Jämtska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jämtska
Talas i Sverige
Region Jämtland
Antal talare högst 50 000
Status hotad
Klassificering indoeuropeiskt

 germanskt
  nordiskt
  västnordiskt

    jämtska
Längs Fäbodvägen i södra Jämtland har de gamla fäbodvallarna fått skyltar med sina jämtska namn. Fittjebuan består av förleden fittje (som dialektalt också heter fettje) vilket betyder "slåtteräng vid vattendrag" samt efterleden buan vilket betyder "fäbodvallarna", ordagrant "bodarna".

Jämtska (jamska, bestämd form) är en språkligt och geografiskt väldefinierad dialektgrupp som talas i Jämtland utom Frostviken. Jämtmålen räknas idag i Sverige till det norrländska dialektområdet,[1] men räknades ännu år 1910 till den östnorska dialektgruppen genom Adolf Noreens klassificering.[2] Jämtskan, flera östnorska dialekter, liksom uppsvenska, finlandssvenska och norrländska mål, ingår i den nordskandinaviska språkgruppen.[3] Jämtskan betraktas idag som ett mellanled mellan de dialekter som talas vid den norrländska kusten och trönderskan, som traditionellt talas i Trøndelag i Norge samt i Frostviken i nordvästra Jämtland.[4] Jämtskan står närmare trönderskan och härjedalskan än någon annan svensk dialekt gör.[5] Uppfattningen förekommer att genuin jämtska likaväl som älvdalsmål mycket väl skulle kunna kallas egna språk till följd av de många grammatiska egenheterna.[6] Jämtska talas av högst 50 000 personer i Jämtland och av jämtar bosatta på andra platser, främst Stockholm.

Liksom andra genuina folkmål i Sverige har jämtskan trängts tillbaka av rikssvenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedermera av radio och television. Flytt och familjebildning över gränsen har gjort att i synnerhet de östjämtska dialekterna har likheter med medelpadska och ångermanländska. Redan i slutet av 1800-talet spåddes jämtskan av Äcke Olsson, pionjären inom skriven jämtska, en dyster framtid, något som emellertid inte besannats. Jämtskans status är för närvarande oklar men omfattande arbeten har gjorts för att stärka dess ställning och bevara den som levande dialekt. Bland annat har ett flertal ordböcker givits ut, en översättning av delar ur Bibeln gjorts och jämtska förekommer ofta i sång hos lokala artister.

Något som ofta ansetts vara ett hinder för jämtskans status som eget språk är avsaknaden av ett gemensamt skriftspråk. Efter flera års arbete skapade Akademien för jamska (på uppdrag av Heimbygdas språkkommitté) en Vägledning för stavning av jamska 1995, som därefter ofta tillämpats för jämtska i skrift. Försök att skapa en ortografi för jämtskan liksom den som används för älvdalskan har gjorts, men denna har inte vunnit något märkbart stöd hos dialektens talare.

Namnet på målet[redigera | redigera wikitext]

Jämtarna använder själva namnet jamska för sitt mål, vilket kan direktöversättas till svenska som "jämtskan", det vill säga en bestämd form så typisk för nordliga dialekter. Namnet finns dessutom som verbform: te jaamsk eller te jamske vilket betyder "att tala jämtska", direktöversatt "att jämtska". Jaamsk utgör grundformen i större delen av Jämtland medan jamske utgör grundformen i Bergs tingslag, fast de används sällan som sådana. Ibland används även ett stumt t i den dialektala stavningen av namnet, i likhet med den svenska.

Som en jämförelse kan nämnas att de personer som skulle kunna förväntas tala jamska, men som av olika anledningar helt eller delvis blandar upp sitt mål med svenska, betecknas som att de svä`änsk/svänske. Speciellt brukar man i denna beskrivning inte avse sådana som har svenska som modersmål.

