Hedemora

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Hedemora (olika betydelser).
Koordinater: 60°16′49″N 15°59′13″Ö / 60.28028°N 15.98694°Ö / 60.28028; 15.98694
Hedemora
Tätort
Centralort
Hedemora, öster om Sveaparken
Hedemora, öster om Sveaparken
Slogan: Hedemora välkomnar
Land  Sverige
Landskap Dalarna
Län Dalarnas län
Kommun Hedemora kommun
Församling Hedemora-Garpenbergs församling
Koordinater 60°16′49″N 15°59′13″Ö / 60.28028°N 15.98694°Ö / 60.28028; 15.98694
Area
 - tätort 6,12 km² (2010)
 - kommun 928,77 km² (2013-01-01)
Folkmängd
 - tätort 7 273 (2010)[1]
 - kommun 15 051 (2014)[2]
Befolkningstäthet
 - tätort 1 188 invånare/km²
 - kommun 16 inv./km²
Grundad 1446/1459
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Postnummer 776 30–36
Riktnummer 0225
Tätortskod 6572
Hedemoras läge i Dalarnas län
Red pog.svg
Hedemoras läge i Dalarnas län
Map-icon.svg Se kartdata överlagrat på...
Google Maps Bing Maps
Kartdata


Hedemora är en tätort i Dalarna samt centralort i Hedemora kommun i Dalarnas län i Sverige. Hedemora fick stadsrätt 1459, vilket gör Hedemora till Dalarnas enda medeltida stad med officiella rättigheter (Falun var de facto stad under medeltiden, men fick officiellt sina privilegier först 1641) . Stadens enda bevarade medeltida byggnad är Hedemora kyrka, uppförd i slutet av 1200- eller början av 1300-talet.

Hedemora fungerade under 1500-talet som marknadsplats för de omgivande områdena och som transitort för bergsprodukter som skickades vidare till Mälardalen. Under 1600-talet försämrades de ekonomiska förutsättningarna för staden sedan bland annat järnproduktionen skurits ned efter 1688. En förnyad expansion inleddes i början av 1900-talet till följd av nya industrier och befolkningen fördubblades under perioden 1900–1930.

Företagen Hedemora Verkstäder/Hedemora Diesel AB:s fartygsmotorer och motorcykeltävlingen TT-loppet har gjort Hedemora internationellt känt.

Namn och symboler[redigera | redigera wikitext]

Namnet (1370 Henamorum) innehåller hed, 'torr, tallbevuxen mark' syftande på ett område som nu är centrala staden. Efterleden innehåller mor, '(sumpig) granskog'.[3]

Hedemoraryttaren och stadens utsmyckade silo, Gussarvsrondellen.

Orten har en symbol Hedemoraryttaren. Hedemoraryttaren är det första som möter en besökare, då det både står en staty av den i rondellen i Tviksta och även en i rondellen i Gussarvet. Det är en ryttare i Hedemoradräkt på en röd häst med en kurbitsliknande växt under. Hedemoradraget är en variant av Hedemoraryttaren och föreställer en motorcyklist på en låg och lång chopper delvis formad som en dalahäst. Det är en anspelning på Hedemora som motorstad och är symbol för kommunens informationsblad med samma namn.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Handelsstaden Hedemora[redigera | redigera wikitext]

Se även Hedemora kommuns historia.
Hedemora omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna.

Hedemora är den äldsta staden i Dalarna och fick torgmarknadsrättigheter 1446, utfärdade av Kristofer av Bayern, vilka erkändes 1449 av Karl Knutsson (Bonde). 1459 gav Kristian I staden stadsrätt och rätt att ha borgmästare, rådmän och domstol. Därefter har staden fått sina stadsrättigheter bekräftade och utökade i omgångar, av Gustav Vasa, Johan III, Karl IX, Gustav II Adolf, drottning Kristina och Fredrik I.[4]

1385 hölls räfsteting i Hedemora, istället för på Husby kungsgård, där de brukade hållas. Fogden Jösse Finson beskrev Hedemora i ett gåvobrev från 1414 med orden "som nu kallas köpstad", men det är inte klarlagt vad han menade.[5]

