Republikanska partiet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Republikanerna omdirigerar hit. För andra betydelser, se Republikanerna (olika betydelser)
Republikanska partiet
Republican Party
Förkortning R
Partiordförande Reince Priebus
Gruppledare i senaten Mitch McConnell
Gruppledare i representanthuset John Boehner (talman)
Eric Cantor (majoritetsledare)
Grundat 28 februari 1854
Huvudkontor 310 First Street SE
Washington, D.C. 20003
Politisk ideologi Konservatism, socialkonservatism, neokonservatism, nyliberalism
Internationellt samarbetsorgan International Democrat Union
Färg(er) Röd, vit och blå 1
Webbplats
www.gop.com

1 Båda de två stora partierna i USA använder färgerna från USA:s flagga. Röd används oftast, men inofficiellt, av media för att beteckna Republikanska partiet.
Röstresultat från valet 2008. Republikanska delstater är rödmarkerade, demokratiska delstater blå.

Republikanska partiet (engelska: Republican Party) eller Republikanerna är ett politiskt parti i USA, formellt bildat 1854. Partiet kallas även GOP eller Grand Old Party.

Det republikanska partiet vann 1860 under Abraham Lincolns ledning regeringsmakten på slaverifrågan och innehade därefter presidentposten samtliga mandatperioder med undantag för Grover Clevelands fram till 1912, då de progressiva och konservativa falangerna inom partiet splittrades, varpå demokraten Woodrow Wilson vann valet. Partiet återtog återförenat regeringsmakten i valet 1920 med stor majoritet under den populäre presidenten Hardings ledning. Vid valet 1932 innebar den stora depressionen ett bakslag i form av massivt nationellt missnöje riktat mot partiet, varpå man befann sig i opposition fram till 1952, då generalen och politikern Eisenhower erövrade Vita huset med en i huvudsak moderat, försonlig agenda. Vicepresident Richard Nixon förlorade valet 1960 med knapp marginal till John F. Kennedy men fick revansch 1968. Sedan dess har partiet vunnit sex och förlorat fyra presidentval. Partiet befann sig i regeringsställning under åren 2001 – 2009, då George W. Bush var president i Vita huset, vilket också betytt en vidare omprövning av partiets agenda, som det senaste halvseklet påverkats i libertariansk och neokonservativ riktning, med stora motsättningar mellan olika falanger. Efter presidentvalet 2008 förlorade republikanerna presidentposten till demokraternas Barack Obama och dess minoritet i kongressens båda kamrar försvagades, för att på nytt erövra representanthuset i kongressvalet 2010.

I och med demografiska och politiska förändringar har partiets tidigare helt dominanta i det slavfria norr i hög grad förlorats, även om vissa delstater, t ex New Hampshire bibehållit tydliga republikanska väljarmönster, till exempel i kongressvalet 2010, samt i borgmästarvalen i New York 1993, 1997, 2001 och 2005 (borgmästare Michael Bloomberg har sedan dess lämnat republikanerna och blivit oberoende). Mellanvästern har alltid varit ett starkt republikanskt fäste, medan Sydstaterna på senare år kommit att luta allt mer åt republikanerna. Denna utveckling har gått med ojämn hastighet; till exempel röstade det urbanare[förtydliga] och moderatare Texas republikanskt redan 1928, medan konservativa Georgia fick sin första republikanska guvernör (efter rekonstruktionstiden) först 2003, efter 131 års demokratiskt styre.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Republikanerna grundades i Nordstaterna år 1854 av slaverimotståndare och före detta anhängare till Whigpartiet och Free Soil–partiet. Första mötet där namnet Republikan föreslogs för ett parti för slaverimotståndare hölls i en skola i Ripon i Wisconsin den 20 mars 1854 och det första konventet hölls i Jackson i Michigan 6 juli samma år.