Terminologi[redigera | redigera wikitext]

Jämtskan kan grovt delas in i fem dialektgrupper, en nordjämtsk, en västjämtsk (opplänningsmålet), en centraljämtsk (framlänningsmålet), en östjämtsk samt en sydvästjämtsk. Den sistnämnda benämns ibland Bersmaol (Bergsmål) och då syftande på Bergs tingslag. I trakterna i och kring Klövsjö har dock dialektgruppen något av ett epicentrum, varför Klövsjömaol också är ett brukat namn. Dialekterna växlar även relativt mycket bygd till bygd inom varje grupp, där exempelvis dialekten i Offerdal, offerdalsmålet, är en av flera speciella.

Ungefärlig utbredning av fornnordiska och närbesläktade språk på 900-talet. Den fornvästnordiska dialekten utgörs av det rödmålade området (notera expansionen in i Jämtland).

De östjämtska dialekterna i Ragunda tingslag brukar särställas, eller så inkluderas de inte alls i termen jämtska, då de uppvisar större likheter med de mellannorrländska dialekterna i Ångermanland och Medelpad än med de övriga i Jämtland[7]. Detta görs till exempel när dialekterna klassificeras efter antal diftonger[8] då jämtskan delas in i tre huvudgrupper, centraljämtska med tre diftonger, offerdalsmål med en diftong och bergsmål med fyra diftonger.

Någon enhetlig jämtska finns inte, varvid vissa finner termen jämtmål mer passande än jämtska[9]. Till jämtmålen räknas då alla nordiska dialekter som talas i Jämtland, även det trönderska så kallade lidmålet som talas i Frostviken och de östjämtska dialekterna. Dialektforskaren Vidar Reinhammar har liknat jämtmålen vid en syskonkull där individerna sins emellan uppvisar likheter och olikheter, och vars föräldrar sedan länge är döda.

Frösöstenen

Historia[redigera | redigera wikitext]

Liksom andra nordiska dialekter har jämtskan utvecklats ur fornnordiskan. När en specifik jämtska framträder i historien är dock okänt. Enligt runforskaren och professorn i nordiska språk Henrik Williams går det emellertid att belägga texten på Frösöstenen från mitten av 1000-talet som runjämtska/fornjämtska[10].

I texten på runstenen förtäljs det om Jämtlands kristnande. Kyrkan kom därefter att organisera bygden och befolkningen sökte sig till olika kyrkor, därav ordet socken. Runt kyrkorna formades livet och i generationer samlades byfolket på kyrkbacken och så småningom uppstod olika enhetliga sockenmål, tillsammans med sedvänjor, folkdräkter och så vidare.[11] Således finns det nästan lika många olika varianter av jämtska som det har funnits socknar. Gränserna för dessa socknar har varierat beroende på bland annat hur stor befolkningen i området var. Lits socken var till exempel en av de allra största i Jämtland under medeltiden men har senare krympt i storlek när de nya socknarna Kyrkås, Häggenås, Laxsjö, Föllinge och Hotagen bildades. På grund av den gemensamma historien i Lits socken ses dialekterna i dessa socknar som en grupp med stor inbördes släktskap, under benämningen litsmål. Likheter i andra grupper beror även de vanligen på att socknarna i gruppen har en gemensam historia i en äldre socken, att de tillhört samma pastorat eller domsaga[12].

Prosodi[redigera | redigera wikitext]

I fråga om språkmelodi har den nutida, av svenskan påverkade, jämtskan och då främst den östliga kommit att delvis få en likartad klang med de sydnorrländska dialekterna ångermanländska och medelpadska. Detta är något som förmodligen tog fart i och med att järnvägen (stambanan) blev färdigbyggd, accelererade med bilismens genombrott och fullbordades med televisionens intåg. Trots detta har det hela tiden funnits områden där klangen i språket har varit i det närmaste oberörd, åtminstone så länge som de flesta som föddes innan det första världskriget eller strax därefter levde och fortfarande var aktivt verksamma. Ett exempel är den av sydvästjämtska genuina variant som talas i Klövsjö med omnejd. Ett exempel på denna språkmelodi kan höras av Emma Olsson, Storhallen, i en inspelning från år 1959, som talar med en prosodi som numera bara kan höras hos enstaka äldre.

