Digitalkamera

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En digitalkamera är en kamera där bilden exponeras på en digital bildsensor i stället för på en fotografisk film. Bilderna lagras sedan temporärt på ett elektroniskt minneskort i kameran. Vanligen har digitalkameror en inbyggd skärm som visar bilden omedelbart efter exponering. Det finns idag ett stort antal olika typer av digitalkameror.

Samsung Galaxy mobiltelefon med 8 MP digital kamera

Mobiltelefonkamera[redigera | redigera wikitext]

De flesta mobiltelefoner har idag en relativt enkel, inbyggd digitalkamera. Bildupplösning och bildkvalitet konkurrerar naturligtvis inte med en mer seriös digitalkamera men enkelheten och det smidiga med att ha den med sig gör att mobiltelefonkameran har ersatt många av de enklare kompaktkamerorna. En mobiltelefonkamera är i allmänhet helt automatisk, men med vissa val av exponering och artistiska effekter.

Canon Powershot S100, 12 MP spegellös digital camera
Canon 5D Mark III, 22 MP DSLR

Point-and-shoot eller kompaktkamera[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kompaktkamera

Den fortfarande billigaste och vanligaste formen av digitalkamera är en kompaktkamera. Som namnet Point-and-shoot anger kan den vara helt automatisk men erbjuder idag komplett manuell kontroll av bildskapandet i likhet med större, mer avancerade kameror. Utmärkande för en kompaktkamera av idag är en storlek på cirka 4x8 cm med en 7.5x5.5 mm CMOS bildsensor med mellan 12 och 18 megapixel upplösning. Kameran har en bildskärm på baksidan som visar vad kameran ser innan man tar bilden och avbildar resultatet omedelbart efter exponeringen. En kompaktkamera har oftast också inbyggd blixt och ibland en inbyggd GPS mottagare som skriver data till bildernas Exif-filer om var bilden togs. Nästan alla kompaktkameror är idag kapabla att spela in video.

DSLR[redigera | redigera wikitext]

DSLR står för Digital Single Lens Reflex camera. Det svenska uttrycket enögd-spegel-reflex-kamera existerar men används sällan. DSLR-kameror har länge varit den typ av kamera som används av seriösa amatörer och professionella fotografer. Konstruktionen innehåller en rörlig spegel, ett fast prisma och en fast frostad skärm som tillåter att fotografen ser subjektet genom kameraobjektivet på samma sätt som bildsensorn gör. Spegeln måste alltså röra sig in i och ut ur vägen för bildsensorn varje gång kameran exponeras. DSLR-kameror finns idag i olika storlekar och prisklasser. Den utmärkande skillnaden är bildupplösningen och storleken på sensorn och därav storlek, vikt och pris på kameran. En mindre DSLR är i storleksordningen 9x12 cm med en 23x15 mm cmos bildsensor och 18 till 24 megapixel upplösning. En professionell DSLR är i storleksordningen 10x15 cm med en 36x24 mm cmos bildsensor och 24 till 36 megapixel upplösning. En 36x24 mm bildsensor motsvarar en äldre 35 mm film standard och kallas ofta FF eller full format.

Nikon D800E 36 MP DSLR

DSLR Mellanformatskameror[redigera | redigera wikitext]

Det finns också större och specialiserade DSLR-kameror för mer krävande fotografering i studio och andra sammanhang. Den svenska fabrikanten Hasselblad tillverkar till exempel en mellanformatskamera med en stor bildsensorer och bildupplösningar upp till 100 megapixel. Priserna är därefter.

Spegellösa kameror[redigera | redigera wikitext]

De enklare kamerorna från mobiltelefonkameror till kompaktkameror är som sagt alla spegellösa. Vill man se vad bildsensorn ser så håller man ut kameran framför sig och tittar på bildskärmen på baksidan av kameran. Dessa kameror har ingen spegel och i stort sett inga rörliga delar. På grund av den snabba utvecklingen av framför allt CMOS bildsensorer (Complementary Metal Oxide Semiconductor) har bildkvaliteten på kompaktkameror kommit ifatt kvaliteten på de mindre DSLR-kamerorna. Detta har i sin tur lett till en snabb utveckling av upplösningen på bildsensorer för DSLR-kameror, i ett försök att behålla övertaget över de enklare kompaktkamerorna.

