligt.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Kanada gränsar i söder mot USA längs med 49:e breddgraden, Stora sjöarna och Saint Lawrencedalen. I väst gränsar Kanada mot USA:s 49:e delstat, exklaven Alaska, längs med 141:a längdgraden, Alexanderarkipelagen och Kustbergen. Atlantprovinserna i öster har sjögränser mot Grönland längs med Davis sund och Labradorhavet samt mot den franska besittningen Saint-Pierre-et-Miquelon.

Kanada gränsar mot tre hav: Atlanten, Norra ishavet och Stilla havet (därav mottot A Mari Usque Ad Mare, ’från hav till hav’). Sedan 1925 gör Kanada anspråk på Arktis upp till Nordpolen från 60 till 141 grader västlig längd – ett anspråk som inte är allmänt erkänt. Den nordligaste bebyggelsen i Kanada – och i världen – är Canadian Forces Station Alert vid 82,5 grader nordlig bredd på Ellesmereön, 834 kilometer från Nordpolen.

Den magnetiska nordpolen ligger på kanadensiskt territorium, även om den långsamt förflyttar sig mot Sibirien.

Kanada utgör norra delen av Nordamerika och upptar 41 procent av kontinentens yta.

Kanada är världens näst största land efter Ryssland – 22 gånger större än Sverige. En betydande del av detta territorium ligger dock norr om trädgränsen och vad gäller odlingsbar mark är landet "bara" det fjärde i världen (efter Ryssland, Kina och USA). Av samma anledning är Kanada med sina 32 miljoner invånare ett av världens mest glesbefolkade länder med bara 3,5 invånare per kvadratkilometer. Kanada är något större än USA, men har bara omkring tio procent av dess folkmängd.

Kanada mest tätbefolkade område är QuébecWindsor-korridoren längs med Saint Lawrencefloden och Ontariosjön i sydöstra Kanada. Större delen av Kanada norr om detta område upptas av Kanadensiska skölden, världens äldsta berg som sträcker sig runt Hudson Bay – från Stora Björnsjön i Nordvästterritorierna väster och bortom Labradorhalvön i öster. Den mineralrika skölden skrapades ren från den mesta jorden under den senaste istiden och dess många veck rymmer 60 procent av alla världens sjöar och många stora floder. Kanada har världens största sötvattensförråd; bara i Ontario finns över en miljon insjöar.

Newfoundland, Nordamerikas östligaste ö (förutom Grönland), ligger utanför Saint Lawrenceviken som är världens största estuarium. Mellan New Brunswick och Nova Scotia ligger Fundybukten med världens högsta tidvatten. Precis norr därom ligger landets minsta provins, Prince Edward Island.

Kanadas provinser

Väster om Ontario breder den kanadensiska prärien ut sig mot Klippiga bergen som avskiljer British Columbia från övriga landet. I norr övergår vegetationen från barrskog (tajga) och trädlös terräng (tundra) till det utpräglade polarklimatet bland Kanadas arktiska öar längst i norr – några av dem hör till de största öarna i världen. I sydöstra Kanada finns blandad lövskog som ek, valnöt och hickory. Kanadas karaktärsträd är sockerlönnen som ger lönnsirap (dess löv är nationalsymbol).

Landets högsta topp är Mount Logan (5 951 m).[4]

I norr kan vintertemperaturen sjunka till minus 50 celsiusgrader, men i kustregionerna, i synnerhet British Columbia, är vintrarna betydligt mildare. Sommartid ligger medeltemperaturen på omkring tjugo celsiusgrader i de östra och västra kustregionerna och omkring trettio i de centrala delarna.

Provinser och territorier[redigera | redigera wikitext]

Kanada består av tio provinser och tre territorier, där de tidigare har en högre grad av autonomi än de senare som finns i landets glesbefolkade norra delar. Både provinserna och territorierna har egna enkammarparlament och egna provinsiella flaggor och symboler.

