John C. Calhoun
| John C. Calhoun | |
 |
|
|
|
|
| Ämbetsperiod 8 oktober 1817–4 mars 1825 |
|
| President | James Monroe |
|---|---|
| Företrädare | William H. Crawford |
| Efterträdare | James Barbour |
|
|
|
| Ämbetsperiod 4 mars 1825–28 december 1832 |
|
| President | John Quincy Adams Andrew Jackson |
| Företrädare | Daniel D. Tompkins |
| Efterträdare | Martin Van Buren |
|
|
|
| Ämbetsperiod 1 april 1844–10 mars 1845 |
|
| President | John Tyler |
| Företrädare | Abel P. Upshur |
| Efterträdare | James Buchanan |
|
|
|
| Född | 18 mars 1782 Abbeville, South Carolina |
| Död | 31 mars 1850 (68 år) Washington D.C. |
| Politiskt parti | Demokrat-republikanerna, Demokraterna, Nullifier Party |
| Maka | Floride Colhoun Calhoun |
John Caldwell Calhoun, född 18 mars 1782 i Abbeville i South Carolina, död 31 mars 1850 i Washington D.C., var en amerikansk politiker som tjänstgjorde i flera betydelsefulla befattningar under första hälften av 1800-talet. Han har framför allt gått till historien som en av slaveriets främste försvarare. Calhoun var USA:s sjunde vicepresident (en av två som tjänstgjort som vicepresident för två presidenter, nämligen John Quincy Adams och Andrew Jackson), ledamot av representanthuset 1810-1817, krigsminister 1817-1825, senator för South Carolina, samt utrikesminister 1844-1845.
Innehåll |
Politisk gärning [redigera]
Calhoun utsågs efter sju år i representanthuset 1817 till USA:s krigsminister av president James Monroe och var krigsminister fram till 1825. Under sin tid som krigsminister grundade Calhoun mot kongressens vilja det som sedermera kom att bli den mest korrumperade myndigheten i USA:s historia, Office of Indian Affairs (nu Bureau of Indian Affairs). Som sittande krigsminister 1824 hade han tillfrågats om han ville ställa upp som Adams' vicepresidentkandidat, vilket han accepterade. Från 1825 till 1829 tjänstgjorde Calhoun sin första period som USA:s vicepresident och fortsatte sedan utan avbrott under Jackson fram till 1832 då han avgick för att i stället kandidera för en plats i senaten som representant för South Carolina. Han gjorde ett kort återinträde som minister 1844–1845 då han tjänstgjorde som utrikesminister under president John Tyler. Calhoun bidrog även till lösning av tvisten om Oregonterritoriet genom ett traktat 1846 (Oregonfördraget).
Politiska åsikter [redigera]
Delstaternas rättigheter [redigera]
Calhoun framträdde tidigt som en förespråkare av en restriktiv tolkning av det tionde författningstillägget (se Bill of Rights) och för en utvidgning av delstaternas rättigheter gentemot den federala statsmakten. Han hävdade bland annat att delstaterna skulle ha en absolut vetorätt mot alla federala lagar som de ansåg strida mot konstitutionen. Calhouns synsätt i denna fråga gjorde honom till en viktig förebild för de grupper som ville bryta ut sydstaterna ut ur unionen.
Slaveri [redigera]
Calhoun hävdade att slaveriet inte bara var till fördel för slavägaren och samhället i stort, utan även för slaven själv, minskade inte hans popularitet i de kretsar som eftersträvade ett Amerikas konfedererade stater. Som senator framstod Calhoun som den ledande slaveriförespråkaren i senaten under 1830- och 1840-talen och intog en omedgörlig, nästan fanatisk, ståndpunkt i frågan. Han motsatte sig hårdnackat alla former av abolitionism och arbetade aktivt för att slaveriet skulle införas även i territorierna.
Källor [redigera]
- CALHOUN, John Caldwell, (1782 - 1850)
- Defense of Slavery: John C. Calhoun
- Andrew Jackson : Good, Evil & The Presidency . The People . John C. Calhoun
Externa länkar [redigera]
- Political Graveyard
- John C. Calhouns grav på Find A Grave (engelska)
| Företrädare: William H. Crawford |
USA:s krigsminister 1817-1825 |
Efterträdare: James Barbour |
| Företrädare: Daniel D. Tompkins |
USA:s vicepresident 1825-1832 |
Efterträdare: Martin Van Buren |
| Företrädare: Abel P. Upshur |
USA:s utrikesminister 1844-1845 |
Efterträdare: James Buchanan |
|
|||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||
|
||||||||||