Marknad hölls på lördagar och såväl bönder som borgare fick sälja sina varor. Kung Kristofers privilegiebrev från 1446 betonade särskilt den allmänna torgfriheten. Dock var partihandel förbehållen de större städerna, så endast detaljhandel fick förekomma. I och med privilegiebrevet tvingades dock bergsmännen slå igen sina handelsbodar de haft inne i staden, då brevet förbjöd dem att ha "särdeles gårdar". Stadens torghandel var strängt reglerad. Den som inte hade en egen bod fick hyra av någon som hade en, i form av avrad eller tomtöre. Vid ett landsting under ledning av Svante Sture 13 januari 1505 dömdes Peder Skrivare och ett antal byamän för att olovligen uppfört egna bodar på torget och tvingades betala ett vite på 40 mark.[6]

Gustav Vasa anlade sitt första myntverk i staden 1521, men det var endast i drift fram till 1524. Mynten från detta myntverk benämns dalklippingar.[7] Idag ligger Myntparken och Perssonska gården på platsen där verket, enligt tradition, låg. Under parken finns rester av en gång in till Myntkällaren.[8][7] Hedemora var även uppsamlingsplats för skatt från övriga Dalarna, och skattesilver kallades "Hedemorasilver" i statens räkenskaper 1545–1546.[7]

I december 1607 fick Hedemoras borgare rätt att vara med på den nyinstiftade veckomarknaden vid Grangärde kyrka och vårmarknaden i Nås. Denna rätt fick de tillsammans med Tuna och Falun, och i det senare fallet även Karlstad. Dessa nya städer skulle senare kringskära Hedemoras monopolställning i Dalahandeln, tillsammans med Avesta och Säter, som också fick stadsrättigheter under 1600-talet.[9] Under hela 1600-talet fick Hedemora även kämpa mot Köping, Arboga och Västerås om rätten att bedriva handel i Västerbergslagens dåvarande socknar Söderbärke, Norrbärke och Grangärde. Hedemora förlorade dock denna kamp och fick inte dessa rättigheter.[10]

Hedemora var uppsamlingsplats för det stångjärn som skulle till Stockholm. 1628 fick dock Västerås rätt att ta hand om järnet, som hedemoraborna tidigare kunnat frakta direkt till huvudstaden. Detta budskap hade dock inte nått Hedemoras borgare, som 25 april 1629 klagade över att västeråsarna försökte hindra dem att ta sig till Stockholm. Svaret är dock otydligt och svävande. 1635 skickas en ny klagan in, och först då blir Hedemoras borgare upplysta om lagändringen, att de "sitt järn och andra varor i Västerås nedlägga och förhandla".[9]

Drottning Kristina deklarerade en allmän författning den 26 juli 1646 som skiljde sjöstäder och uppstäder åt. Detta gjorde att staden, till skillnad mot exempelvis Gävle, fick handla med jordbruksprodukter. Hedemora förde dock en ständig kamp mot städer utan dessa privilegier som gjorde intrång i ensamrätten. Kristina gjorde under 1640-talet också klart för Näs kungsgård och Norns bruk att de inte fick sälja produkter som skadade handeln i staden. Mellan 1650 och 1668 inskränktes järnbrukens handel ytterligare, vilket fick en gynnsam effekt för stadens borgare.[9]

I slutet av 1600-talet förbjöd Bergskollegium flera hyttor och hamrar i Dalarna att bedriva verksamhet, för att inte konkurrera med Falu koppargruva om det viktiga träkolet. 1688 påbörjade Hammarkommisionen sitt arbete med att genomföra dessa åtgärder, främst i Österbergslagen.[11] Hedemora hade monopol på att sälja järnet därifrån till Västerås, varifrån det sedan skeppades vidare. Nedläggningen av hyttorna och hamrarna blev därför ett hårt slag för stadens ekonomi, och befolkningen minskade.[10]

En förnyad expansion inleddes i början av 1900-talet till följd av nya industrier och befolkningen fördubblades under perioden 1900–1930.

