Ecklesiastikdepartementet
Ecklesiastikdepartementet (av latinets ecclesia, "kyrka") var från departementalreformen 1840 till 31 december 1967 namnet på det svenska utbildningsdepartementet. Ecklesiastikdepartementet behandlade kyrkliga och prästerliga frågor, kultur, allmän uppfostran, arkiv, bibliotek, akademier, museer, utbildning och forskning. Departementet leddes av en ecklesiastikminister som närmast motsvaras av dagens utbildningsminister, men kunde ha funktion som kyrko- eller samfundsminister. Olof Palme var den sista som innehade titeln och blev först med titeln utbildningsminister efter reformen.
Ecklesiastikministrar
Se Lista över Sveriges utbildningsministrar.
Expeditionschefer i Ecklesiastikdepartementet
- Thure Fredrik von Baumgarten (1791-1844), 1840-1841
- Gustaf Adolf Brandel 1841-1843
- Thure von Baumgarten 1843+1844
- Nils Vilhelm af Zellén 1844-1850
- Thomas Munck af Rosenschöld 1850-1856
- Gustaf Adolf Brandel 1856-1859
- Lars Fredrik Holmquist 1859-1865
- Gustaf Jacob Edelstam 1865-1873
- Nils Vult von Steyern d.ä 1873-1878
- Alfred Norberg 1878-1884
- Nils Claëson 1884-1889
- Karl Husberg 1889-1893
- Fredrik Holmquist 1893-1899
- Gustaf Emil Sundberg 1899-1904 (till 1901 tillförordnad)
- Bror Otto Bergman 1904-1908
- Walter Murray 1908-1916
- Emil Mårten Ericsson 1914-1917 (tillförordnad till 1916)
- Mortimer Munck af Rosenschöld 1917 (tillförordnad)[1]
- Gustaf Tottie 1918-1933[1]
- Nils Löwbeer 1933-1938[1]
- Carl Axel Löwenhielm 1935-tidigast 1944 (tillförordnad 1935-1938)[1]
Statssekreterare
- Mortimer Munck af Rosenschöld 1918-1931[1]
- Börje Knös 1929 (tillförordnad); 1931-tidigast 1944[1]
- Nils Löwbeer 1935-1938 (tillförordnad)[1]
- Nils Gustav Rosén 1939-1941 (tillförordnad)[1]
- Ragnar Sundén 1941-tidigast 1944 (tillförordnad)[1]
Källor