Karakteristika[redigera | redigera wikitext]

Jämtlands läge i Sverige.
De norrländska målens indelning.[13][14] Till Jämtmålen hör dialekterna i Jämtland utom övre Frostviken (det så kallade Lidmålet, vitt område). Jämtmålen kan delas upp i jämtska (dialektalt "Jamska") och Ragundamål (övergångsmål mellan jämtska, ångermanländska mål och medelpadsmål).

Det som i första hand karakteriserar jämtskan är att den, i likhet med till andra central- och nordskandinaviska dialekter (tröndska, finlandssvenska och flertalet norrländska dialekter), har så kallad vokalbalans, vilket innebär att gamla kortstaviga ord får en försvagad eller bortfallen ändvokal. Exempelvis har västlig centraljämtska lä:`vä 'leva', lå:`vå 'lova', by:`ry 'burit' etc. där : betecknar lång uttalslängd. Gamla långstaviga ord får i allmänhet i stället en försvagning av ändelsen och i centraljämtska och Offerdalsmål tappas ändelsen helt men med bevarande av antalet stavelser hos tvåstaviga ord genom tvåtoppsaccent. Exempelvis heter svenska verbet 'lösa' i centraljämtska lö`öy:s, i Offerdalsmål lö`ö:s och i sydvästjämtska löy:`se. Alla samiska dialekter, särskilt östsamiskan, har haft liknande form av vokalbalans långt innan det spreds inom nordiska dialekter. En teori som framförts är därför att vokalbalans i nordskandinaviska dialekter beror på skandinavisering av samer i dialektområdet.[15]

Av annat som finns i jämtskan, och som karakteriserar västnordiskan, kan bland annat nämnas:

  • Jämtskan har kvar den gamla västnordiska vokalen långa u (eg. ú) som i svenskan motsvaras av 'o'. Exempel: ku i stället för 'ko', bru i stället för 'bro', och bu: istället för bod. (Genom östnordisk påverkan däremot tro: 'tro' och sno: 'sno'.)
  • Jämtskan har kvar det fornnordiska långa e (eg. é) som i svenska har övergått till 'ä': Exempel: kne: i stället för 'knä', tre: i stället för 'träd'.
  • Jämtskan har nasalassimilationer som mp → pp, nt → tt, nk → kk. Exempel:
    • klepp [kLep:] eller [kLäp:], 'klimp' som till exempel i ortnamnen 'Kleppen' och 'Kläppe'.
    • bratt [brat:], 'brant' som till exempel i ortnamnen 'Brattland' och 'Brattmon'.
    • brekk [brek:] eller [bräk:], 'brink' som till exempel i ortnamnen 'Brekkan' (i Klövsjöfjället) och 'Bräcke'.
  • Jämtskan har lägre frekvens av brytning än svenska. Exempel: stäLk mot svenska 'stjälk', lyng mot svenska 'ljung'. (Från svenskan inlånat ord med brytning är till exempel sjo`ong 'sjunga'.)
  • Jämtskan har (ur ett fornvästnordiskt ) där svenska har ju. Exempel: jö: mot svenska 'ljud', bjö:`ö mot svenska 'bjuda'. (Inlånat från svenska är till exempel bry:`yt 'bryta', som i genuin jämtska skulle ha förväntats vara brö:`öt. Jämtska har både inlånade sju:`ut och inhemska sjö:`öt 'skjuta'.)
  • Jämtskan har personnamnformer som minner starkt om de västerut. Sålunda heter det Anne mot svenskans 'Anna', Kari mot svenskans 'Karin', Eli mot svenskans 'Elin', Marta mot svenskans 'Märta', Johann mot svenskans 'Johan', Janns/Jen(n)s mot svenskans 'Jön(n)s', etc ... I boken 'Norsk personnamnleksikon' anges exempelvis Anne, Kari, och Eli etymologiskt som norska former av 'Anna', 'Katrine', respektive 'Helene'.