Bränder[redigera | redigera wikitext]

Staden har brandhärjats svårt två gånger, 1754 och 1849. 2 maj 1754 bröt den första, och våldsammaste, stora branden ut och förstörde 90 av stadens 110 hus, däribland alla spannmåls- och djurfoderförråd, vilket ledde till svår nöd. I november samma år fick staden 15 års skattefrihet mot att stadens borgare byggde sina hus i sten. Detta ändrades senare till endast fyra år. Ödeläggelsen medförde dock att staden kunde byggas i ett mer modernt utförande, med bredare gator samt rätvinkliga gårdar och kvarter.[4]

På natten mellan den 21 och 22 april 1849 bröt nästa stora brand ut, som förstörde 33 gårdar. Efter detta beslutades att en så kallad sprutbod skulle uppföras. Först 1868 upprättades brandkår.[4]

Administrativa tillhörigheter[redigera | redigera wikitext]

Hedemora stad ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun. Delar av ortens bebyggelse kom också att ligga i Hedemora socken/landskommun som omgav staden. 1967 utökades staden med kringliggande områden och den ombildades 1971 till Hedemora kommun med Hedemora som centralort.[12]

Orten tillhörde före 1961 Hedemora stadsförsamling, sedan till 2010 Hedemora församling. Från 2010 tillhör Hedemora Hedemora-Garpenbergs församlingar.[13]

Orten ingick till 1937 i domkretsen för Hedemora rådhusrätt, därefter till 1971 i Hedemora tingslag. Från 1971 till 2001 ingick orten i Hedemora tingsrätts domsaga och den ingår sedan 2001 i Falu tingsrätts domsaga.[14]

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Hedemoras tillväxt stannade upp när de ekonomiska förutsättningarna försämrades på 1600-talet och först på 1840-talet nådde befolkningen över 1000 invånare. I samband med den industriella expansionen i början av 1900-talet dubblerades befolkningen mellan år 1900 (1800 invånare) och 1930 (3800 invånare).[15]


Befolkningsutvecklingen i Hedemora 1960–2010[16]
År Folkmängd Areal (ha)
1960
  
6 140
1965
  
6 418
1970
  
6 628
1975
  
7 039
1980
  
7 344
1990
  
7 574 592
1995
  
7 875 604
2000
  
7 362 604
2005
  
7 279 608
2010
  
7 273 612

Stadsbild[redigera | redigera wikitext]

I Hedemoras stadskärna och dess förlängning längs den före detta våtmarken Henemoren finns flera hus från 1700- och 1800-talet. Hedemora har flera byggnader ritade av arkitekten Lars Israel Wahlman. Wahlman, som var född i Hedemora, ritade hus som Villa Trefnan, Trotzgården och Wahlmanska huset kring sekelskiftet 1900. Den stora utbyggnaden av staden med flerfamiljshus och egnahemsområden började på 1920–1930-talen och fortsatte sedan successivt fram till 1980-talet.

I stadskärnan finns Hedemoras fem byggnadsminnen: Bos-Kalles gård, Gamla apoteket, Hedemora teaterlada, Perssonska gården och Wahlmanska huset. Staden klassades som riksintresse 1987.[17]

Hedemora har även fyra herrgårdar inom eller nära tätortsgränserna: Emaus herrgård, Eriksdals herrgård, Hälla herrgård och Svedjans herrgård.

Natur[redigera | redigera wikitext]

Stadsberget (168 m ö.h.)[18] är en förhöjning av Badelundaåsen i stadens norra del. Där finns ett bestånd av gammeltallar och är sedan 1972 ett naturreservat och hyser bland annat spillkråka. På bergets öst- och västsidor kan man se strandlinjer parallellt med åssluttningen.[19]

Brunnsjöberget ligger strax väster om staden. På detta bergs östra sida finns såväl en ravin med gammal granskog som ett hasselbestånd, där nötkråka har skådats. På berget finns en motionsanläggning med elljusspår.

Nibbleberget låg tidigare en slalombacke. Mindre järngruvor har legat på bergets södra och sydvästra sidor.[20]

Brunnsjön är en näringsrik slättsjö, på vars södra sida ligger Västkusten och på den nordöstra bland annat stadsdelen Emaus och herrgården Eriksdal.