Bland vissa grupper i Kanada och på Turks och Caicosöarna, en brittisk koloni i Karibien, eftersträvar man att ögruppen ska upptas i den kanadensiska federationen.

Flagga Provins Huvudstad Tidszon
(UTC)
Flag of British Columbia.svg British Columbia
(franska: Columbie-Brittanique)
Victoria −8 (Stillahavskusten),
−7 (bergen)
Flag of Alberta.svg Alberta Edmonton −7 (bergen)
Flag of Saskatchewan.svg Saskatchewan Regina −7 (bergen),
−6 (centrala)
Flag of Manitoba.svg Manitoba Winnipeg −6 (centrala)
Flag of Ontario.svg Ontario Toronto −6 (centrala),
−5 (östra)
Flag of Quebec.svg Québec Québec −5 (östra)
−4 (Îles de la Madeleine)
Flag of New Brunswick.svg New Brunswick
(franska: Nouveau-Brunswick)
Fredericton −4 (Atlanten)
Flag of Nova Scotia.svg Nova Scotia
(franska: Nouvelle-Écosse)
Halifax
Flag of Prince Edward Island.svg Prince Edward Island
(franska: Île-du-Prince-Édouard)
Charlottetown
Flag of Newfoundland and Labrador.svg Newfoundland och Labrador St. John's −4 (Atlanten),
−3,5 (Newfoundland)
Flagga Territorium Huvudstad Tidszon
(UTC)
Flag of Yukon.svg Yukon Whitehorse −8
Flag of the Northwest Territories.svg Northwest Territories Yellowknife −7
Flag of Nunavut.svg Nunavut Iqaluit −7, −6, −5

Provinserna[redigera | redigera wikitext]

Det kanadensiska välfärdsprogrammet ankommer på provinserna. Kostnaderna för sjukvård, utbildning och så vidare överstiger den federala budgeten – ett unikt förhållande. Den federala regeringen kan utfärda direktiv som provinserna har rätt att reglera bort, något som dock sällan sker i praktiken. En skatteutjämningspolitik kanaliserar federala medel från de rikare provinserna – Ontario och Alberta – till de fattigare. Programmet omfattar omkring tiomiljarder kanadensiska dollar varav sjumiljarder går till Québec.

I varje provins finns en lagstiftande församling liknande det federala underhuset som leds av en provinsiell premiärminister som väljs på samma vis som sin nationella motsvarighet. I provinserna representeras den brittiske monarken av en viceguvernör som liksom generalguvernören tillsätts efter rekommendationer från Kanadas premiärminister, även om denne på senare tid i allt högre grad först konsulterat provinsregeringarna.

I de flesta provinser finns motsvarigheter till de tre stora nationella partierna, fastän de provinsiella partierna inte alltid är formellt knutna till sina nationella moderpartier. I några provinser finns partier med rent regionala program, som Saskatchewan Party. Det politiska klimatet i Québec skiljer sig från de övriga provinserna: politiskt domineras politiken i Québec av polariseringen mellan separatisterna, Parti Québécois, och federalisterna, Parti libéral du Québec.

Territorierna[redigera | redigera wikitext]

Territoriernas politiska rättigheter finns inte inskrivna i författningen och dessa är därför mindre omfattande än provinsernas. Territorierna bildades på initiativ av den federala regeringen och istället för en viceguvernör som lyder direkt under den brittiske monarken, tillsätter den federala regeringen en kommissarie som sin lokale representant. Med undantag för Yukon, som har ett system liknande det i provinserna, representerar ledamöterna i territoriernas enkammarparlamentet inte politiska partier utan fattar beslut genom konsensus. Premiärministern väljs av parlamentsledamöterna.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Demonymen för personer från Kanada är kanadensare, men ”kanadick” (plural: kanadicker) används i Svenskfinland; i Sverige används den senare benämningen i skämtsamma sammanhang.

Enligt folkräkningen som gjordes 2001 hade Kanada 30 007 094 invånare och i oktober 2005 uppskattades antalet invånare till 32,3 miljoner – en tillväxt som beror på både naturlig tillväxt och invandring. En tredjedel av landets befolkning bor mindre än 150 kilometer från gränsen mot USA och över 80 procent bor i städer.

