Dom kallar oss mods

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dom kallar oss mods
Genre Dokumentär
Regissör Stefan Jarl, Jan Lindqvist
Manus Jan Lindqvist, Stefan Jarl
Originalmusik Hawkey Franzén
Fotograf Jan Lindqvist
Klippning Jan Lindqvist, Stefan Jarl
Produktionsbolag Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Jan Lindqvist, Stefan Jarl
Distribution Pallas Film AB, Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Speltid 101 minuter
Land Sverige
Språk Svenska
IMDb SFDb

Dom kallar oss mods är en svensk svartvit dokumentärfilm från 1968 regisserad av Stefan Jarl och Jan Lindqvist. Filmen (i svartvitt) skildrar ett gäng unga stockholmkillars tillvaro i utkanten av samhället, däribland Kenta och Stoffe. Filmen är den första delen i Stefan Jarls så kallade mods-trilogi. De andra delarna är Ett anständigt liv (1979), Det sociala arvet (1993) och den avrundade kortfilmen Epilog (2006).

Handling[redigera | redigera wikitext]

Filmen börjar med en intervju med Tompa, en vän till Kenta och Stoffe. Han berättar om hur han växte upp på barnhem och ungdomsfängelser. Han säger att friheten knappast finns för honom. Men en sak är han säker på, den tid han tillbringade med Kenta och Stoffe och de andra modsen var den roligaste tiden av hans liv. Intervjun klipper till Kenta och Stoffe som löper genom Stockholms gator, filmade med ett så kallat fish eyeobjektiv, vilket gör bilden rund. Senare ser vi dem gå runt på T-Centralen i Stockholm. De möter vänner och går runt och tigger av människor för att få mat, öl och cigaretter. De arbetstagare/knegare som har vägarna förbi blir förlöjligade av Kenta och Stoffe. "Små knegarna, små knegarna är lustiga att se", sjunger de till melodin Små grodorna.

En annan vän till killarna, Jojje, berättar att alkohol kommer att förstöra dem till sist, men att han inte oroar sig så mycket för det just nu. Filmskaparna har fixat en liten lägenhet till Kenta och Stoffe vilket innebär en stor skillnad för de killar som tidigare sov utomhus eller på andra ställen. Kenta och Stoffe berättar också om sin barndom. Stoffes far drack sig sönder och dog på sjukhus. Kentas far försökte strypa honom med en slips. Men Stoffe minns också att han tyckte det var kul att spela hemma när han var liten. Vi ser de två killarna gå till "4: an", en klubb för ungdomar. Stoffe gillar att vara med många flickor, men säger Eva, som han sover med, att han vill ha henne för sig själv. Kenta och Stoffe gör en musikframträdande, där de framför låten Leave Me Be.

På vintern reser Kenta, Stoffe och Hasse till Hedemora i Dalarna. De planerar att besöka Stoffes barndomsvän Ingvar. På tåget dricker de öl, röker hasch och skämtar. En herre i samma kupé ser rädd ut. Men de kan inte bo i Hedemora; här händer inget, till skillnad mot i Stockholm.

I Stockholm finns Peter, som tjänar 400 kronor om dagen genom att sälja droger, och Lunkan som fick hepatit från en infekterad injektionsspruta. Det är sommar och Kenta och Stoffe arbetar inte, och de har ingenstans att bo. Deras vänskap är sliten. Kenta tycker inte Stoffe är en god vän längre. Inte sedan han började träffa Eva. En natt går killarna för att söka efter tomma trapphus att bo i, men de börjar argumentera och Kenta lämnar Stoffe. Kenta hittar ett tomt trapphus och lägger sig ner, öppnar en öl och börjar läsa en serietidning. Samma kväll blir Stoffe omhändertagen av polisen.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Filmen fick, i Stockholms tidningar, överlag bra kritik. Den uttryckte solidaritet med själva projektet, vilket innebar att skribenterna i huvudsak tog avstånd från en formell och estetisk värdering av filmen. "En mer konventionell kritik skulle kännas som en cynism gentemot en problematik vars lösning alla har ansvar för", skrev Carl Henrik Svenstedt i Svenska Dagbladet.

Filmmusik i urval[redigera | redigera wikitext]

Inspelningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]