Status[redigera | redigera wikitext]

Det är omdiskuterat om jämtskan är en svensk dialekt eller om den är ett eget språk. Många talare av jämtskan (däribland Bo Oscarsson) hävdar att den är ett språk, och pekar då på skillnaderna mellan jämtska och svenska i fråga om bland annat ljuduppsättning, grammatik och ordförråd.

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

Ett ord som många associerar med jämtskan är stå`års (i centraljämtska och Offerdalsmål) eller stårs:`e (i sydvästjämtska), som betyder 'flicka'. Detta ord är antagligen unikt för jämtskan, men tycks ha en motsvarighet i isländska stúlka med samma betydelse. Andra speciella ord som endast påträffas i jämtskan är fjård/fjärd (bråttom) och gly: (ljummen), som tycks ha motsvarigheter i isländska fjöld (mängd [av något]) resp. hlýr med samma betydelse. Ett ord liknande fjård:/fjärd:/fjard: har dock rapporterats från Shetlandsöarna genom färingen Jakob Jakobsen, och ly: utan g- finns i andra skandinaviska dialekter med samma betydelse.

Ordförrådet har vid en närmare granskning många likheter med det som finns västerut, och då både dialektalt och formaliserat som i första hand nynorska. På jämtska är man tö:k om man är snabblärd och smidig på ett chosefritt sätt. Detsamma är man på nynorska. På jämtska bä`äll/bälle man om man orkar. Detsamma gäller på nynorska. Om man bekymrar sig över en kindtand så heter tanden på jämtska äkhl eller jakhl, och på nynorska (och bokmål) jeksel. I en situation där en svensktalande meteorolog förvarnar om oväder skulle en jämtsktalande i likhet med norsktalande använda något av de likvärdiga styggvær [stygg:`vä:r] eller styggver [styg:`ve:r].

Jämtskan delar också ordförråd med mer östliga norrländska mål, som till exempel he: för 'ställa/sätta/lägga/etc.' som motsvarar engelskans verb 'put', och mu:s`bränt för 'känslig för hetta'. Exempel på dialektala uttryck som jämtskan delar både med östliga norrländska mål och norska dialekter är na:gel`bit för 'ont i fingrarna efter kyla' (nynorsk: naglebit[16]).

Nedan följer några exempel på ord och meningar.[17]

Svenska
Jämtska
Kan vi övernatta här? Kan mae leei husrom hen?
Hur mycket är klockan? Va tar e på li?
Kan man äta här? Går e få seg nån mat hen?
Går den här bussen till Alsen? Ske´n henn buss´n te Ärsen?
Roligt, trevligt Artut
Bälga i sig Kålv ti se
Sendrag Sjånadrotten
Illamående Kvälmen

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Jämtska substantiv kan, precis som i norska, färöiska, isländska och de flesta svenska dialekter, men i olikhet med rikssvenska och danska, delas in i tre genus: maskulinum, femininum och neutrum (Exempel: maskulinum sto:´rn 'stolen'; femininum so:´La 'solen'; neutrum bo:´Le 'bordet' - där L står för tjockt l. (Fornsvenskt rd har blivit ett tjockt l, som är något som de norrländska målen har gemensamt med dels dalmål och norska mål, dels målen i Österbotten.[18])

Dessutom böjs imperativ av verb i både singularis och pluralis (Exempel: Kas`tan bort: stei:´na! 'Kasten bort stenen!'; Lyk:`ön´schom nu: brö:`fåL´kom! 'Låtom oss nu lyckönska broderfolken!') och dativböjningen av substantiv, pronomen, adjektiv och grundtal och ordningstal är levande både vid styrande prepositioner och verb (Exempel: Hu: ga: fårs`tom vat´ne 'Hon gav vattnet till de första'; Hårst lig: a? - På gåL`van! 'Var ligger hon? - På golvet!'). När det gäller syntax kan satser inledas med verbet. (Exempel: Värd`n te häl:´er ä`ta bä`tan 'Han valde att hellre äta smörgåsen'.)

