Gutniska

Från Wikipedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (2009-05)

Den ungefärliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet. I de röda områdena talades dialekten fornvästnordiska och i de brandgula fornöstnordiska. Det rosa avser forngutniskans utbredning.

Gutniska, även gutamål eller gotländska, är namnet på den nordiska dialekt som talas på ön Gotland. Gutniskan tillhör den germanska språkfamiljen och räknas till de nordiska tungomålen. I motsats till övriga folkmål i Sverige härstammar gutniskan varken från fornöstnordiska eller fornvästnordiska utan har ett eget fornspråk, forngutniska.

Begreppen gotländska, gutamål och gutniska är dock något flytande.

Gutniska förekommer som namn både för fornspråket, och för den genuina dialekt som idag talas endast av ett litet antal människor.

Den genuina dialekten kallas också gutamål, men ibland också gotländska.

Vissa vill dock med gotländska specifikt beteckna den utjämnade dialekt, som ligger närmare talad (riks)svenska och som i huvudsak endast behållit viss språkmelodi, språkljud och enstaka ord från den genuina dialekten.

[redigera] Historia

Någon gång mellan 800 och 1000 e.Kr. splittrades det fornnordiska språket upp i tre grenar, fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska. Från den västliga grenen bildades så småningom norska, isländska och färöiska. Från den östliga bildades svenskan och danskan. Den tredje grenen skulle så småningom utvecklas till dagens gutniska.

Från 900-talet fram t.o.m. 1500-talet talades forngutniskan på Gotland. Den finns representerad i ett stort antal runinskrifter och i Gutalagen med Gutasagan, som nedtecknades omkring 1220, samt i ytterligare några medeltida handskrifter.

Forngutniskan behöll ett omfattande böjningssystem och mycket gamla ordformer. Den påverkades i mycket liten grad av andra språk. Ännu i slutet av 1500-talet var gutniskan jämte isländska och färöiska närmast opåverkad av det lågtyska språket, som 400 år tidigare hade börja förvandla de övriga skandinaviska språken. Detta kan inte förklaras med isolering, eftersom gutarna drev en omfattande handel och hade tyska köpmän tätt inpå sig.

Under 1600-talet förändrades det gutniska språket starkt. Den danska staten gick in för att knyta sina provinser hårdare till sig. Predikningar i kyrkorna fördes på danska och alla protokoll nedtecknades på samma språk. Detta skulle komma att få en stor betydelse för gutniskan. Danska och därigenom lågtyska ord kom in i språket. Det gamla formsystemet bröts succesivt sönder. Man väljer därför ofta denna tid som slutpunkt för forngutniskan. Härifrån finns väldigt få skriftliga vittnesbörd. Tilläggas skall dock att en majoritet av de forngutniska former som finns i bland annat Gutalagen också finns nedtecknade i stort sett i oförvanskat skick under 1700- och 1800-talen. Något som visar på hur oerhört seglivad gutniskan faktiskt var.

[redigera] Fonologi

Rauk är ett gutniskt lånord i svenskan, som annars saknar diftonger.

Kännetecknande för gutniskan är bevarandet av de gamla diftongerna, t.ex. au i auge (öga), haust (höst) och mauso (fluga). I mer utjämnad gotländsk dialekt har denna diftong blivit öy, så att t.ex. auge har blivit öyge. Diftongen ai som redan under vikingatiden i övriga nordiska fornspråk ändrades till ei och så småningom i svenskan till e kvarstod i gutniskan, t ex stain (sten), bain (ben). Diftongen oy som motsvarar isländskans ey finns i t ex hoy (hö) och stoyte (stöta). Vidare kan gutniskan även uppvisa en triftong som förekom redan i forngutniskan men som saknas i övriga nordiska språk, nämligen iau i t ex biaude (bjuda), skiaute (skjuta).

Andra arkaismer är till exempel bevarandet av gammalt långt -a där huvudparten av de nuvarande skandinaviska dialekterna utvecklat ett å-ljud eller diftong. Det heter således graate (gråta), laate (låta), baat (båt), akar (åker), halde (hålla) etc. Äldre kort i liksom y och u lever också kvar oförändrade i gutniskan, t. ex. vid (ved), fylge (följa) och stukk (stock).

Gutniskan har även utvecklat en del nya diftonger, vilket gör språket tämligen vokalrikt. Långt e har således blivit ei, långt i har blivit äi (eller ei i vissa dialekter med sammanfall av gammalt långt e) , långt o har blivit åo, långt u har blivit eu och långt y har blivit öy. Exempel: trei (trä(d); jmf. isländska tré), bäite/beite (bita; jmf. isl. bíta), såol (sol; jmf. isl. sól), heus (hus; jmf. isl. hús) och stöyre (styre; jmf. isl. stýri). Notera att gutniska, till skillnad från de övriga skandinaviska språken, aldrig har haft långt ä (jmf. fornisländska æ) eller långt ö (jmf. fisl. œ), utan de motsvaras av långt e/ei resp. långt y/öy, t ex kleidar (kläder; från forngutniska kléþr, jmf. fisl. klæðr) och böykar (böcker; från fgut. býkr, jmf. fisl. bœkr).