Det har emellertid visat sig att ju enklare dess bättre. Den komplicerade konstruktionen av DSLR-kameror står nu i vägen för ytterligare förbättringar av bildkvaliteten från DSLR-kameror. Dels så skapar den snabba rörelsen av spegeln vibrationer som yttrar sig i suddiga bilder när bildsensorns upplösning blir hög nog att se bildvibrationerna. Dels kan de separata fokussensorerna som ser objektet via en sekundär fokusspegel inte på ett pålitligt sätt hållas inom dessa toleranser och uppnå den noggrannhet som behövs för att stödja en högupplöst bildsensor. Detta har lett till utvecklingen av en ny typ av spegellösa kameror med fullformat (FF), högupplösta bildsensorer där fokusautomatiken baseras på speciella pixlar inbyggda i bildsensorn. Ett exempel på denna teknik är Sony RX1 med introduktion december 2012.

OLYMPUS OM-D E-M5, 16 MP spegellös digital systemkamera med inbyggd EVF
Sony RX1, 24 MP fullformat spegellös digital kamera med val av Carl Zeiss optisk sökare eller Sony EVF

Spegellösa Systemkameror och EVF[redigera | redigera wikitext]

Nästa steg som är på väg är fullformat (FF) spegellösa systemkameror med utbytbara objektiv. Kamerakroppen är i storleksordningen av en kompaktkamera men linserna är jämförbara med konventionella, högkvalitativa kameraobjektiv alltifrån kompakta vidvinkelobjektiv till meterlånga telefoto objektiv. En viktig komponent i de nya spegellösa systemkamerorna är sökaren. I enklare spegellösa kameror som till exempel kompaktkameror ersätts den optiska sökaren av bildskärmen på baksidan av kameran. För exakt och professionellt bruk är detta emellertid inte en tillfredsställande lösning. Nya spegellösa systemkameror levereras idag med en inbyggd eller valfri Electronic View Finder ( EVF). En EVF består av ett okular med diopterjustering för synfel och en bildskärm. Genom okularet betraktar fotografen den högupplösta bildskärmen som visar exakt vad kamerans bildsensor ser. Fördelen med en EVF jämfört med en optisk sökare är att fotografen ser inte bara bildram, motiv, fokus och skärpedjup utan också ser en ljus- och färgmässig återgivning av hur den slutliga bilden kommer att se ut som resultat av bländare, exponeringstid, ISO och samtliga andra inställningar. En EVF är alltså inte bara en sökare, utan ger också en förvisning av hur den slutliga bilden kommer att se ut.

Optisk zoom kontra digital zoom[redigera | redigera wikitext]

En digitalkamera kan erbjuda två olika typer av zoom; optisk och digital. Optisk zoom kräver att kameran är utrustad med ett zoomobjektiv. Enklare kameror har ofta fast monterade objektiv med inbyggd zoom. I dessa fall kan zoomomfånget vara mycket stort, motsvarande brännvidder från 24 mm till 600 mm. Bildkvaliteten blir då emellertid något av en kompromiss över en del av omfånget. Man uttrycker alltid brännvidden av en lins, och ett objektiv, ur teknisk synpunkt, med andra ord hur långt bakom linsens optiska mittpunkt ligger bilden av ett objekt som befinner sig på oändligt avstånd. Optisk zoom minskar bildramen och ger en faktisk ökning av förstoringsgraden av objektet inom bildramen utan att reducera upplösningen. Då man fotograferar på större avstånd och vill komma "nära" motivet, är optisk zoom av stor betydelse.