Montréal

I folkräkningen 2001 uppgav 39,42 procent sin etniska tillhörighet som ”kanadensare”, varav de flesta tros vara ättlingar till brittiska, irländska och franska invandrare. 20,17 procent uppgav sig vara engelsk-kanadensiska, 16,75 procent fransk-kanadensiska, 14,03 procent skotsk-kanadensiska och 2,90 procent irländsk-kanadensiska. Omkring en miljon ansåg sig höra till någon annan etnisk grupp: 9,25 procent tysk-kanadensiska, 4,29 procent italiensk-kanadensiska, 3,69 procent kinesisk-kanandensiska, 3,61 procent ukrainsk-kanadensiska och 3,38 procent sade sig vara ”First Nations/Premières Nations” (indianer).

13,4 procent, nästan fyra miljoner människor, sade sig tillhöra en icke-europeisk minoritet, ursprungsbefolkningen oräknad (synlig minoritet). Enligt folkräkningen 2001 bodde i Kanada 5 448 480 invandrare. Ungefär 335 000 kanadensare har svenska rötter.[5]

Drygt 45 % av kanadensarna är katoliker (främst i franskspråkiga områden) och drygt 40 % är protestanter. Bland dessa dominerar United Church of Canada (som förenar metodister, kongregationalister och en del presbyterianer) samt anglikanska kyrkan.[4]

Eskimåerna finns främst i nordligaste Kanada. I söder har regeringen avsatt vissa områden som indianreservat.

De största städerna i Kanada är Toronto, Montréal, Vancouver, Calgary och Ottawa.

Se även: Kanadas ursprungsbefolkning, Lista över städer i Kanada., http://www.location-vacances.me/sv/canada/list/

Statsskick[redigera | redigera wikitext]

Kanada är en förbundsstat och konstitutionell monarki. Dess monark är Drottning Elizabeth II. Hennes officiella titel i Kanada är ”Elizabeth den andra, med Guds nåde, av Förenade kungariket, Kanada och Hennes andra riken och territorier, drottning, Samväldets överhuvud, beskyddare av tron”.

Formellt utser den brittiske monarken Kanadas generalguvernör, som är monarkens personliga representant i Kanada, på inrådan av Kanadas premiärminister. Generalguvernören utför löpande statschefsuppgifter som att ta emot utländska dignitärer, underteckna officiella handlingar, formellt upplösa parlamentet inför val och så vidare. Generalguvernören är en reträttpost som i allmänhet innehas av en pensionerad kanadensisk politiker eller någon annan framstående kanadensare. Generalguvernören är formellt även högste befälhavare över landets väpnade styrkor. Sedan oktober 2010 är David Johnston Kanadas generalguvernör.[6]

Kanadas författning utgör landets konstitutionella ramverk och består både av en textsamling och oskrivna traditioner och konventioner (se Westminstermodellen). I november 1981 träffades provinsernas premiärministrar för att anta en ny författning. Québec vägrade dock underteckna avtalet vilket försatte landet i en konstitutionell kris som fortfarande inte fått en formell lösning.

Kanadas premiärminister utses formellt av generalguvernören, men posten innehas alltid av den partiledare som kan uppbåda en majoritet i parlamentets underhus. Det är premiärministern som har den verkliga makten. Regeringen brukar bestå av partiföreträdare från parlamentets båda kamrar, även om flertalet kommer från Underhuset. Regeringsledmöterna väljs in i Kanadas kronråd (Privy Council of Canada). Premiärministern kan också utse ledande ämbetsmän.