Matsbosjön, Hönsan och Munkbosjön är åsgropsjöar i anslutning till åsen. Alla tre har badplatser. Vid Hönsan ligger Elkyrkan (se avsnittet om elektricitet), stadens kallbadhus och Gammelgården. Tidigare låg Melins garnfärgeri vid sjön. Munkbosjön ligger mellan bostadsområdena Emaus och Munkbo, sydsydväst om Stadsberget. Matsbosjön ligger väster om Stadsberget, nära bostadsområdena Norelund, Tallåkern och Matsbo, längs vägen till Västerby.

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Hedemora järnvägsstation.

Hedemora järnvägsstation ligger vid Dalabanan och trafikeras av SJ:s InterCity-tåg mellan Mora/Falun och Stockholm. Tåg i Bergslagen trafikerar även stationen med ett dagligt tågpar måndag-fredag på sträckan Falun-Västerås. Hedemora station invigdes 1880 i samband med att sträckan Avesta-SäterSödra Dalarnes Järnväg öppnades för trafik. Järnvägsbolagets huvudkontor var även beläget i Hedemora fram till omkring 1915.[21]

I Hedemora, liksom övriga Dalarna är Dalatrafik länstrafikbolag. Masexpressen har en busslinje mellan Mora och Stockholm som trafikerar orten.

Riksväg 69 mellan Fagersta och Rättvik och riksväg 70 mellan Enköping och Røros i Norge passerar strax öster om stadens centrala delar i sydost-nordvästlig riktning, med gemensam sträckning mellan Trafikplats Brunna i söder och Tvikstarondellen i norr. Vid Gussarvsrondellen ansluter länsväg 270 mot Långshyttan och Hofors.

Vatten, elektricitet och fjärrvärme[redigera | redigera wikitext]

Hedemoras vatten- och avloppsnät invigdes 4 juni 1896. Vattenverket i Petersburg vid sjön Hönsan fick 1903 sällskap av en koldriven ångmaskin som genererade ström. Strömmen drev i första hand pumparna som tog upp grundvatten (tidigare togs vattnet ur Hönsan) och överskottet levererades till de som hade råd att vara uppkopplade mot detta kraftverk. I början av 1900-talet levererade Petersburg ström till stadens 20 båglampor à 12 ampere, ett 40-tal glödlampor à 32 normalljus (cirka 31 candela). Utöver detta drev sju motorer, däribland vattenverkets pumpar, med en sammanlagd effekt på 32 hästkrafter. I staden fanns också 1 500 vanliga glödlampor, främst i hushållen, som också fick ström från Petersburg.[22]

Petersburg kompletterades 1906 med ett litet vattenkraftverk i ån vid Katrinedal i stadens södra ände. Båda dessa kraftverk kunde dock ersättas med ström från Älvkarleby när transformatorstationen norr om Hönsan (Elkyrkan) togs i drift 1917.[23] Katrinedal slutade sina dagar som bilverkstad på 1950-talet och revs sedan i början av 1960-talet. Reningsverket i Brunna, vid Hovran, ritades 1962.

Staden fick fjärrvärme, för större fastigheter, 1978. En kulvert drogs längs Kyrkogatan till vårdcentralen. Efter det har fjärrvärmenätet byggts ut i omgångar. Under 2011-2012 har fjärrvärmeverket konverterats till så kallad kraftväme, dvs även elkraft produceras. 7 vindkraftverk har byggts norr om Garpenberg med bland annat Hedemora kommun, Hedemora Bostäder och Hedemora Energi som delägare.[24][25]

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Industri[redigera | redigera wikitext]

Industriepoken i Hedemora drog igång omkring sekelskiftet 1900, även om vissa industrier etablerats redan på 1870-talet, såsom en tillverkare av lantbruksmaskiner. Stadens industrier innefattade i början av 1900-talet bland annat två sågverk, flera kvarnar, ett mejeri och ett tryckeri.[10]