Konsonanter som i svenska och norska leniserats framför mjuka vokaler uttalas fortsatt hårt i gutniskan (liksom i danskan, isländskan och länge också i roslagsmål). G i gikk (gick) uttalas alltså verkligen som ett g och inte som ett (d)j. Detta gäller även konsonantgrupper, t ex skiaute (skjuta) och stienne (stjärna).

[redigera] Ordförråd och grammatik

Gutniskan har, liksom de flesta dialekter på svenska fastlandet, bevarat tre genus. Substantivets bestämda former är t ex olika beroende på kön, töysi' - tösen, flickan (feminint), luku - luckan, (feminint), sorken - pojken (maskulint), brauste - bröstet (neutrum). Även adjektiven böjs enligt genus, t ex garden ier läitn (gården är liten), toylu ier läiti (spillkråkan är liten), skipe ier läite (skeppet är litet).

Det har hävdats att det gutniska ordförrådet har vissa överensstämmelser med gotiskan. Gutniskan och gotiskan är ensamma om bland de germanska språken att använda ordet lamb för det vuxna fåret. Det latinska ordet lucerna finns bevarat som ett tidigt lån i gotiskans lukarn och forngutniskans lukarr, men saknas i de övriga germanska fornspråken. Dessutom har gutniskan i likhet med gotiskan -i och -u där andra nordiska dialekter har -e och -o, samt att -u framträder som -o framför -r. Huruvida dessa exempel beror på tillfälligheter, lån, eller ett gemensamt arv är ovisst.

Gutniskan har tagit emot en mängd lånord från framförallt danska (och därigenom lågtyska) men även från de baltiska språken genom kontakterna med Kurland. Från mitten av 1600-talet och i synnerhet från och med 1800-talet har de gotländska dialekterna i stigande grad påverkats av svenskan.

[redigera] Gutniskans utbredning idag

Liksom andra genuina folkmål i Sverige har gutniskan trängts tillbaka av rikssvenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedemera av radio och television.

Idag finns blott spillror av detta språk kvar, och endast ett fåtal talar gutamål till vardags. Denna dialekt har idag två huvudformer, fårömål (faroymal) på Fårö och laumål (laumal) på sydöstra Gotland, från Alskog till Burs. Laumålet har flest talare. Dessa mål är har bevarat mest av sambandet med forngutniskan.

På 1990-talet upskattades antalet talare till runt 2000. Idag (2009) har antalet som använder språket aktivt förmodligen krympt till under 500. Emellertid bör dock ännu några tusen behärska språket i tal, även om de inte talar det dagligdags.

Övriga nutida gotländska dialekter har bevarat melodin, diftongerat uttal av de flesta långa vokaler, samt vissa ord, men har annars inte så mycket gemensamt med det gamla språket. Det finns dock kontinuerliga övergångar mellan öns dialekter, från de mest ålderdomliga till de som påverkats mest av rikssvenskans talspråk och (kanske främst) av skriftspråket.

[redigera] Ortografi (stavning)

Gutniskan saknar en allmänt accepterad ortografi. Diskussion kring stavning har varit långvarig.

På 1970-talet tog Gertmar Arvidsson fram en norm för ett skriftspråk som använde många diakritiska tecken. Förslaget hade ingen framgång.

På 1980-talet tog Kulturföreningen Propago, på initiativ av Bert Alvengren, fram en ortografi som var inspirerad av tidig samnordisk ortografi.

År 2000 började kulturföreningens språkgrupp använda en ny stavningsnorm, som baserade sig på forngutniska stavningsprinciper och som brukade diakritiska tecken på samma sätt som färöiskan och isländskan. Denna ortografi har successivt reviderats.

År 2006 antog å andra sidan Gutamålsgillet ett förslag till stavning där rikssvenskan fått stå som mall för stavningen av gutniska ord.

[redigera] Språkexempel

Som språkexempel anförs här en översättning av fader vår till gutniska samt ett utdrag ur Första Mosebok:

FRÅN MOSEBOK 1: KAPITEL 1

Gutniska:

"Ei fystringi skop Gud Himmel u iord. U iordi var oyde u tomb, u myrkar var yvar diaupi, u Guds Ande flakrede yvar vatnet. U Gud segde: "Vare liaus til, u liaus blai til. U Gud sag liausi, et hed var gutt. Da skilde Gud liausi fran myrkri u kallede liausi Dagar u myrkri Nat u vart kveld u morgu hin fyrste dagin.

U Gud segde: Vure att feste vatn mille u skilte vatn fra vatn. U Gud gerde festi u skilde hed vatnet sum var undar festi fra de vatn sum var ovan festi."

Svenska:

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och Guds ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ljus, och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset Dag och mörkret kallade han Natt och det blev afton och det blev morgon , den första dagen.

Och Gud sade: Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten. Och Gud gjorde fästet och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet."

[redigera] Noter

[redigera] Externa länkar

• http://www.gutamal.org/ Gutamålsgillets gangardn (=webbplats)
• Gutniska / gutamål
• Gutamålet av Bosse Carlgren