Digital zoom innebär en förstoring av en del av bilden direkt i kameran och används ibland som enda zoom på de enklaste kamerorna. Digital zoom kan också användas som ett tillägg till den optiska zoomen för att ytterligare förstora en del av bilden. Digital zoom med permanent beskärning innebär en förminskad bildram med förstoring av innehållet i ramen men med reducerad upplösning av den slutliga bilden. Motivet för att beskära bilden redan i kameran kan vara att man vill spara utrymme på minneskortet eller att man saknar möjlighet till senare bildbehandling. Tillfällig, höggradig digital zoom utan permanent bildbeskärning har fått ny betydelse i spegellösa kameror där tekniken används för att inspektera noggrannheten av manuell eller automatisk fokus. Metoden kallas focus peaking och kombineras ofta med en elektronisk metod att visa focus highlight, vilket är konturer i en avvikande färg som visar exakt vilka kontrastlinjer som är i skarp fokus.

Lagring av digitala bilder i kameran[redigera | redigera wikitext]

Det finns en rad olika tekniska lösningar för lagring, varav minneskort såsom Secure Digital och CompactFlash är de vanligaste. Dessa lagringsmedia finns med kapacitet upp till 64 GB.[1] Microdrive är en annan lösning med hög kapacitet och består av en liten hårddisk inbyggd i minneskort format. Hur bildfilerna ska lagras och namnges på minnesmediet framgår i den av ISO utgivna specifikationen DCF (Design rule for Camera File system). I en tillhörande Exif fil sparas dessutom typ av kamera, datum, klockslag, GPS koordinater om de registrerats, samt all exponeringsinformation. Denna typ av standard används på de flesta digitalkameror.

Digital bildframkallning och bildkomprimering[redigera | redigera wikitext]

En form av bildframkallning sker redan i kameran där ljusvärden från bildsensorns olika pixlar matematiskt omvandlas till färginformation och syntetiseras till ett slutligt digitalt bildspråk. Den första matematiska bildrepresentationen är ett bildspråk som är unikt för varje kameratillverkare. Somliga tillverkare gör denna bildrepresentation tillgänglig för användaren. Formatet kallas då ett RAW-format. Tillverkare av mindre och enklare kameror hoppar ofta över detta steg och går direkt till ett standardiserat format kallat JPEG. RAW-format används i mer kvalificerade kameror därför att det innehåller komplett färg och ljus information från samtliga pixlar medan JPEG komprimerar information från pixlar med liknande information till grupper under en och samma matematiska beskrivning. Vid senare bildbehandling ger därför bilder i RAW-format mer flexibilitet och möjligheter till bildbehandling.

Mörkrumsbehandling eller kemisk framkallning av digitala bilder i vanlig mening behövs alltså inte. Det är vanligt att helt avstå från papperskopior och i stället ladda upp och ner digital bildinformation via nät och mobilnät för att sedan visa bilderna på mobiltelefon, dator eller tv. Digitala bilder kan också skrivs ut direkt på en fotoskrivare eller skickas iväg för utskrift av ett professionellt fotolabb.

Video kan idag produceras av de flesta digitalkameror dock med varierande kvalitet. Vanliga format är MPEG-4- eller MPEG-2-format. MPEG-4 är ett effektivt kompressionsformat som ger möjlighet att vid en upplösning på 640 x 480 bildpunkter (motsvarar VHS) lagra över en timme av video med stereoljud per GB minnesutrymme.

Överföring av digitala bilder till en dator[redigera | redigera wikitext]

Det finns många sätt att överföra bilderna från en kamera till en dator. Det vanligaste är att kameran har en USB anslutning som tillåter snabb och smidig anslutning till en dator. Ett annat sätt att överföra bilder från kameror med ett löstagbart minneskort är via en minneskortsläsare kopplad till datorn. Det är också vanligt att professionella reportrar är utrustade med sändare som via Wi-Fi, Bluetooth eller mobiltelefonnätet skickar bilder vidare eller direkt till redaktionen.