Den lagstiftande församlingen består av två kamrar: det valbara underhuset och senaten vars ledamöter som utnämns. Varje ledamot av underhuset väljs genom enkel majoritet i enmansvalkretsar (kallade ”ridings”). Allmänna val utlyses av generalguvernören på anmodan av premiärministern och måste hållas åtminstone vart femte år. Medlemmarna i senaten väljs av premiärministern på regional basis och tillsätts formellt av generalguvernören. De är ledamöter tills de blir 75 år gamla.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Parliament Hill, Ottawa, Ontario

Kanada har fyra stora partier. Det parti som oftast varit i regeringsställning är det socialliberala Kanadas liberala parti (Liberal Party of Canada, Parti libéral du Canada), senast från 1993 till 2006 under premiärministrarna Jean Chrétien och Paul Martin. Det enda övriga parti som hade bildat regering fram till dess var det nu upplösta mittenhögerpartiet Kanadas progressiva konservativa parti (Progressive Conservative Party of Canada, Parti progressiste-conservateur du Canada) och dess konservativa föregångare som dominerade den politiska scenen under 1800-talet.

I december 2003 gick de progressiva-konservativa samman med Canadian Alliance/Alliance canadienne och bildade Kanadas konservativa parti (Conservative Party of Canada, Parti conservateur du Canada). I februari 2006 bildade detta parti en minoritetsregering under premiärminister Stephen Harper.

Det största vänsterpartiet är Nya demokratiska partiet (New Democratic Party of Canada, Nouveau Parti démocratique). Bloc Québécois arbetar för Québecs självständighet och har de flesta av provinsens platser i underhuset. Det finns många mindre partier i Kanada utan representation i parlamentet. Det största bland dessa är Kanadas gröna parti (Green Party of Canada, Parti vert du Canada).

Rättsväsende[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kanadas rättsväsen

Rättsväsendet i Kanada har stor betydelse för uttolkning av lagarna och har också makten att upplösa lagar som strider mot författningen. Regeringen tillsätter alla domare på federal nivå och domare till högre instanser på provinsiell och territoriell nivå. Domarna i Kanadas högsta domstol (Supreme Court of Canada/Cour suprême du Canada), landets högsta juridiska instans, tillsätts direkt av regeringen medan domare i högsta domstolen och appellationsdomstolen väljs och tillsätts av regeringen efter konsultation med fristående tjänstemän. Domarna på lägre provinsiell och territoriell nivå tillsätts av provinsernas och territoriernas respektive regeringar.

Engelsk rättstradition, så kallad common law, praktiseras i alla provinser i Kanada utom i Québec där Civil law dominerar. Kanadas motsvarighet till Brottsbalken är ett federalt ansvarsområde och appliceras enhetligt över hela landet. Upprätthållandet av lagen är däremot ett provinsiellt ansvar, fast de flesta provinser delegerat polisiära uppgifter till Kanadas ridande polis (Royal Canadian Mounted Police, RCMP, Gendarmerie royale du Canada, GRC), en av de få polisiära styrkorna i världen med jurisdiktion på tre olika nivåer: kommunal, provinsiell och federal.

Polisväsende[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Polisen i Kanada

Polisen i Kanada är i princip organiserad på tre nivåer: federal polis, provinspolis och lokal polis. Då den federala polisen genom avtal övertagit ansvaret för såväl provinspolis som lokal polis i stora delar av landet, har Kanada en ovanligt enhetlig polisorganisation för en förbundsstat. Det är bara i Ontario och Québec som det finns ett fullt utbyggt system med provinspolis och lokal polis.

Utrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

Kanada har av såväl geografiska som historiska skäl ett nära förhållande till USA och länderna är sedan länge varandras största handelspartner. Länderna delar världens längsta oförsvarade gräns och samarbetar i militära övningar. Av historiska skäl har även Kanada en speciell relation till Storbritannien som fortfarande betraktas som ”moderlandet”.

Under 1900-talet har Kanada förespråkat multilateralism och försökt finna en medlande position i konflikter mellan både stora och små nationer. Under Suezkrisen dämpade Lester B. Pearson exempelvis spänningen genom att lansera idén om FN:s fredsbevarande styrkor, vilket han 1957 mottog Nobels fredspris för. Kanada bidrar idag med större fredsbevarande styrkor än resten av världen tillsammans och man är involverad i mer än 40 olika uppdrag och har på något vis deltagit i alla FN:s insatser.

