Dövhet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Dövhet (medicinsk term surditas) är det medicinska perspektivet på en förlust av hörsel. Termen dövhet ska inte förväxlas med ordet döv som används för att beskriva den språkliga och kulturella grupp som använder teckenspråk, och inte en hörselförlust. Personer med nedsatt hörsel, vare sig de behöver hörapparat eller inte, kallas däremot hörselskadade.

Antalet döva i världen uppskattas vara 70 miljoner, varav det i Sverige finns ca 13 000. Detta kan jämföras med ca 1,3 miljoner hörselskadade svenskar, varav ca 700 000 har så grov skada att de behöver hörapparat.[1] Antalet dövblinda i Sverige är omkring 2 000.

Idag är det väldigt ovanligt att termen döv används inom läkarkåren, istället så talar man om en skala där man fastställer olika typer av hörselnedsättningar. Det är istället inom gruppen av människor med hörselnedsättningar som begreppet döv förekommer frekvent. En gammal och fördomsfull benämning på döva personer är "dövstumma". Denna benämning bör inte användas eftersom den döva personen har intakta talorgan. Anledningen till att många döva inte talar är inte för att de har fel på talorganen, utan att de inte kan höra sin egen röst.

Svensk definition på dövhet[redigera | redigera wikitext]

Hörselvårdsutredningen som gjordes 1986 - 1989 kom överens om en definition av ordet döv som godkänts av Sveriges Dövas Riksförbund, Hörselskadades riksförbund och Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn. Definitionen består av följande två grupper:

  • Barndomsdöv är en person som är döv från födseln eller blivit döv i grundskoleåldern och utvecklar och använder teckenspråk som första språk och svenska som andra språk.

Teckenspråkiga döva ser sig i första hand som en språklig och kulturell minoritet och inte som en grupp med handikapp. Antalet barndomsdöva i Sverige beräknas vara kring 8 000 - 10 000.

  • Vuxendöv är en person som blivit döv i vuxen ålder och som även med hörseltekniska hjälpmedel behöver alternativa kommunikationsvägar.

För att räknas som vuxendöv skall personen ha tillgodogjort sig ett talat språk som sitt förstaspråk. Vuxendöva kan tala sitt modersmål som vanligt, men en del använder sig även av teckenspråk, tecknad svenska eller tecken som stöd för avläsning, (TSS). Antalet vuxendöva i Sverige beräknas vara ca 4 000.

Hörselnedsättning[redigera | redigera wikitext]

Om man lider av en hörselnedsättning så kan det bero på att de hårceller, flimmerhår, som finns inuti örats hörselsnäcka är skadade eller obefintliga. Vi människor uppfattar ljud genom att vibrationer går in via hörselgångarna mot hörselsnäckan. Hårcellerna i hörselsnäckan böjs av dessa vibrationer och då skickas nervimpulser till hjärnan som sedan tolkar dessa vibrationer till ljud. Om dessa hårceller inte finns eller är skadade så kan inte ljud uppfattas.[2]

Då hörselnedsättningen är medfödd kan orsaken vara genetisk. Det kan även vara en sjukdom eller trauma som utlöser hörselförändringen.[2] Sjukdomar som röda hund och scharlakansfeber kan leda till förlorad hörsel men detta är ovanligt idag tack vare en utvecklad sjukvård. Även hjärnhinneinflammation kan orsaka hörselnedsättning. Cirka 10% av Sveriges befolkning lider av någon typ av hörselnedsättning. Varje år föds det mellan 30-40 döva barn,[2] och 95% av dessa barn har hörande föräldrar.

Skala som används inom hörselvården: Normal < 20 dB Lätt < 40 dB Måttlig 41-60 dB Grav 61-75 dB Hörselrest 76-90 dB Döv >90 dB Ett vanligt två-partssamtal förs mellan 50-135 dB, ljudet från en damsugare kan uppgå till 50-85 dB och ljudet under en rockkonsert kan vara upptill 130 dB.

Hörseltest[redigera | redigera wikitext]

När ett barn föds så kontrolleras dess hörsel inom ett dygn, för att i ett så tidigt stadium som möjligt upptäcka om det är något fel med barnets hörsel och vidta åtgärder. Testet kallas för otoakustiska emissioner, OAE, och det utförs genom att en liten sändare och en mikrofon sätts in i barnets öra. Denna sändare skickar sedan iväg ett klickljud som fångas upp av hårcellerna i innerörat. När hårcellerna sätts i rörelse så bildas ett svagt ljud som tas upp av mikrofonen. Om ett ljud bildas, så betyder det att allt fungerar som det ska. Skulle det vara så att resultatet blir negativt så behöver det inte betyda att det är något fel på hörseln. De tekniska förutsättningarna kan ha varit dåliga eller så kan det vara så att barnet har kvar fostervatten eller fosterfett i öronen som försvårat testet. Testet görs då om, och är det så att testet fortfarande uppvisar att barnet inte hör, så startar en utredning och barnet remitteras till hörselkliniken. Endast 1-2 av 1000 födda barn i Sverige under ett år föds med någon typ av hörselskada.[3]

Tonaudiometri[redigera | redigera wikitext]

Den vanligaste typen av hörseltest för barn och vuxna heter tonaudiometri. Testet utförs genom att toner med en viss styrka och sekvens strömmar till lurarna som personen har satt på sig. Testpersonen har också en knapp i handen som denne ska trycka på, då den hör en ton. Resultatet av detta prov förs då in i ett audiogram, som ger en bild av hörseln.[4] Det mänskliga örat kan uppfatta en tonhöjd från 20 Hz upp till 20 000 Hz. När man genomgår ett hörseltest så kontrolleras vid vilken ljudnivå testpersonen börjar uppfatta ljudet. Denna gräns benämns som personens hörtröskel.[5]