Digital bildbehandling[redigera | redigera wikitext]

Digital bildbehandling görs i digitala datorprogram som Adobe Lightroom, Adobe Photoshop, Adobe Photoshop Elements, Google Picasa och många andra program. Möjligheterna till digital bildbehandling och bildförvandling är i stort sett obegränsade. Datorprogram som Topaz och andra möjliggör dessutom effektiv reduktion av bildbrus, digital förenkling av bilder och förvandling av fotografier till skisser, simulerade målningar mm.

Bildupplösning[redigera | redigera wikitext]

Upplösningen av en bild från en digitalkamera bestäms av objektivets kvalitet och av upplösningen på kamerans sensor. Sensorn består av ett antal pixlar eller ljuskänsliga punkter som i huvudsak räknar fotonerna som träffar sensorn. Antalet pixlar i bildens bredd och höjd multipliceras för att beskriva bildens upplösning eller pixelantal. Till exempel en bild med 3872 x 2592 pixlar har 10 036 224 pixlar, eller cirka 10 megapixel. Utvecklingen av CMOS bildsensorer har gått mycket snabbt. 8 MP ansågs för några år sedan som hög upplösning. Canon introducerade något år senare en model kallad 5D med 13.1 MP. Några år senare kom Canon 5D Mark II med 21 MP och senare Nikon D800 med 36 MP. Uttalanden om vad som är tillräckligt, lagom eller bäst är meningslösa av två anledningar. Först för att utvecklingen fortfarande går mycket snabbt, ungefär som utvecklingen av hastigheten på datorer gjorde för ett tiotal år sedan. Men också av den anledningen att högupplösta sensorer behöver inte nödvändigtvis producera högupplösta bilder med stora och svårhanterade filer. Utvecklingen idag går mot mycket högupplösta sensorer med inbyggda specialfunktioner som till exempel pixlar för automatisk fokusering med användning av snabb men mindre noggrann PDAF fokus (Phase Detect Auto Focus) och slutlig, noggrann CDAF fokus (Contrast Detect Auto Focus). Dessutom går utvecklingen mot att använda mycket högupplösta sensorer för matematisk utjämning av pixelvariationer och felaktigheter för att öka sensorns användbara ljuskänslighet ,ISO, för att öka dess dynamiska omfång i såväl svart-vitt som färg, och för att reducera och i stort sett eliminera brus.

Bayerfilter[redigera | redigera wikitext]

En ljuskänslig CMOS pixel känner bara av ljusintensitet, inte färg. För att producera en färgbild placeras ett litet färgfilter framför varje pixel. De komplementfärger som används är röd, grön och blå. Eftersom det mänskliga ögat är extra känsligt för grönt används grupper av pixlar i arrangemang av fyra pixlar bestående av en röd, två gröna och en blå. Mönstret kallas ett Bayer-mönster efter uppfinnaren som arbetade för Kodak. ==

Utformningen av färgpixlarna i en sensor, enligt Bryce E. Bayer, Eastman Kodak, ett så kallat bayerfilter

Användandet av Bayerfilter metoden medför två nackdelar. Den första nackdelen är att filtren absorberar en stor del av emottaget ljus, vilket försämrar bildsensorns ljuskänslighet och ISO värde. Den andra nackdelen är att den verkliga färgen av en pixel är beräknad baserad på intensiteten av pixelns egen rapporterade färg kompletterad med beräkningar baserade på färg och intensitet rapporterad från närliggande pixlar. En Bayerbild kan därför sägas erbjuda en till viss grad osäker återgivning av ljus och kontrast och en även mer osäker återgivning av färg, speciellt från pixel till pixel.

På senare tid har man börjat experimentera med oregelbundna arrangemang av dessa grupper av fyra pixlar för att minska risken för en typ av störande interferensmönster i bilderna som kallas Moiré-mönster.