Kanada är medlem i FN, Samväldet, La Francophonie, OAS, Nato, OECD, Nafta, Världshandelsorganisationen och Apec.

Militär[redigera | redigera wikitext]

Kanada försvarsmakt bestod år 2011 av cirka 115 000 man, varav omkring 68 000 reguljära trupper och 26 000 reserver (Primary reserve). Försvarsmakten (Canadian Armed Forces/Forces armées canadiennes) består av tre försvarsgrenar: armén (Canadian Army/Armée canadienne), flottan (Royal Canadian Navy/Marine royale canadienne) samt flygvapnet (Royal Canadian Air Force/Aviation royale canadienne). Efter att ha förenats på 1960-talet förlorade de olika försvarsgrenarna sina tidigare titlar men dessa återtogs år 2011. Tillsammans förfogar man över ca 2 500 pansarfordon, 33 stridsfartyg och 140 stridsflygplan.

Budgetåret 2004–2005 omfattade militärbudgeten 14 miljarder dollar men regeringen avsatte samtidigt ytterligare 12 miljarder under en femårsperiod och budgetåret 2008-2009 låg försvarsbudgeten på 18,9 miljarder dollar. I ökningen ligger både ny utrustning, till exempel lastbilar, stridsvagnar, transportflyg, helikoptrar och fartyg, men också en ökning av numerären och målet är 13 000 fler soldater i reguljära förband och 10 000 fler soldater i reservförband.

Kanada har deltagit i flera av de större krigen under 1900-talet, bland annat första, andra världskriget, Koreakriget, Gulfkriget samt kriget i Afghanistan. Kanada har också under seklets andra hälft aktivt bidragit med trupp till 42 av FN:s fredsbevarande insatser och man deltar nu i insatser på Haiti och i Kosovo. Sedan 1959 har Kanada och USA upprätthållit ett bilateralt luftförsvarskommando, North American Aerospace Defense Command (NORAD). Vid alla större katastrofer under de senaste åren har Kanada bidragit med trupper, bland annat genom Disaster Assistance Response Team (DART).

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Kanada är idag ett högteknologiskt samhälle som liknar USA:s marknadsorienterade ekonomi med samma produktionsmodell och höga levnadsstandard. Under det förra seklet utvecklades Kanada snabbt sin tillverkningsindustri, gruvdrift och servicesektor och har förvandlats från en i princip agrar ekonomi till en i första hand industrialiserad ekonomi.

Kanada har länge främst producerat råvaror och levt på jorden, skogen och malmen, men nu betyder industrin alltmer. Landet är en av världens främsta exportörer av vete (från präriestaterna) och har betydande boskapsskötsel som köttdjur på prärien, mjölkdjur i de folkrika sydöstra delarna. Som fiskenation är landet framstående, bl.a. fångas torsk och sill i Nordatlanten och lax vid Stillahavskusten. Kanada är också en ledande producent av tidningspapper och pappersmassa. Det finns väldiga, ännu oexploaterade mineraltillgångar och gruvindustrin är i stark tillväxt (järnmalm, nickel, zink, silver, koppar, molybden m.m.).

Sedan 1940-talet utvinns olja och naturgas mitt i jordbruksbygden på prärien; Calgary i Alberta är oljeindustrins högborg. Industrin i östra och västra Kanada förädlar jordens och skogens produkter. Storstadsområdena i sydöst har mångsidig produktion, bl.a. verkstadsindustri (bilar, flygplan). Ett väl utbyggt nät av motorvägar och järnvägar förenar de urbaniserade delarna i södra och mellersta Canada. Landets första transkontinentala järnväg över Klippiga bergen till Vancouver blev klar 1885. Flyget är ett viktigt transportmedel. [4]

Längs med östkusten finns stora gasfyndigheter, som, tillsammans med en rad andra naturresurser västerut, gör Kanada självförsörjande på energi. Genom frihandelsavtalet med USA 1989 (FTA) och det nordamerikanska handelsavtalet 1994 (NAFTA) växte den kanadensiska handeln och ekonomin dramatiskt. Sedan 2001 har Kanada framgångsrikt lyckats undvika den ekonomiska snålblåst som drabbat stora delar av övriga världen och Kanada kan idag uppvisa den starkaste ekonomin inom G8-gruppen.