En av Hedemoras mer kända industrier är det numera nedlagda Hedemora Verkstäder och dess idag existerande avknoppningar Hedemora Diesel och Hedemora Industriakustik. Hedemora Verkstäder började som Hedemora gjuteri 1878 och låg till en början nere vid Brunnsjön. När gjuteriet flyttade 1903 tog Norra Sveriges Centrifugfabrik över lokalerna, men de fick lägga ner redan 1911 efter en patentstrid med Alfa Laval.[26] Där Hedemora Verkstäder hade sin anläggning efter 1903 håller idag Hedemora Industriakustik till, efter ett lokalbyte med GL&V som innehåller delar av gamla Hedemora Verkstäders cellulosadivision. På tomten bredvid finns Hedemora Diesel, som gjorde dieselmotorer, bland annat till de Kockumsbyggda ubåtarna Västergötlandsklass/Archerklass (den nuvarande singaporianska ubåtsflottan) och Collinsklass (den nuvarande australiska ubåtsflottan). Idag är företaget inriktat på underhåll till de befintliga motorerna.

Möbelfabriken AB Gustaf Flinta grundades 1880 och levererade möbler till bland annat Sandvikens kyrka och Engelbrektskyrkan i Stockholm. Flintas fabrik köptes upp av Hedemora Verkstäder och flyttade ner till större lokaler intill järnvägen i samband med Hedemora Verkstäders flytt.[10] Vid Johnsonkoncernens förvärv av Hedemora Verkstäder revs möbelfabriken (idag ligger där GL&V:s brandgula byggnad).[27]

I Hedemora tillverkades även cykelmärket Brage av Verkstadsaktiebolaget Bernhard Hedlund på Stadsbergets västra sida, som också bland annat gjorde cykelklockor (Pärlan), skidbindningar och bildelar. Hedlund övertog lokalen 1932, efter en mangelfabrik som legat där sedan 1921.[26] Idag ligger där en färghandel.

Ljungkrantz Konfektion och Konfektion AB Tonex var andra industriföretag i staden. Planer fanns på 1930-talet att förlägga en flygplansfabrik till Hedemoratrakten, men då Saab bildades lades dessa ner.[28]

Nu aktiva industrier i eller intill Hedemora inkluderar Bältarbo tegelbruk, strax norr om staden, som utsågs till Årets industriminne år 2000[29] och Svenska flytblock på Stadsberget och vid Brunnsjön, som tillverkar och saluför flytbryggor och delar till sådana.

Många av de många småföretagen deltar i olika nätverk som organiseras via det lokala näringslivsbolaget[30]

Handel[redigera | redigera wikitext]

Se även Näringslivet i Hedemora kommun

På fredagar under sommarhalvåret brukar lokala producenter sälja sina produkter på en marknad i Tviksta, i nordöstra Hedemora. Det anordnas dessutom marknader inne i stan i mars (Pålsmässomarknaden) och i maj (Hedemora marknad). Den egentliga Pålsmässomarknaden inföll den 25 januari mellan åren 1587 och 1902 och betraktades som en av landets viktigaste marknader.[31] Första advent varje år anordnas även julskyltning med öppet i många affärer och marknadsstånd längs centrala Åsgatan, där lokala föreningar och skolklasser bland annat får sälja lotter, glögg och hembakt bröd.

Många butiksägare i Hedemora är med i Hedemora Köpmannaförening, grundad 1907. De samarbetar i viktiga frågor, har ett gemensamt system med presentcheckar och anordnar även aktiviteter för allmänheten, till exempel lådbilsrally och så kallade drakskeppstävlingar.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Se även utbildning i Hedemora kommun. Vasaskolan finns beskriven i Hedemoras byggnader.

I Hedemora finns en gymnasieskola, Martin Koch-gymnasiet, vilken är sammanbyggd med stadens kommunala högstadieskola Vasaskolan. Det finns idag en friskola, Olympicaskolan, som har undervisning för åren F-9. Två kommunala F-6-skolor, Stureskolan (ritad av Birger Borgström) respektive Fyrklöverskolan. Nibbleskolan och Gussarvsskolan var två kommunala skolor som nu är nedlagda. IOGT-NTO äger idag Gussarvsskolans lokaler.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Kulturpersonligheter[redigera | redigera wikitext]

Se även Kända personer med anknytning till Hedemora kommun.