Alfabetet[redigera | redigera wikitext]

Jämtskan har inte tecknen c,q,w,x och z i sitt alfabet, men däremot tecknen æ och ô.[19]

Primära och sekundära diftonger[redigera | redigera wikitext]

Central- och sydvästjämtska har bevarat de fornnordiska primära diftongerna ai, au och ey, och då vanligast med uttalen [ei:], [ôu:] alt. [øu:] (där ô står för ett ljud mellan a, ö och å) respektive [öy:]. I vissa dialekter uttalas som antytts den gamla au-diftongen snarast som [øu:], och ey som [ôy:]. Offerdalsmålet karakteriseras här av att ha monoftongerat ai som [ä:] och ey som [ö:], men au står sig som diftongen [ôu:].

En specialitet i sydvästjämtskan är att man inte bara har de tre fornnordiska diftongerna utan även en sekundär diftong ao: av gammalt långt a (som blivit å: i övriga dialekter av jämtska och som motsvarar rikssvenskt å). Denna diftong återfinns också i framför allt Sognmålet i Västnorge och i isländskan. Det är omstritt om denna uttalsutveckling oberoende skett i Sogn, på Island och i Jämtland. Det kan anses märkligt att denna diftong skulle uppstå på tre olika platser vid samma tidpunkt oberoende av varandra. En annan teori utgår från att uttalsutvecklingen uppstod i Sogn och att en utvandring skedde därifrån till Island och Jämtland. Detta styrks även av Snorre Sturlassons skrifter. Exempel på denna diftong är: Sydvästjämtska bLao:`mao:Le`bao:t´n, övrig jämtska bLå:`må:Le`bå:t´n, dvs 'den blåmålade båten'. (På isländska skulle det heta blámálaði báturinn där á uttalas ao:. Notera att "Den blåmålade båten" var smeknamnet på den Storsjögående ångaren S/S Thomée under den tid då den var just blåmålad.) Även gammalt långt y har diftongerats sporadiskt i vissa ord i vissa dialekter, då med resultatet uy:, oy: eller åy:. Exempel: uy: 'fiskyngel'; jmf. norska verbet y 'krylla' från fornnorska ýja, till exempel "det ydde med makk inni fisken" 'det kryllade med mask inuti fisken'.

Tonlöst L[redigera | redigera wikitext]

Jämtskan har, precis som i isländskan och många norska dialekter, tonlöst l, "hl", framför t som i exemplen ahllt 'allt', kahllt 'kallt' och sahllt 'salt'. Samma uttal med tonlöst l förekommer också i början av ord där svenska har s före l till exempel i ordet hlett 'slät'. Tonlöst l kan även stå efter vokal utan ett konditionerande t, till exempel förledet lihll- i exempelvis lihllstårsa 'lillflickan'. I detta fall kommer det tonlösa l:et från ett äldre sl (ur fornnordiska tl via tsl) som assimilerats på samma sätt som i exemplet hlett.

Litteratur och texter[redigera | redigera wikitext]

Jon Skuwar bor opi lännän, det vill säga "upp i landet". Något som anspelar på Västjämtlands höga läge, vilket demonstreras av Åreskutan bakom sockenkyrkan i Åre socken på den här bilden. Texten handlar om de jämtska forbonderesorna till Norge (Nåri). Ola är en forbonde (fälman) och båggan betyder norrmännen, stånomat - stundtals, pläckta - böter, pyny mäjom - under medarna, nyty - nyttja, använda, rek - driva mot, läss hör - gör som jag säger och gonäter betyder underrättelser.
När hembygdsrörelsen grundade ett museum valde man att använda sig att ett jämtskt namn, Jamtli — "jämtars lid". Själva hembygdsrörelsen i Jämtland, Heimbygda har också ett jämtskt namn, med betydelsen hembygden. Allt i ett led för att värna om folkmålet.