Hörselundersökningar[redigera | redigera wikitext]

Hörselundersökningar utförs av audionomer för att fastställa grad och typ av hörselnedsättning. Efter ett genomfört test så får patienten sina värden utsatta i ett så kallat audiogram, där man kan se vilka typer av ljud som personen uppfattar och inom vilka dB, alltså hur låga eller höga ljud som personen kan uppfatta.[4]

Tekniska hjälpmedel döva och hörselskadade[redigera | redigera wikitext]

Det är landstinget, regionen och kommunen som delar på ansvaret för hörseltekniska hjälpmedel. Hos landstinget finns olika verksamheter, så som hjälpmedelscentral, hörcentral, habiliteringsenhet och tolkcentral. Frågor kring hjälpmedel besvaras i första hand av vårdcentralerna i kommun och landsting. I Sverige är det Hjälpmedelsinstitutet, HI, som ansvarar för att forska, sprida kunskap kring samt utveckla hjälpmedel.

Hörapparat[redigera | redigera wikitext]

Hörapparater kan användas både för att få ett förstärkt ljud samt för att begränsa ljud från att bli för starka. Oavsett om ljudet förstärks eller försvagas så är syftet att öka förmågan att uppfatta tal och ljud på ett så naturligt sätt som möjligt. Vanliga hörapparater består av mikrofon, telespole, förstärkare, kontroller för volym, hörtelefon, batteri och öroninsats. Olika typer av hörapparater:

  • kroppsburen (KB)
  • huvudburen, "bakom-örat" (BÖ)
  • huvudburen, "i-örat" (IÖ)
  • benledningsapparat
  • kroppsburen + benledare (KB)
  • hörglasögon (G)
  • benförankrad hörapparat (BAHA)
  • cros-apparat
  • cochlea implantat (CI)

Cochleaimplantat, CI, är ett implantat som opereras in i Cochlean.

Hörselslinga/teleslinga[redigera | redigera wikitext]

Hörsel- och teleslingor finns i varierande storlekar och kan placeras på många olika ställen; t ex i taket, längs med väggar, utmed golvet, runt halsen, kring en sittplats eller bakom örat. Ljudet fångas upp av slingan som leder det vidare till hörapparaten där det blir förstärkt. På så sätt kan man förstärka ljud som kommer från t ex TV, radio eller en mikrofon. Då ljudet går direkt från en ljudkälla via en slinga och sedan till hörapparaten blir ljudkvalitén bättre eftersom ljudet inte passerar genom rummet och störs av omkringliggande ljud. Slingorna finns ofta i offentliga miljöer så som kyrkor, biografer, teatrar, skolor osv. De kan även finnas på mindre platser, t ex i kassor eller kontor. Följande symbol ska finnas vidtillgänglig slinga.

Lyssningshjälpmedel[redigera | redigera wikitext]

Det finns en mängd olika lyssningshjälpmedel som kan användas både som komplement till hörapparat, eller utan hörapparat. Lyssningshjälpmedel kan användas t ex för att lyssna på TV, radio, CD-spelare och liknande, samt i telefon. Ljud sänds då via exempelvis en slinga, hörlurar eller genom trådlös överföring.

Varseblivningshjälpmedel[redigera | redigera wikitext]

Det finns en mängd olika varseblivningshjälpmedel som kan kopplas till flera olika typer av signaler; t ex till dörrklocka, telefon, tv/radio eller väckarklocka. Till dörrklocka och telefon finns följande varseblivningshjälpmedel:

  • Förstärkning av ljudet eller annan frekvens
  • Lampor som blinkar; olika blinkningar för olika varseblivningar
  • Vibrator (t ex i klockformat)

Det finns två olika typer av väckningshjälpmedel som kan användas av hörselskadade/döva; en har en inbyggd vibrator och den andra en yttre vibrator som vanligtvis placeras i sängen.

Vibratorer som bärs runt handleden kan kopplas till ett antal olika larm/signaler, såsom:

  • Dörrklocka
  • Telefonsignal
  • Babyvakt (via mikrofon vid barnets säng)
  • Brandvarnare
  • Övriga viktiga larm

Andra hjälpmedel[redigera | redigera wikitext]

Texttelefoni sker i direkt kommunikation mellan texttelefoner. Men vid samtal från texttelefon till vanlig telefon, går samtalet via förmedlingen för texttelefonsamtal, FÖC och detta är kostnadsfritt.[6]

Bildtelefoner består av en dator med kamera och bredbandsuppkoppling. Även bildtelefoner kan använda en förmedlingscentral för att ringa till vanliga telefoner.[7]

Den tekniska utvecklingen har gjort att dagens mobiltelefoner med mobilkamera samt sociala medier även fungerar som kommunikativt hjälpmedel för döva/hörselskadade.

Organisationer för döva[redigera | redigera wikitext]

Skolor för döva[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hörselskadades Riksförbund om hörselnedsättning
  2. ^ [a b c] Hörsel och Balanskliniken vid Karolinska Institutet
  3. ^ http://www.karolinska.se/Verksamheternas/Kliniker--enheter/Horsel-och-balans/Diagnostik-och-yrsel/Horselundersokningar-pa-barn/Nyfoddhetsscreening/
  4. ^ [a b] http://www.karolinska.se/Verksamheternas/Kliniker--enheter/Horsel-och-balans/Diagnostik-och-yrsel/Horselundersokningar/
  5. ^ http://www.karolinska.se/Verksamheternas/Kliniker--enheter/Horsel-och-balans/Diagnostik-och-yrsel/Orats-funktion/Audiogrammet/
  6. ^ http://www2.spsm.se/orebro/horselboken/fakta/fb40.htm
  7. ^ http://www.dhb.se/?id=68

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]