Demokratisk-republikanska partiet
Det Demokratisk-republikanska partiet (Democratic-Republican Party) grundades av Thomas Jefferson och James Madison som det Republikanska partiet (inte att förväxla med dagens Republikanska parti) 1792 och var det dominerande politiska partiet i USA från år 1800 till 1828 då partiet splittrades och segrarna inom partiet beslutade att ändra dess namn till Demokratiska partiet. Motståndarna inom partiet bildade Nationalrepublikanska partiet, som efter Henry Clays förlust i presidentvalet 1832 bildade Whigpartiet, vars anhängare 1856 övergick till det nybildade Republikanska partiet. Benämningen demokratisk-republikansk har det fått av historiker i efterhand.
Demokratisk-republikanska partiets motståndare var Federalistpartiet.
Presidenter
Tre av Republikanska partiets nationellt nominerade kandidater blev USA:s president:
- Thomas Jefferson (president 1801–1809)
- James Madison (1809–1817)
- James Monroe (1817–1825)
Partiets president- och vicepresidentkandidater
| Valår | Utfall | Nominerade kandidater | |
|---|---|---|---|
| President | Vicepresident | ||
| 1792 | förlust | ingen | George Clinton |
| 1796 | förlust(a) | Thomas Jefferson | Aaron Burr |
| 1800 | seger(b) | ||
| 1804 | seger | George Clinton | |
| 1808 | seger | James Madison | |
| 1812 | seger | Elbridge Gerry | |
| 1816 | seger | James Monroe | Daniel Tompkins |
| 1820 | seger | ||
| 1824 | –(c) | ingen | ingen |
- (a) Jefferson vann inte presidentvalet och Burr vann inte vicepresidentvalet, men enligt valbestämmelserna före införandet av det tolfte grundlagstillägget blev Jefferson vicepresident på grund av oenighet bland Federalistpartiets elektorer.
- (b) Jefferson och Burr fick lika många elektorsröster. Jefferson valdes sedan till president av Representanthuset.
- (c) William H. Crawford och Albert Gallatin nominerades av 66 kongressledamöter som betecknade sig som ”Democratic members of Congress”. Gallatin drog sig senare ur kampen. Andrew Jackson, John Quincy Adams och Henry Clay ställde upp som republikanska kandidater, ehuru de inte nominerats av något nationellt partiorgan. Även om Jackson var den kandidat som fick flest röster i elektorskollegiet och flest av folkets röster, erhöll han inte den majoritet elektorsröster som grundlagen fordrar för att väljas till president. Kampen avgjordes av Representanthuset, där Adams vann med Clays stöd. Elektorskollegiet valde John C. Calhoun till vicepresident.