Jämtskan var ett av de genuina folkmål som klarade rikssvenskans framväxt i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet bäst. Bortsett från Frösöstenen har det skrivits på jämtska sedan åtminstone 1748. De första riktiga texterna på jämtska för allmänheten kom efter att den första tidningen Jemtlands Tidning grundades vid mitten av 1800-talet i Östersund. Intresset för dialekten förstärktes genom anläggandet av Mellanriksbanan och Östersunds framväxt som stad. Flera av de inflyttare som kom till staden från övriga Sverige hade ett stort intresse för Jämtlands historia, kultur och dialekter. Inom Godtemplarrörelsen skrevs redan på 1880-talet folkmålsberättelser och sånger ned i rörelsens protokolls- och programböcker. Genom inflyttade som till exempel Johan Lindström Saxon, Sven Johan Kardell och Ellen Widén, och lokala krafter som bland andra Erik "Äcke" Olsson, Rosa Arbman och Anders Backman påbörjades ett arbete för att främja användandet av jämtskan i skrift. Godtemplaren Lindström Saxon uppmanade tidigt sina läsare att skriva insändare på "sitt språk" till sin tidning, Jämtlands Tidning, och det var mycket tack vare Lindström Saxon som Äcke Olsson började ge ut skrifter på dialekt, och han skrev den första separata skriften på jämtska, "Gott humör", 1888. I förordet till skriften skrev Äcke att jämtskan skulle dö ut inom en snar framtid om inget gjordes, vilket stärkte synen att något måste göras. Hotet mot jämtskan ansågs vara uppbrytandet av det gamla by- och bondesamhället, och hembygdsrörelsen utvecklades under tidigt 1900-tal till den främsta kraften för dialektens bevarande.

Texter[redigera | redigera wikitext]

Min goa wän Ola Fälman!

Mång flitu hälsning frå oss, att mä lef å ha hälsa. Som du plä wä slug stånomat, når de gäll på, ha je tänkt gå te råss mä de, för de sir så konstrut ut, om e lita sak, för je ha märkelä ärne med te Nåri som all först. Je förstår int så noga, håriless de kan ha se, män dåm låt at Båggan ha kungjort pläckta på Jamtän som kom färänes, om dom bruuk skaklän för slädonom sin, häll som Båggan lär kålle, "läus slädraga", som når pyny mäjom frammate. Här mä oss opi lännän äre jernstängje, som mä kååll för slädraga, män si Båggan ä likwis om dä dåm, för dåm mått int just wätä nå mäir än dåm behöf dåm häll, män te säti ut pläckta på de som ä orimela, de däug dåm te, som de höres.

Hårwäjt håri de kan ta mä di dänän, män för män deil skull je jussom twiil på, at Båggan ä rätt te siti hääim å dööm, at mä int ske få nyty tåcken skakeldon, som mä ha hadd häimanätt, för int ha Öfwerhäjta i Nåri wy ut å skjusse wårssen silla häll fischen ti backom, å försökt håri de gjär, når tong lass rek in på bakfåttran at hästom, för åm dåm haadd nå gräjn på se, så såt dåm int å wo läj å dentläus i onöduhäjt; å skull je råk ut för nån Båågg, som int will läss hör me, så ha je tänkt syna håre skabänna sir ut; å då wåln wisst opi undrom, s'ätt hän glööm a bå pläckta å alltihop, för de will in mykjy wä te å näärr en Båågg, häll wå mäjn du Ola? - Je kjöör som je hafwet je, män de wo artut wätä håre du gjär. - Du kan full gi me når gonäter te baker mä ä Jonke i måra qwäll.

