Diftong
En diftong är en vokal som inrymmer två olika klangfärger.[1] Diftonger förekommer i många germanska språk, till exempel engelska (house) och tyska (Haus). En diftong som är mer framträdande i sin initiala fas kallas fallande (ex. tyskans wein audio ); en diftong som är mer framträdande i sin slutfas (ex. spanskans bueno) kallas stigande.
Diftonger i Norden
De diftonger (ai, au, ey) som fanns i urnordiskan började under 1100-talet att försvinna i de östnordiska språken (svenska och danska). I de västra delarna av Norden, t.ex. i norskan och isländskan, finns diftongerna fortfarande kvar.[2]. I svenskan förekommer nu diftonger i standardspråket endast sparsamt och oftast i lånord som taekwando och scout. I flera dialekter finns däremot de ursprungliga diftongerna kvar, till exempel på Gotland, i Österbotten och i de västra delarna av Jämtland och Härjedalen. De diftonger som förekommer i skånska och andra sydsvenska dialekter är däremot av senare datum.[2]
Emellertid beskriver många lingvister[vilka?] utbredande av nya diftonger i det svenska standardspråket i de områden av landet som brukar anses representera detta, såsom Mälardalen och Uppland. Det gäller de långa o-, u-, i- och y-ljuden, vilka sägs förändras under den tid artikulationen pågår och ofta sluta som frikativor, det vill säga konsonantiskt.
De liknar diftonger som sedan tidigare finns i bland annat Östergötland, där talare med utpräglat regionalt uttal uttalar dem ungefär åo, öu, ei(j) respektive öy(j). I de fall de slutar konsonantiskt är det för o och u fråga om att sammandragningen av läpparna i diftongen går så långt att läpparna kommer så nära varandra att en bilabial frikativa bildas. För i och y handlar det om att de kan glida över mot ett frikativt j-ljud.
Dialekter
När det gäller skandinaviska dialekter, kan man tala om tre olika typer av diftonger:
- 1. fornärvd diftong (ur fornnordiska ai, au eller ey),
- 2. diftongering av vokal som i fornnordiska var lång (det vill säga ur á långt a, é långt e etc.) samt
- 3. diftongering av vokal som i fornnordiska var kort men som förlängts (det vill säga ur fornnordisk kort vokal framför kort konsonant).
Typ 1 kallas primära diftonger, typ 2 kallas sekundära diftonger ur primärt långa vokaler och typ 3 kallas sekundära diftonger ur sekundärt långa vokaler. I sydsvenska dialekter och, med subtilare diftonger, också centralsvenska dialekter, finns bara typ 3. I österbottniska, norska och jämtska finns bara typ 1 (och i vissa dialekter även typ 2, främst diftongering av gammalt á). I isländska finns både typ 1 och 2. I gutniska och färöiska finns typ 1 och 2 och inslag av 3 och i älvdalska finns typ 2 med inslag av typ 3. I västerbottniskan finns alla tre typer; stain (av steinn m), häos (av hús n), stôuwu (av stofa f).
Den i särklass mest diftongrika skandinaviska dialekten är vallemål och närbesläktade dialekter i Setesdal i Norge, som har 12 olika diftonger som är av alla de beskrivna typerna. De näst mest diftongrika varianterna av skandinaviska är färöiska och gutniska med 7 eller 8 olika diftonger beroende på dialekt (i färöiska uttalas de primära diftongerna ei - ur fornnordiska ai - och oy - ur fornnordiska ey - lika, det vill säga /åi/, i nordliga dialekter, och i gutniska uttalas de sekundära diftongerna som bildats ur de primärt långa vokalerna é och í lika, det vill säga /ei/, i sydliga dialekter).
På fjärde plats kommer älvdalska med 6 olika diftonger, vilket är anmärkningsvärt eftersom de alla i princip är typ 2. De diftonger som är av typ 3 återfinns även hos dem som är av typ 2. Det torde finnas en mångfald dialekter (sydvästjämtska, sognmål, skånska, västerbottniska etc.) med 4 eller 5 olika diftonger, så dem lämnar vi därhän.
Se även
Referenser
Fotnoter
- ^ Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, s. 107
- ^ [a b] Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande (2., [uppdaterade] uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 74. ISBN 91-44-03911-5
Litteratur
- Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder. Lund: Studentlitteratur