Foveonsensor[redigera | redigera wikitext]

En annan men hittills mindre vanlig typ av bildsensor är en Foveonsensor. [1] En Foveonsensor använder inte individuella pixelfilter för att fastställa färg. I stället används sambandet mellan strålningsfrekvens och penetrationsdjup för att fastställa ljusets färg. Varje Foveonpixel mäter därför ljusstyrkan vid tre olika penetrationsdjup i den ljuskänsliga bildsensorn. Högfrekvent blått ljus med lägst penetrationsförmåga mäts överst. Grönt ljus med något högre penetrationsförmåga mäts i ett mittenlager medan rött ljus som penetrerar djupast mäts längst ner. Nackdelen med en Foveonsensor är att varje pixel måste kommunicera elektriskt med kamerans dator över tre separata kanaler vilket medför utrymmeskrävande elektriska förbindelser i bildsensorn. Den matematiska behandlingen av informationen är också betydligt mer krävande för en Foveonsensor.

Färgklarhet och skärpa av en Foveonbild är klart överlägsen den av en Bayerbild. Jämfört med karaktäriseringen av en Bayerbild kan en Foveonbild sägas erbjuda en mer noggrann återgivning av ljus och kontrast och en betydligt mer noggrann återgivning av färg, speciellt från pixel till pixel. Tillverkare och användare av Foveonsensorer påstår att upplösning och färgnoggrannhet av en Foveonsensor motsvarar den av en Bayersensor med dubbla upplösningen.

Moiré[redigera | redigera wikitext]

Moiré är en typ av interferens som inträffar när två mönster överlagras i en virtuell eller fysisk bild. I detta fall är det ena ett mönster i det avbildade objektet, ett punkt- eller rutmönster, raka parallella linjer, ett staket eller liknande, medan det andra mönstret är pixelmatrisen i bildsensorn.

Anti-aliasing-filter (AA-filter)[redigera | redigera wikitext]

En metod som fortfarande används i de flesta digitala kameror är ett anti-aliasing-filter som är placerat framför bildsensorn. AA-filtret reducerar förekomsten av Moirémönster men gör det till ett högt pris. Filtret gör sitt jobb genom att bryta upp ljusstrålar i två strålar och sedan lägga ihop dem igen på "nästan" samma plats på bildsensorn. Priset för att undvika Moirémönster är alltså en mikroskopiskt suddig bild. I kameror med mycket hög upplösning blir förlusten av skärpa mer uppenbar och på gränsen till oacceptabel. Nikon D800 har en 36 MP bildsensor och säljs därför i två versioner; D800 med AA-filter och D800E utan. Kameror tillverkade av Leica, Pentax och Hasselblad saknar också AA-filter.

Upplösning, detaljrikedom och skärpa[redigera | redigera wikitext]

Kvaliteten på en bild är först och främst beroende av kameraobjektivets kvalitet och upplösningsförmåga. Upplösningsförmågan av ett objektiv mäts traditionellt genom dess förmåga att avbilda ett visst antal svart-vita linje-par per millimeter. Nikons bästa kameraobjektiv avbildar 60 linje-par per millimeter. Detta motsvarar ett linje avstånd på 16 µm. En 24 MP fullformat-bildsensor har ett pixelavstånd på 8 µm. Även om detta försämras av ett AA-filter är det lätt att se att även bästa tänkbara kameraobjektiv är på gränsen till att kunna matcha upplösningen av dagens bildsensorer. För att lättare kunna relatera upplösningsförmågan av ett objektiv till den av en bildsensor så har testföretaget DxO infört begreppet P-MP vilket står för Perceptual Mega Pixels. Ett objektivs upplösningsförmåga uttryckt i P-MP är då direkt jämförbart med en bildsensors upplösning uttryckt i MP eller megapixel. Inom optiken gäller att den "svagaste länken" avgör den slutliga bildkvaliteten. Genom att veta objektivets P-MP och bildsensorns MP kan man då lätt avgöra vad som kommer att begränsa bildkvaliteten och till vilken grad. Med dagens högupplösta bildsensorer är det i regel objektivet som utgör denna begränsning. Detta är en av anledningarna till att Canon, Nikon, Zeiss och andra år 2012 och 2013 introducerade många nya objektiv. Har man ett objektiv vars upplösning uttryckt i P-MP matchar bildsensorns upplösning uttryckt i MP så kan man i förenklad korthet säga att objektivets skärpa matchar och ger full utdelning av bildsensorns förmåga till upplösning och detaljrikedom. Många nya objektiv konstrueras med en form av aktiv vibrationsreduktion, också kallad bildstabilisator, inbyggd i objektivet för att ytterligare säkerställa upplösning och skärpa.