På långsikt står Kanada inför två större problem: Den konstitutionella kris som separatister i Québec orsakar och som, åtminstone nominellt, hotar landets stabilitet. Flera tecken tyder dock på att den växande ekonomin och välfärden gör att självständighetssträvandena i Québec avtar. Ett annat allvarligt problem har varit det utflöde av högutbildade kanadensare (”brain drain”) som lockats till USA av högre löner, lägre skatter och tillgången till högteknologisk forskning. Somliga tecken tyder dock på att den våg av utflyttning avtar på grund av kostsamma sjukförsäkringar i USA och ett mer effektivt sjukvårdssystem i Kanada. Ett flöde av högutbildade i motsatt riktning – från utvecklingsländer till Kanada – har den senaste tiden lett till en offentlig debatt.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Kanada har 13 utbildningssystem, 10 för alla provinser och 3 för territorierna. Detta betyder att det inte finns en nationell standard, och utbildningssystemen har oftast olika åldersstandarder för när man till exempel ska gå från grundskola till gymnasium (high school), eller hur bra ens betyg ska vara för att kunna få högre utbildning. Betygen är i procent. 0%-49% är under godkänt, 55%-67% är C nivå och 80%-100% är på A nivå.[7]

Kanada har 99 högskolor och universitet utspridda över hela landet. I en större stad kan det gå upp till 30 000 studenter på samma universitet, medan det på en liten ort kan gå bara omkring 300.

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Kanada är ett stort land med de urbana delarna i syd. Vägnätet är överlag väl utbyggt och asfalterat. Järnvägsnätet ägs i huvudsak av Canadian National Railway/Compagnie des chemins de fer nationaux du Canada (CN) och Canadian Pacific Railway/Chemin de fer Canadien Pacifique (CP eller CPR) och trafikeras främst av dessa samt av det statsägda passagerartågbolaget VIA Rail.

Längs med hela södra Kanada löper Trans-Canada Highway/Route Transcanadienne (TCH, ”Trans-Canada”, ”T-Can” eller ”The One”) som är en huvudväg som förbinder öst- och västkusten och är en viktig länk för transporter.

Air Canada är Kanadas största flygbolag och var före 1989 statligt ägt.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Språk i Kanada

Kanadas två officiella språk är engelska och franska. Genom Official Languages Act/Loi sur les langues officielles i juli 1969 likställdes franskan med engelskan i de statliga myndigheterna, vilket blev inledningen på en process som gjorde att Kanada omdefinierade sig som tvåspråkigt och mångkulturellt. Idag har franskan samma status som engelskan i parlamentet, i federala domstolar och alla andra federala institutioner; alla medborgare som ställs inför rätta har rätt att få sitt fall prövat på antingen engelska eller franska. Alla officiella språkminoriteter har i de flesta provinser och territorier rätt till skolgång på sitt eget språk, i sina egna skolor, om underlaget räcker till. Även om mångkulturalismen är Kanadas officiella hållning, måste man kunna tala antingen franska eller engelska för att få bli kanadensisk medborgare. 98 procent av befolkningen talar något av de två officiella språken eller båda, men den officiella tvåspråkigheten till trots, talar den stora majoriteten av Kanadas befolkning bara engelska.