Från Hedemora kommer ett flertal framstående kulturpersonligheter, såsom hovsångerskorna Kerstin Thorborg och Hillevi Martinpelto, regissören Pelle Berglund samt skådespelaren och teaterdirektören August Lindberg. Även arbetarförfattaren Martin Koch och artisten Anna-Lisa "Lapp-Lisa" Öst bodde större delen av sina liv i staden. Hedemoraparnassen bestod av författarna Nils Bolander, Kerstin Hed, Martin Koch och Paul Lundh1930-talet. De höll till i Lagmansgården, i vilken det idag finns ett mindre museum om gruppen. Lagmansgården återuppbyggdes efter en brand 1985.[32]

Dalarock[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Dalarock

Dalarock (kallad Sveriges äldsta rockfestival)[33] var en musikfestival mellan åren 1981 och 1996, arrangerad av föreningen Tonkällan. Festivalen höll till på Hedemora Motorstadion, mellan Hedemora och Västerby. Band som uppträdde på festivalen var bland andra Weezer, The Hooters och Faith No More.

Kulturliv[redigera | redigera wikitext]

Sagateatern.

Hedemora Folkets park, på Stadsberget, anordnar dans till dansbandsmusik på söndagkvällar och har även andra arrangemang, såsom gammeldans och bingo. I Sveaparken nära järnvägsstationen, finns en mindre utomhusscen och festivalen Daldansen har tidigare varit en årlig tillställning i Sveaparken. När Hedemora firade 500 år 1946 lät Alvar Aalto uppföra en tillfällig paviljong i Sveaparken för att Arteks möbler och även en lägenhetsinredning, med förlaga i kvarteret Norrbyåkern. Artek lånade också ut 20 bord och 80 stolar till paviljongens restaurangdel Kopparflöjeln.[34]

I Hedemora Gamla Theater, även kallad Teaterladan, framförs då och då pjäser och musikframträdanden. Sagateatern är en före detta biografbyggnad från 1918. I denna håller numera Humus amatörteaterförening till och anordnar bland annat en årlig barnteaterfestival. Hedemoras nuvarande biograf, Star, är en del i kedjan Eurostar. Denna ersatte biografen Willis som lades ner och stod tom länge innan den byggdes om till gym.

Hedemora gammelgård är stadens hembygdsgård, där gamla byggnader och föremål visas sommartid och även har kaféverksamhet. I staden finns också ett motorcykelmuseum, öster om Vasaskolan, efter att tidigare ha legat nära järnvägsstationen. I detta museum finns motorcyklar från 1908–1958 och TT-loppskuriosa.[32]

Sport[redigera | redigera wikitext]

Vasaliden Arena.
Brunnsjöbergets skid-, orienterings- och motionsanläggning.

Hedemora är mest känt för motorsport, främst TT-loppet och olika tävlingar på Hedemora motorstadion, men även andra sporter har utmärkt sig. Hedemora har två utomhusarenor, den äldre Brunnsjöliden vid Brunnsjön och Vasaliden Arena vid Vasahallen som invigdes den 12 september 2009.

Framstående klubbar och idrottare[redigera | redigera wikitext]

Från Hedemora kommer Jonas Nilsson, som har ett VM-guld och två världscupssegrar i slalom. Arun Sondhi är paralympicsguldmedaljör och EM-silvermedaljör i bänkpress. Jessica Lennartsson och Andreas Berg kommer från Hedemora och tog under sin aktiva karriär ett flertal guldmedaljer från såväl VM, EM och SM i Boogie Woogie. Innebandyspelare från staden innefattar bland andra Jon Möllersten och Mattias Kokkonen.

Hedemora SS, Hedemora simsällskap, är moderklubb åt EM-medaljörerna Jennie Johansson och Jan Thorell, men även stjärntränaren Evert Sandberg.

På Brunnsjöberget håller såväl orienteringsklubben IFK Hedemora OK som IFK Hedemora skidor till. Orienteringsklubben vann Jukolakavlen 1965 och har fostrat VM-guldmedaljörerna Bertil Norman och Kalle Johansson. Skidklubbens stora stjärna var Martin Matsbo, som tog brons i stafett 4 × 10 km i vinter-OS 1936, har flera SM-guld och var den förste svensk som vunnit Holmenkollens sprinterlopp på distansen 17 km.