Avbildningsfel[redigera | redigera wikitext]

Vissa typer av störningar i den färdiga bilden är typiska för digitala kameror. Se också Objektiv

Brus[redigera | redigera wikitext]

Brus förekommer både som kromatiskt brus och som färgbrus. Kromatiskt brus syns som oväntade variationer i ljusstyrka mellan pixlar av liknande färg, oftast i gråskalan mellan svart och vitt. Färgbrus yttrar sig framför allt som felaktigt färgade pixlar inom ett annars homogent färgat område.

Den vanligaste anledningen till brus är att man gått utanför det känslighetsområde som kamerans bildensor är lämpad för. Varje sensor har ett idealiskt ISO-värde där den tecknar som bäst, idag är detta mellan 100 och 800 ISO. ISO-inställningen var tidigare en manuell inställning som kontrollerar bildsensorns känslighet genom att reglera förstärkningen av signalen från bildsensorns pixlar. Moderna kameror erbjuder som val automatisk ISO-kontroll vilket automatiskt reglerar sensorsignalens förstärkning. Om bildscenen är mycket mörk, förstärks sensorsignalerna för att producera en acceptabel bild inom de val av bländare och exponeringstid som fotografen gjort manuellt eller kameran gör automatiskt. Framför allt om bildsignalen måste förstärkas mycket, kan bilden få mycket brus. Kameror med automatisk ISO reglerar ofta förstärkningen inom ett rimligt intervall mellan 100 och 6400 ISO. Man kan sedan via menyn välja att gå utanför detta intervall, i vissa fall upp till 512 000 ISO.

Bildbehandlingsprogram kan reducera detta brus, men ytterligare belysning eller blixt är att föredra om omständigheterna tillåter.

Bildkompression och detaljförlust[redigera | redigera wikitext]

Om man väljer att inte spara sina bilder i kamerans RAW format så är det vanligaste alternativet att spara dem i jpeg format. De enklaste kamerorna erbjuder endast detta format. Man kan då i allmänhet välja grad av kompression, uttryckt i bildkvalitet som; hög, fin, standard, normal eller låg. Ju högre kompression, desto större detaljförlust. Vid hög kompression kan man till exempel se att en himmel där ljuset avtar jämnt, i stället ser ut att ha digitala segment av varierande ljusstyrka i himmelens färg.

För att spara lagringsutrymme efter bildbehandling, väljer man ibland att komprimera bilden före lagring. För detta används kompressionsalgoritmer som är skrivna för att bevara bilddetaljer på bästa sätt men samtidigt komprimera bildfilen så mycket som möjligt. Den allmänt accepterade standarden för bildfilskompression är även här JPEG (eller JPG). En standard JPEG-kompression kan göras i 12 olika nivåer där nivå 12 anses bevara i stort sett all detaljinformation men också en relativt stor bildfil medan nivå 1 producerar en kraftigt komprimerad, tydligt grovkornig bild förpackad i en mycket liten bildfil. Under bildbehandling bör man komma ihåg att all JPEG-kompression är en förstörande kompression som permanent kastar bort bilddata och detaljer. Detta gäller även om man arbetar inom en och samma kompressionsnivå och sparar samma bild flera gånger; var gång förlorar man lite data och lite detaljer. Vill man undvika detta så kan man arbeta på och spara filer i TIFF-format, vilket är ett icke-förstörande bildfilformat.