I Québec är franska det enda officiella språket sedan 1974, ytterligare förstärkt av Charte de la langue française som Parti Québécois-regeringen införde 1977. Stadgan garanterar dock den engelskspråkiga befolkningen och ursprungsbefolkningen vissa rättigheter och de flesta samhällstjänster finns tillgängliga på båda språken. Även om det är i Québec som majoriteten av den franskspråkiga befolkningen bor, finns minoriteter i New Brunswick, östra och norra Ontario, Nova Scotia samt södra Manitoba. I folkräkningen 2001 uppgav 6 864 615 franska som förstaspråk varav 85 procent bodde i Québec. 17 694 835 uppgav engelska som förstaspråk. Den enda provins där båda språken är officiella på provinsnivå är New Brunswick, men många provinser tillhandahåller samhällstjänster på båda språken. 5 470 820 personer uppgav ett icke-officiellt språk som förstaspråk bland vilka de största var kinesiska (835 745), italienska (469 485), tyska (738 080) och punjabi (271 220).

Ursprungsbefolkning[redigera | redigera wikitext]

I Kanada finns tre erkända ursprungsbefolkningar: indianer (idag kallade First Nations/Premières Nations), inuiter och métiser. Ursprungsbefolkningen i Kanada växer nästan dubbelt så fort som befolkningen i övrigt. Av 790 000 (3 procent av landets befolkning) är 69 procent indianer, 26 procent métiser och 5 procent inuiter.

Dessa grupper talar fler än 50 olika språk, varav de flesta endast talas i Kanada och är på väg att dö ut. De enda ursprungsspråken som uppvisar en stabil utveckling är ojibwe och cree med tillsammans omkring 150 000 talare och inuktitut med omkring 29 000 talare i Northwest Territories, Nunavut, Nunavik och Nunatsiavut. I några territorier har något av dessa eller andra språk någon form av officiellt erkännande, vilket till exempel kan betyda att samhällsinrättningar måste kunna erbjuda betjäning på dessa.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Under Lester B. Pearsons regering gjordes en utredning av språkliga och kulturella strukturer och hierarkier i Kanada, Royal Commission on Bilingualism and Biculturalism, 1963–1969 och hans efterträdare Pierre Trudeau antog mångkulturalism som regeringens officiella politik 1971.

Genom sitt koloniala förflutna har den kanadensiska kulturen varit starkt påverkad av både brittisk och fransk kultur och tradition. Närheten till USA och utbytet av människor, idéer och kapital över gränsen, har idag gjort dess kulturella inflytande desto mer påtagligt. Men sedan hundraårsjubileet 1967 har en starkare och unikt kanadensisk kultur vuxit fram, delvis beroende på federala kulturprogram.

Den kanadensiska ursprungsbefolkningen, ett stort antal så kallade First Nations/premières nations som uppvisar ett brett spektrum av vitt skilda kulturella yttringar, har överfört sina traditioner muntligen från generation till generation. De olika ursprungskulturerna har egna stilar inom korgflätning, bildkonst och skulptur och idag har dessa konstnärliga traditioner vunnit det erkännande de saknat under lång tid. Till exempel är Vancouvers emblem till Olympiska vinterspelen 2010 en inukshuk – en mänsklig gestalt i form av en stenstapel, hämtad från den inuitiska kulturen.

Redan i koloniseringens inledningsskede i början av 1500-talet började bosättare, forskningsresande, affärsmän och fiskare från England, Irland och Frankrike utveckla en distinkt kanadensisk kultur genom sina myter och berättelser om det land som omgav dem. Berättelserna om Paul Bunyan kommer från den fransk-kanadensiska folkloren och Newfoundlands jigg har sitt ursprung på Irland.

Kanada har en lång gemensam historia med Storbritannien och, efter att ha utkämpat två världskrig sida vid sida, fortsätter samarbetet mellan de två länderna genom organisationer som Samväldet, G8 och Nato. Länderna har fortfarande ett gemensamt statsöverhuvud och delar den äldsta parlamentariska traditionen i modern historia. Storbritannien är Kanadas tredje största handelspartner och den näst största inkomstkällan inom turistnäringen.