Stadens ishockeylag heter Hedemora Sportklubb (HSK) och spelar i division 1C säsongen 2010/2011.[35] Klubben har bland annat fostrat Daniel Widing och Martin Janolhs. I bowling är BK Granen i division 1 norra Svealand säsongen 2010-2011.

TT-loppet[redigera | redigera wikitext]

Minnessten över TT-loppet, i Södra kurvan, Hedemora.

1933 kördes det första TT-loppet, en internationell motorcykeltävling, i Hedemora. Det kördes även ett lopp 1934, men sedan dröjer det ända till 1949 innan nästa lopp kom. TT stod för Tourist Trophy och loppet hade sin storhetstid i slutet av 1950-talet, då det kom över 100 000 personer för att beskåda tävlingen. Det sista TT-loppet kördes 1958, det året hade loppet uppnått VM-status, men det lades ändå ner. Från och med 1998 körs en uppvisningsversion av loppet med veteranmotorcyklar.

Den drivande kraften bakom TT-loppet var Mas-Harry Larsson och den mest berömda motorcykelföraren var "Varg-Olle" Nygren. Det officiella namnet på loppet varierade, men det kallades alltid för TT-loppet.

Officiella namn på TT-loppet

  • 19331934: Svenska TT-loppen
  • 19491952: Hedemoraloppet
  • 1953: TT-loppet
  • 19541958: Sverige Grand Prix (1958 dessutom med epitetet VM-deltävling)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i tätort och småort per kommun 2010”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Statistik/MI/MI0810/2010A01T/MI0810_To_So_Kommun2010.xls. Läst 6 maj 2013. 
  2. ^ ”Folkmängd i riket, län och kommuner 30 juni 2014”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Kvartals--och-halvarsstatistik---Kommun-lan-och-riket/244145/. Läst 13 augusti 2014. 
  3. ^ Mats Wahlberg, red (2003). Svenskt ortnamnslexikon. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen. Libris 8998039. ISBN 91-7229-020-X [sidnummer behövs]
  4. ^ [a b c] Daniels Sven Olsson 1996: Hedemora stad 550 år, Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbunds årsbok 1996. ISBN 91-87466-40-6[sidnummer behövs]
  5. ^ Trotzig (1943), sid 9–10
  6. ^ Trotzig (1943), sid 25–28
  7. ^ [a b c] Olsson, Daniels Sven (1980). Bebyggelse i Hedemora stad: kulturhistorisk miljöanalys. Dalarnas museums serie av rapporter, 0348-2863 ; 11. Falun: Dalarnas mus. sid. 11. Libris 7748551. ISBN 91-85378-31-3 
  8. ^ Arne Moström, Harriet Alander (2004). Kulturpromenad Hedemora – Dalarnas äldsta stad. Hedemora kommun 
  9. ^ [a b c] Trotzig (1943), sid 120–123
  10. ^ [a b c d] Isacson, Mats (2005). ”Den försynta småstaden”. i Raihle, Jan; Ståhl, Elizabet. Dalarna: Dalarnas hembygdsbok. Årg. 75 (2005). Falun: Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund. Libris 10284262. ISBN 91-87466-73-2 [sidnummer behövs]
  11. ^ Trotzig (1943), sid 127
  12. ^ Andersson, Per (1993). Sveriges kommunindelning 1863–1993. Mjölby: Draking. Libris 7766806. ISBN 91-87784-05-X 
  13. ^ ”Förteckning (Sveriges församlingar genom tiderna)”. Skatteverket. 1989. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/omfolkbokforing/folkbokforingigaridag/sverigesforsamlingargenomtiderna/forteckning.4.18e1b10334ebe8bc80003999.html. Läst 17 december 2013. 
  14. ^ Elsa Trolle Önnerfors: Domsagohistorik - Hedemora tingsrätt (del av Riksantikvarieämbetets Tings- och rådhusinventeringen 1996-2007)
