Teckenspråk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En tecknande teckenspråkstolk.
För det teckenspråk som används i Sverige, se svenskt teckenspråk.

Teckenspråk är en grupp med visuella-gestuella språk som används i flera olika sammanhang.

De mest spridda teckenspråken är de som används av och med döva och gravt hörselskadade. De används även av hörande som på något sätt har teckenspråkiga i sin närhet, som hörande barn till döva föräldrar exempelvis. Att utöva teckenspråk kallas ofta att teckna. Den som utövar teckenspråket kallas teckenspråkig.

De flesta barndomsdöva har ett teckenspråk som första språk. Det svenska teckenspråket erkändes 1981 som dövas officiella språk och har samma status som ett minoritetsspråk. En utredning är gjord för att bedöma vilken ställning teckenspråket ska ha i Sverige i framtiden. Vuxendöva har oftast ett annat, talat, och använder istället tecken som stöd.

Teckenspråk är språk med lika avancerad grammatik som talade språk. Det är alltså inte konstruerade substitut till det talade språket, utan naturligt utvecklade språk anpassade efter rådande omständigheter (vanligtvis dövhet). Ur neurovetenskaplig synpunkt märks detta tydligt, eftersom samma delar av hjärnan som används vid tal även används när man tecknar.[1] Dock har modern hjärnforskning visat att språket, oavsett om det är talat, tecknat eller skrivet, inte kan på ett enkelt sätt isoleras till en specifik hjärndel, helt separat från hjärnans övriga funktioner.

En missuppfattning är att teckenspråk bara är utökade varianter av de i jämförelse enkla gester eller kroppsspråk som hörande använder. Detta har motbevisats när teckenspråkstolkar som drabbats av afasi förlorat både förmågan till talat språk och teckenspråk, men fortfarande använt sig av gester och kroppsspråk.[1] Dock har hjärnforskning visat att enkla talade ord inte kan skiljas från så kallade icke-språkliga ljud utan att det är den avancerade användningen som gör språket.

Teckenspråk inte internationellt[redigera | redigera wikitext]

Abbé Charles-Michel de l'Épée
Grundare av den första allmänna skolan för döva
Född 1712-11-25
Död 1789-12-23

Teckenspråk ser olika ut i olika länder. De bygger inte på det talade språket och av denna anledning är exempelvis teckenspråket i USA (ASL) och England (BSL) olika och inte mer lika varandra än det svenska och amerikanska är. ASL har däremot ungefär 60% likhet med det franska teckenspråket, från vilket det en gång hämtade pedagogisk kunskap. Skillnaderna beror på, att teckenspråk bygger på bilder och kulturella företeelser, som ju är olika i olika länder och kulturer, även om det talade språket i dessa länder är lika. Olika teckenspråk har därför bara lokal spridning och det finns bara enstaka exempel på användning som mellanfolkligt hjälpspråk.[1]

Några olika teckenspråk[redigera | redigera wikitext]

Andra användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Ett något förenklat tecknande kan användas för att kommunicera med vuxendöva - det vill säga personer som blivit döva efter att det talade språket blivit etablerat. Dessa personer har ett talat språk som modersmål, men använder TSS (tecken som stöd för avläsning) för att underlätta sin kommunikation.

Tecken från dövas teckenspråk kan användas för att utveckla kommunikation även för vissa grupper av språkhandikappade (teckenkommunikation).

Bland Australiens aboriginer har många folkstammar förutom sitt talade språk också ett eget teckenspråk, eller så hade de ett sådant förr i tiden.[2] Teckenspråket användes främst i olika situationer i vilka det var tabubelagt att tala, till exempel under en sorgeperiod eller under vissa ceremonier. Rapporterna om de dövas status hos sådana folkstammar varierar. Vissa författare har lovprisat de dövas integration i sådana samhällen, medan andra har beklagat att de döva inte lär sig teckenspråket, som brukade läras ut med hjälp av talspråket.

I Nordamerikas stäppområde användes under lång tid ett teckenspråk med en helt annan funktion. Det användes som ett mellanfolkligt hjälpspråk mellan indianstammar med mycket olika talspråk. Präriindianernas teckenspråk är ett pidginspråk i vilket i stort sett alla tecken är avbildande eller efterhärmande, "ikoniska". På grund av detta var språket lättbegripligt även för europeiska invandrare, som också kom att använda det i sina kontakter med de infödda.

Var det första språket ett teckenspråk?[redigera | redigera wikitext]

I forskningen om språkets ursprung är det inte alls självklart att det första språket som användes av våra avlägsna förfäder var ett talat språk. Hypotesen att språkets historia började med teckenspråk, eller någon kombination av tal och tecken, har många anhängare.[3][4][5][6][7] Mycket talar för hypotesen, men den största svårigheten är att förklara varför hörande människor i så fall övergick till talat språk så småningom.[8] Det finns flera hypoteser om vad som kan ha drivit en sådan övergång, till exempel går det inte att bära mat, använda redskap eller hålla spädbarn i famnen medan man tecknar, man måste vara vända mot varandra inom synhåll för att använda teckenspråk, och tecken syns inte i mörker.

Teckenspråk för hörande[redigera | redigera wikitext]

Utöver indianernas teckenspråk finns det ett flertal mer eller mindre utvecklade teckenspråkssystem, som används av hörande i olika sammanhang. Det finns till exempel babyteckenspråk avsedda för spädbarn, för att påbörja språkutvecklingen, innan de lär sig tala. Se vidare teckenkommunikation.

Teckenspråk för apor[redigera | redigera wikitext]

Hjärnscanningar har visat att apor som lär sig teckenspråk nästan alltid använder Brocas centrum när de tecknar. Det är faktiskt vanligare att människor pratar utan att använda Brocas centrum än att apor tecknar utan att använda det, sannolikt på grund av att aphjärnor är mindre formbara än människohjärnor.[9]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Andra användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Tolkning[redigera | redigera wikitext]

Personer[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Sacks, Oliver (1998). Att se röster (ny utg). ISBN 91-7608-751-4 
  2. ^ Australian Aboriginal sign languages i engelskspråkiga Wikipedia
  3. ^ Condillac, E. B. (1746). Essai sur l’origine des conaissances humaines. Paris
  4. ^ Stokoe, W. C. (1978). Sign language versus spoken language. Sign Language Studies 18: 69-90
  5. ^ Corballis, M. C. (2002). From hand to mouth: the origins of language. Princeton: Princeton University Press
  6. ^ Armstrong et al. (1995). Gesture and the nature of language. Cambridge: Cambridge University Press
  7. ^ Rizzolatti, G. & Arbib, M. A. (1998). Language within our grasp. Trends in Neurosciences 21: 188-194
  8. ^ Johansson, Sverker (2005) Origins of language — Constraints on hypotheses Amsterdam: Benjamins.
  9. ^ Evolve: communication, History Channel

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]