Många filmer, författare, tv-program och musiker från USA och Kanada åtnjuter liknande framgångar i båda länderna och idag dominerar den gemensamma nordamerikanska marknaden över de två nationella. Gränsen mellan de två länderna luckras alltmer upp genom samarbetet inom handel, ekonomi, juridik, säkerhet och militära frågor. Allt eftersom nationerna börjat växa samman har man i Kanada utvecklat en allt mer komplex relation till grannen i söder. Pierre Trudeau sa en gång inför en amerikansk publik: ”Att leva intill er är lite som att sova med en elefant. Oavsett hur vänligt och lugnt djuret är, om jag får kalla det så, påverkas man av varje ryckning och grymtning.”

Oron för att den amerikanska kulturen helt ska ta över har gjort att man har lagar och statliga institutioner som ska värna om den kanadensiska kulturen, bland annat Canadian Broadcasting Corporation/La Société Radio-Canada (CBC, SRC) och Canadian Radio-Television and Telecommunications Commission/Conseil de la radiodiffusion et des télécommunications canadiennes (CRTC). Icke desto mindre är det fortfarande mycket i kontrast mot den amerikanska kulturen som den kanadensiska försöker hitta sin egen identitet.

Trots stora likheter mellan USA och Kanada vad gäller frihandel, skattepolitik och budget har Kanada valt en egen väg på andra områden. Skatten är fortfarande påtagligt högre i Kanada som också gjort sig känt som mer positivt inställd till frågor som allmän sjukvård, samkönade äktenskap och avkriminalisering av marijuana, även om de senare frågorna fortfarande är omdiskuterade.

Nationalsymboler[redigera | redigera wikitext]

Lönnlövet som finns på Kanadas nuvarande flagga, på dess mynt och dess statsvapen, har varit en nationell symbol sedan början på 1700-talet. Rött och vitt sägs symbolisera tvåspråkigheten i landet och hör också till de nationella symbolerna.

Kanadas natur är också en viktig del av landets identitet och förutom skogarna och bergen själva, har många av dess djur en speciell plats i kanadensarnas hjärtan: älgen, renen, bävern, isbjörnen, grizzlybjörnen, lommen och, förstås, kanadagåsen. Bävern, med dess viktiga roll under den första tidens pälshandel, intar en särställning.

Fartyget Bluenose återfinns på de kanadensiska tiocentsmynten sedan 1937 och har en särskild betydelse för invånarna i Nova Scotia. Den beridna kanadensiska polisen är berömd långt utanför landets gränser. Lönnsirap hör till de första viktiga nationella näringarna och alla relaterade produkter uppfattas gärna som nationella.

Ishockey är den officiella vintersporten och en ständig källa till nationell enighet och stolthet. Den officiella sommarsporten är lacrosse. Kanadensisk fotboll, som spelas i Canadian Football League/Ligue canadienne de football är också en viktig nationalsport.

Under de senaste åren har ett antal företag börjat använda sig av den kanadensiska nationalismen i sin marknadsföring, till exempel ölen Molson Canadian och kläder från Roots.

Internationella topplistor[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Placering
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2010 7:e bästa av 179 länder
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 13:e bästa av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 9:e bästa av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2012 11:e bästa av 186

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Department of Canadian Heritage. ”Royal 'God Save The Queen'”. Queen's Printer. http://www.pch.gc.ca/pgm/ceem-cced/symbl/godsave-eng.cfm. Läst May 23, 2011. 
  2. ^ Kallmann, Helmut. ”National and royal anthems”. Encyclopedia of Music in Canada. Historica-Dominion. http://www.thecanadianencyclopedia.com/en/article/national-and-royal-anthems-emc/. Läst November 27, 2013. 
  3. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  4. ^ [a b c] "Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon"
  5. ^ [1] Statistics Canada, Census 2006 – Selected Ethnic Origins1, for Canada, Provinces and Territories – 20% sample data
  6. ^ ”GG David Johnston sworn in”. Canadian Broadcasting Corporation. 1 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 2012-05-24. https://archive.is/WhX5. Läst 2 oktober 2010. 
  7. ^ http://www.calendar.ubc.ca/vancouver/?tree=3,42,96,0

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]