De format som är icke-förstörande och helt bevarar originalbildens data och detaljer är till exempel:

  • olika typer av RAW-format. Dessa kräver oftast övergång till JPEG, TIFF eller PNG för läsbarhet.
  • vissa typer av TIFF (TIF)
  • PNG

Antalet pixlar på en bildsensor definierar detaljrikedomen av en bild i RAW-format. Många andra faktorer påverkar emellertid också kvaliteten av den slutliga bilden vad beträffar både detaljrikedom och skärpa. En av dessa faktorer är storleken av pixlarna i bildsensorn. Fysiskt mindre pixlar samlar in mindre ljus och gör dem i behov av högre förstärkning vilket ofta producerar mer brus. En mindre pixel är också känsligare för ljusets infallsvinkel vilket kan producera mer vignetting, eller ljusförlust runt bildens periferi.

Utskrift[redigera | redigera wikitext]

Tumregeln vid utskrift på fotopapper är att det krävs cirka 300 pixlar/tum (ppi) eller 120 pixlar/cm för god återgivning. Utifrån en obeskuren digital bild från en 24 MP sensor med ett optiskt väl presterande objektiv kan man således med bibehållen fotografisk bildkvalitet göra förstoringar upp till cirka 51 x 34 cm, vilket med god marginal inkluderar formatet A3. Ökad grad av förstoring ger sedan en successivt avtagande bildkvalitet.

Tumregeln vid offsettryck är att man utgår från tryckets rastertäthet i linjer per tum (lpi). Formeln för lägsta upplösning vid offsettryck är:

lpi \cdot 2 = ppi

En obeskuren 24 MP bild kan således reproduceras i offsettryck (150 lpi) upp till cirka 102 x 68 cm vilket med god marginal inkluderar formatet A0.

I dagstidningstryck (85 lpi) eller motsvarande går det bra att förstora samma bild upp till cirka 180 x 120 cm.

Att välja kamera[redigera | redigera wikitext]

Valet av kamera och sensor bör göras utifrån brukarens användningsområde.

För personliga bilder och digitala fotoalbum på Flickr eller Picasa fungerar i stort sett alla bättre mobiltelefonkameror med 8 MP eller högre upplösning.

För normala bokhylleförstoringar till släkt och vänner fungerar alla kompaktkameror och spegellösa kameror med 12-18 MP upplösning.

För den ambitiöse amatörfotografen rekommenderas en av de nyare, spegelfria systemkamerorna med utbytbara objektiv och 24-36 MP upplösning.

En reporter väljer oftast att arbeta med två kameror, båda med:

1. Rimlig upplösning (18-24 MP) för skarpa bilder trots kameravibrationer, skak och rörelser.

2. Rimlig upplösning för snabba, långa bildsekvenser.

3. Rimlig upplösning för höga ISO och brusfrihet i dåligt ljus.

4. Vattentät och damtät konstruktion.

5. Slagtåligt kamerahus.

6. En kamera med ett vibrationsreducerat zoomobjektiv 24-70 mm.

7. En kamera med ett vibrationsreducerat zoomobjektiv 70-200 mm eller längre.

8. Trådlös bildöverföring.

En landskapsfotograf väljer oftast en kamera med:

1. Hög upplösning (36-48 MP) för bästa detaljrikedom.

2. Stor sensor (fullformat eller större) för stora pixlar med minimalt brus.

3. Skarpast möjliga vidvinkelobjektiv med fasta fokallängder; 14 mm, 24 mm och 35 mm.

4. Bärbart Stativ.

5. Fjärrutlösning.

En studiofotograf väljer oftast en mellanformatskamera med:

1. Extra hög upplösning (40-100 MP) för bästa detaljrikedom.

2. Extra stor sensor (mellanformat eller större) för stora pixlar med minimalt brus.

3. Skarpast möjliga objektiv med fasta fokallängder; 35 mm, 85 mm och 105 mm.

4. Tungt Stativ.

5. Fjärrutlösning.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter och hänvisningar[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Digital camera, 14 september 2008.Avsnittet om bildupplösning
  1. ^ 64 GB compact flash from Samsung

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]