— Jon Skuwar, Jemtlands nya Tidning, nr 50 onsdagen den 10 december 1856

Dikten Tomten finns översatt till jämtska av Lars Persson:

Midvinternatta mårsk å kåll

stjärnan glitter å blaga
folkje söv på olik håll
räven smyg borta haga
Månen lys, ha ahllten lyst
snön ti treom, vit å tyst
vit som ströken lakan
tomtn e opp å vaka.
Står mæ fjösan, stutt å grå
grå, mot vit e fennan
står å unner: ”Hårre går e då?
Når de e shlut på e hennan?”
kik på trea der dom stå
som n mur kring heile gåln
månen lys å blaga
”Int tar e shlut borta haga?”
Stryk mæ hann gjöning skägge sett
klöy se pyne luven
”De e för svårst at huvvan mett
å je vål bære gruven,
de löns int fånder meir på dæ
ingen veit hårr e kan væ”
san går n å känn på döran
bå’ småaran å störan
Går rånt husa, gjær e vårv
kik hur hu ha’ne, geita
kynnan står å glåm å dröm
dröm om sommarbeita
mæra ha en æn n dröm
tongt e arbei vill a glöm
skaklan, tauman, sælan
snön som driv ti fælan.
Smyg se tyst å lytt itat
der folkje ligg å söv
dom som ställ ut huskur fat
mæ mjalk å go n gröt
tripp på teom för å si
ongan, der dom ligg, all tri
te si dom snus å sava
e artut vill je lava.
Vänn tebaker oppå hjelln
lägg se, tänk å glåm
”Finns e någa ursprungskäll, vor kom dom all ifrå?
Dom föss, vål vaxn san, å döy
bære kom bort, uttan stöj.
Veit vor dom ha före?
Löns e grin å söre?”
Borta hagan er e mårt
trea sir ut frösen
himlen stjärntjätt, kåll å svårt
tomten står mæ fjösan
står å ly ett näste år
tykk se hör hur tia går
tykk se hör hu spæla
å sno rånt heile værla.
Midvinternatta mårsk å kåll
stjärnan glitter å blaga
folkje söv på olik håll
räven smyg borta haga
Månen lys, ha ahllten lyst
snön ti treom, vit å tyst
vit som ströken lakan
tomtn e opp å vaka.

Ortografi[redigera | redigera wikitext]

Mycket har skett sedan arbetet påbörjades, bland annat har många mindre ordböcker på jämtska från olika delar av Jämtland givits ut. Den hittills största heltäckande ordboken är Orlboka - ordbok över jamskan (Jengel förlag, 2001, 2007) av Bo Oscarsson, med över 25 000 belagda ord. På senare tid har även delar av Gamla och Nya testamentet från Bibeln översatts till jämtska genom verket Nagur bibelteksta på jamska (Några bibeltexter på jämtska) av bland andra Berta Magnusson. Översättningen gjordes först av Carl-Göran Ekerwald från den grekiska grundtexten till "fri svenska", och därefter till jämtska. Verket har därefter införskaffats av flera olika kyrkor runt om i Jämtland. Någon liknande översättning av Bibeln har ännu inte gjorts till en annan dialekt i Sverige. Verket framstår som det främsta i ledet att skapa en ortografi till jämtskan. Stavningen som är applicerad är Vägledning för stavning av jamska (1995) som Akademien för jamska, en arbetsgrupp tillsatt av Heimbygdas språkkommitté, bestående av Berta Magnusson, Bodil Bergner och Bo Oscarsson, förespråkar. Ett utdrag från boken:
Första Mosebok 1:26–27:

26Å Gud saa: ’Lätt oss gjära når mänish, nager som e lik oss. Å dom ske rå öve fishn derri havan å över foglan pyne himmela, å öve tamdjura öve heile jola, å öve all de djur som kravl å rör se på jorn.´
27Å Gud skapa mänishan å gjool som n avbild ta se själv. Te kær å kviin skapa n dom.

Inom populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Jämtskan används av ett flertal artister eller band i sång. Till de mest kända hör rockbandet Hardda Ku Hardda Geit (hälften ko hälften get) som redan 1981 gjorde en populär cover på John Denvers "Take me home country roads" — "Heim te Kluk", reggae och dancehallbandet P-Danjelsa (med den toastande jämten Torbjörn Persson), rocksångaren Christer Halvarsson och trubaduren Lars Persa som bland annat gjort Bellmantolkningar på jämtska. Till de som gör mer traditionell folkmusik på jämtska hör gruppen Triakel med Emma Härdelin. Alla som sjunger på jämtska har emellertid inte växt upp med målet, H.P. Burman är ett sådant exempel.