Abraham Lincoln valdes till den förste republikanske presidenten 1860. Den centrala politiska frågan i partiets tidiga historia var avskaffandet av slaveriet. Efter inbördeskriget kom republikanerna att bli det starkare partiet i USA fram till och med demokraten Franklin D. Roosevelt och New Deal. Det starkaste stödet fanns till att börja med i Nordstaterna. Partiet kom efterhand att förknippas med industri- och finansintressena, även om en progressiv, starkt socialreformistisk riktning förkroppsligad av Theodore Roosevelt, Hiram Johnson och Robert La Follette, Jr. gjorde sig gällande under det tidiga 1900-talet. 1912 nominerade de olika falangerna egna kandidater, med som följd att demokraterna kunde återvinna initiativet på det federala planet med en aktiv inrikes- och utrikespolitik som följd. Denna utveckling som befästes under Franklin D. Roosevelts långa administration samtidigt som den progressiva falangen inom republikanerna i stort sett dog ut och ersattes med en liberal, gentemot New Deal-programmet försonlig strömning ledd av Thomas Dewey, motsatt av en konservativ ledd av Robert Taft. Protektionismen var oavsett falang mer utbredd bland republikanerna än demokraterna, även om detta förändrats på senare år. I takt med detta har partiets väljarbas delvis förändrats. Det tidigare starka stödet i nordstaterna och bland afroamerikaner har minskat, samtidigt som stödet i Sydstaterna ökat, då konservativa demokrater i viss utsträckning (men inte fullständigt) börjat rösta republikanskt som ett svar på att det demokratiska partiet kom att engagera sig starkare för federal sociallagstiftning och medborgarrättsslagar. I kongressen stödde dock republikanerna Civil Rights Act (1964) och Voting Rights (1965) i högre utsträckning än demokraterna, på grund av starkt motstånd i det demokratiska södern. Republikanernas presidentkandidat 1964 Barry Goldwater röstade dock emot Civil Rights Act, om än inte av ideologiska skäl (se nedan). Detta räckte för att partiet det året för första gången sedan amerikanska inbördeskriget kom att göra ett genombrott bland vita väljare i södern. Vissa stater i Mellanvästern har sedan dess bildande under det senare 1800-talet varit starka republikanska fästen.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Inom amerikansk politik har republikanerna kommit att bli den konservativa eller högerinriktade kraften av de båda större partierna. Partiet förespråkar generellt låga skatter och är till skillnad från demokraterna skeptiskt till omfattande offentliga välfärdssystem. Vidare är partiet för ett starkt militärt försvar och var under regeringen George W. Bush för ”kriget mot terrorismen”; tidigare har partiet varit emot militär inblandning i andra länders angelägenheter, något som åter nedtonats efter George W. Bushs avgång. Partiet brukar förknippas med värdekonservatism, baserat på ett traditionellt kristet perspektiv. Bland annat är partiets representanter ofta restriktiva i synen på samkönade äktenskap och aborter, även om det finns grupper inom båda partiet som har en konservativare eller liberalare syn i dessa frågor (inte minst de så kallade sydstatsdemokraterna har generellt betraktats som betydligt konservativare än republikanerna, även om de ställt upp för sina partikamrater i norr i såväl ekonomiska som utrikespolitiska frågor, men splittrats i fråga om rassegregering och den federal regeringens roll). Såväl Civil Rights Act 1964 och Voting Rights Act 1965 stöddes av fler republikaner än demokrater i kongressen, trots ett visst motstånd från anticentralistiska och libertarianska republikaner (t ex Barry Goldwater) som inte stödde segregation men menade att det var moraliskt korrekt att förbjuda offentlig segregering men moraliskt fel att förbjuda privata näringsidkare från att tillämpa egna regler. De öppet rasistiska och religiöst fundamentalistiska inslagen har länge varit betydligt mer påträngande hos demokraterna, samtidigt som republikanerna sedan slutet av 1800-talet stått upp för en begränsad statsmakt i nära allians med industri och företagsamhet.

Inte minst den förment ultrakonservative Barry Goldwaters (presidentkandidat 1964) tre decennier i senaten exponerade motsättningen mellan libertarianskt och konservativt sinnade; Goldwater förespråkade fri abort och liberala invandrings- och äktenskapslagar kritiserade Clintonadministrationens införande av den så kallade policyn "Don't ask, don't tell" till förmån för en öppnare policy med motiveringen You don't have to be straight to be in the armed forces, just shoot straight. Liknande synpunkter representeras idag av republikaner främst i New England, New York och norra USA i allmänhet.

Det brukar sägas att det republikanska partiet i vissa avseenden står längre till höger än partierna på högerkanten i Europa, där högerliberala ELDR och konservativa EPP står. Men likväl som Europeiska folkpartiet:s delpartier kan ta olika ställningstaganden från ett EU-land till ett annat, så kan Republikanerna på delstatsnivå ha en politik som skiljer sig från varandra. I Sverige så anses Centerpartiet eller Moderaterna ligga närmast det republikanska partiet i ekonomiska frågor men inte i värdefrågor, medan Kristdemokraterna har ett motsatt förhållande, men även Folkpartiet (i synnerhet dess så kallade högerfalang) delar ståndpunkter om exempelvis militär intervention och brottsbekämpning. I Förenta Staternas presidentval 2012 så åkte en delegation volontärer från Kristdemokratiska Ungdomsförbundet för att stötta Mitt Romney [1]. Till skillnad från europeiskt partiväsen så är de amerikanska partierna plattare, lösare och mer personpolitiska.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.kdu.se/kdu-reser-till-usa-for-att-kampanja-for-mitt-romney/

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]