  15. ^ Hedemora. http://www.ne.se/lang/hedemora/200413, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-02-24.
  16. ^ ”Folkmängd i tätorter 1960-2005”. Statistiska centralbyrån. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. http://www.webcitation.org/5zewoamwt. Läst 13 december 2010. 
  17. ^ Lundström, Brita (1996). ”Bevara eller förnya”. i Isacson, Maths. Hedemora: folk och bygd. Hedemora: Gidlund. sid. 149. Libris 7668587. ISBN 91-7844-236-2 (inb.) 
  18. ^ Hedberg, Gerhard (1946). Hedemora: Hembygdsbok för Hedemora sockens folkskolor. [Hedemora]: [Dalarnes tidn.- o. boktr.-a.-b.]. Libris 1399781 [sidnummer behövs]
  19. ^ Christina Grälls 1996: Vägvisare till naturen - Hedemora kommun. Hedemora kommun, miljökontoret[sidnummer behövs]
  20. ^ Eriksson, Linnéa (2000). Bispbergs bergslag: en sammanställning över de bergshistoriska lämningarna i Hedemora, Husby, Stora Skedvi och Säters socknar. Atlas över Sveriges bergslag, 99-2015871-2Jernkontorets bergshistoriska utskott. H, 1101-5284 ; 110. Stockholm: Jernkontoret. Libris 8238535 [sidnummer behövs]
  21. ^ Järnvägsdata med trafikplatser. Svenska järnvägsklubbens skriftserie, 0346-8658 ; 83. Stockholm: Svenska järnvägsklubben. 2009. Libris 11731954. ISBN 91-85195-05-7 (inb.) 
  22. ^ Gehrman, Thorvald; Nathorst-Böös, Ernst (1968). Liten stad 1900: Hedemora. Stockholm: Beckman. sid. 8. Libris 8081097 
  23. ^ Maria Björkroth: Han kom med järnvägen. I Isacson, Maths, red (1996). Hedemora: folk och bygd. Hedemora: Gidlund. Libris 7668587. ISBN 91-7844-236-2 (inb.) [sidnummer behövs]
  24. ^ Hedemora får el från fjärrvärmen, Conventus Media House AB 2011, 2012-04-02
  25. ^ Hedemora Energi - Vindkraft
  26. ^ [a b] Länsstyrelsen i Dalarnas län (2007). Inventering av förorenade områden i Dalarnas län –Metallverk, metallgjuterier och ytbehandling av metall. ISSN 1403-3127. http://www.w.lst.se/upload/11925/07_17.pdf. 
  27. ^ Rolf Sundblad (2010-06-16). ”Unik möbelskatt kan räddas”. Södra Dalarnes Tidning. http://www.dt.se/nyheter/hedemora/article674444.ece. 
  28. ^ Isacson, Maths (1996). ”Arbete och boende”. i Isacson Maths. Hedemora: folk och bygd. Hedemora: Gidlund. Libris 7668587. ISBN 91-7844-236-2 (inb.) [sidnummer behövs]
  29. ^ Magdalena Tafvelin Heldner, Tekniska museet. (2008-01-17). ”SIM - Svenska industriminnesföreningen: Bältarbo tegelbruk”. http://www.industriminnen.se/baltarbo.htm. Läst 2010-02-06. 
  30. ^ Officiell webbplats för Hedemora näringsliv
  31. ^ Värt att se i Sverige: en reseguide. Stockholm: Bonnier i samarbete med STF. 1978. Libris 7145581. ISBN 91-0-042698-9 (inb.) [sidnummer behövs]
  32. ^ [a b] Hedemora kommun 2006: Kultur- och fritidsguide 2006-2007
  33. ^ Kampanjmaterial från Tonkällan
  34. ^ Sörbergs, Ann-Marie, red (2012). Aalto och Artek i Hedemora. Hedemora: Hantverk och design i Hedemora. Libris 13474436. ISBN 978-91-633-8388-5 
  35. ^ Svenska Ishockeyförbundet: Preliminär serieindelning 2010-2011

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Carlsson, Eric; Brötegård, Länarth, red (1982). Hedemora socken: [en bygd i förändring]. Hedemora: Hedemora kommun. Libris 7629340. ISBN 91-7260-723-8 
  • Trotzig, Karl (1943). Hedemora stads historia: en hembygdsbok. Hedemora. Libris 385755 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]