I Radio Jämtland sänds varje vecka på onsdagar klockan 10.03 ett dialektprogram med Bo Oscarsson. På samma radiokanal brukar musik på jämtska spelas, som till exempel Root Moose Grooves cover "Fy huun" av Peps Perssons "Oh Boy".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, Norrländska mål
  2. ^ Noreen, Adolf. ”Nordiska språk”. i Bernhard Meijer. Nordisk familjebok (Uggleupplagan). sid. 1319-1320 
  3. ^ Jämtland, Nordisk familjebok, 1910
  4. ^ Wessen, Elias (1979). De nordiska språken. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB. sid. 6 
  5. ^ Lundell, J.A.. ”Jämtland”. i Bernhard Meijer. Nordisk familjebok (Uggleupplagan). sid. 370. ”...den står genom dessa och andra kännetecken jämte härjedalskan de nämnda norska målen närmare än öfriga svenska, såsom ju också af landskapets historia kan väntas.” 
  6. ^ Lars-Gunnar Andersson: Jämtska - språk eller dialekt?, Vetenskapsradion Språket 2009-06-24
  7. ^ Bertil Flemström. ”De östjämtska målen”. Jamtamot i Uppsala. http://www.jamtamot.org/dokument/dok.jamska/flemstrom-bertil.de-ostjamtska-malen.pdf. Läst 2008-03-26. 
  8. ^ Bo Oscarsson. ”Jamska, kort om språket”. Bo Oscarsson. http://www.bo-oscarsson.org/Jamska.stutt.html. Läst 2008-03-27. ”Det är omdiskuterat om ragundamålet kan eller ska räknas till jamskan, eftersom det saknar diftonger.” 
  9. ^ Reinhammar, Vidar (1986). "Jamska eller jämtmål?" i Sten Rentzhog: Jämten 1987, sid. 178.
  10. ^ Williams, Henrik (1996). ”Runjämtskan på Frösöstenen och Östmans bro”. i Stefan Brink. Jämtlands kristnande. sid. 56 
  11. ^ Rentzhog, Sten (1996). ”Tidernas kyrka”. i Sten Rentzhog. Jämten 1997. sid. 28 
  12. ^ Reinhammar, Vidar (1986). "Jamska eller jämtmål?" i Sten Rentzhog: Jämten 1987, sid. 177.
  13. ^ Norrländsk uppslagsbok: Norrland/språk">
  14. ^ Övre Norrlands bygdemål
  15. ^ Jurij Kuzmenko, "Den nordiska vokalbalansens härkomst", Svenska språkets historia
  16. ^ Nynorskordboka → naglebit
  17. ^ Ordlista - Jamska från Storsjöyran
  18. ^ Wessén, Elias (1967). Våra folkmål. Stockholm: Fritze. Libris 459860. http://books.google.com/books?id=aKsPAQAAIAAJ&q=Wess%C3%A9n,+Elias:+%22V%C3%A5ra+folkm%C3%A5l%22&dq=Wess%C3%A9n,+Elias:+%22V%C3%A5ra+folkm%C3%A5l%22&hl=sv&ei=BccZTZyyJZSosQOjycGxAg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CCgQ6AEwAA 
  19. ^ Bo Oscarsson, Jamska: om alfabetet

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kruken, Kristoffer; Ola Stemshaug (1995). Norsk personnamnleksikon. Oslo: Det Norske Samlaget. ISBN 82-521-4483-7 
  • Magnusson, Berta (1998). ”Bygdemål i Jämtland”. Jämtland / [redaktör: Ninni Lindvall] (Stockholm : Svenska turistfören. (STF), 1998): sid. 76-83 : ill..  Libris 3076060
  • Persson, Margareta (red.); Berta Magnusson, Bo Oscarsson och Nils Simonsson (1986). Dä glöm fell int jamska (8:e upplagan). Offerdal: M. Persson. ISBN 91-7810-650-8 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]