Olof Palme

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För historikern, se Olof Palme (historiker).
Olof Palme

Olof Palme, 1968.

Ämbetsperiod
14 oktober 1969–8 oktober 1976
Monark Gustaf VI Adolf
Carl XVI Gustaf
Företrädare Tage Erlander
Efterträdare Thorbjörn Fälldin
Ämbetsperiod
8 oktober 1982–28 februari 1986
Monark Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare Ingvar Carlsson
Företrädare Thorbjörn Fälldin
Efterträdare Ingvar Carlsson

Ämbetsperiod
1 oktober 1969[1]–28 februari 1986
Företrädare Tage Erlander
Efterträdare Ingvar Carlsson

Född Sven Olof Joachim Palme
30 januari 1927
Svea artilleriregementes
församling, Östermalm, Stockholm
Död 28 februari 1986 (59 år)
Sveavägen, Stockholm
Gravplats Adolf Fredriks kyrkogård
Nationalitet Svensk
Politiskt parti Socialdemokraterna
Maka Jelena Rennerova (1949–1952)
Lisbet Beck-Friis (från 1956)
Relationer Gunnar Palme (far),
Elisabeth von Knieriem (mor)
Barn Joakim, Mårten och Mattias
Residens Västerlånggatan 31
Alma mater Kenyon College (1948)
Stockholms universitet (1951)
Yrke Jurist
Ministär Regeringen Palme I, II
Namnteckning Olof Palmes namnteckning
Militärtjänst
I tjänst för Armén
Försvarsgren Kavalleriet
Tjänstetid 1944-48, 1955-56
Grad Löjtnant (reservofficer)

Sven Olof Joachim Palme, född 30 januari 1927 i Stockholm, död (mördad) där 28 februari 1986, var en svensk statsman. Han ledde Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) från 1969 till sin död 1986, och var Sveriges statsminister två gånger: 1969-1976 och från 1982 fram till sin död. Under sin tid som oppositionsledare tjänstgjorde han som särskild medlare för FN i Iran-Irakkriget.

Palme uppfattades som polariserande, en person som väckte starka känslor både för och emot såväl nationellt som inom den internationella politiken.

Mordet på Palme den 28 februari 1986 på Sveavägen i Stockholm var det första i sitt slag i modern svensk historia, det första på en nationell ledare sedan Gustav III.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Olof Palme föddes i Svea artilleriregementes församling på Östermalm i Stockholm och växte upp i familjens våning på Östermalmsgatan 36. Hans föräldrar var Gunnar Palme (1886–1934), verkställande direktör för försäkringsbolaget Thule, liksom farfar Sven, och Elisabeth von Knieriem (1890–1972). Farmor Hanna von Born var av finlandssvensk adel och mor Elisabeth von Knieriem av balttysk adel. von Knierim föddes i Lettland och kom till Sverige som flykting 1915.

Som fyraåring talade Palme franska med sin barnsköterska, tyska med sin mamma och svenska med sina syskon.[3] Somrarna tillbringades på morföräldrarnas gods Skangal tio mil nordost om Riga.[4] Olof Palmes syskon var Claës Palme (1916–2006), Catharina Palme Nilzén (1920–2002) och halvbrodern Sture Gunnarsson (1911–2005). Han var sonson till Sven Palme och kusin till Sven Ulric Palme. Statsminister Olof Palmes farbror, historikern Olof Palme (1884–1918), stupade vid slaget om Tammerfors.

Olof Palme gifte sig 9 juni 1956 med psykologen Lisbet Beck-Friis och de bosatte sig som nygifta i Vällingby. Genom att han under åren 1949–1952 hade varit gift med Jelena Rennerová (senare gift med Rolf Zetterström) från Tjeckoslovakien i ett skenäktenskap med syfte att ge henne möjlighet att lämna sitt land efter Pragkuppen,[3] var äktenskapet med Lisbet formellt hans andra äktenskap. Olof och Lisbet Palme fick tre söner: Joakim, Mårten och Mattias.[3]

Palme var ättling till kung Gustav Vasa.[5]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Olof Palme tillbringade sina första skolår i Beskowska skolan på Östermalm i Stockholm. Vid tio års ålder skrevs han in vid Sigtuna humanistiska läroverk. 1944 avlade han studentexamen med genomsnittsbetyget a och börjar därefter skriva i Svenska Dagbladet.[3] Hösten 1944 ryckte Olof Palme in till kavalleriet, sjätte skvadronen vid Norrlands dragonregemente (K 4) inom Umeå garnison. Han började sedan aspirantskolan vid Livregementets husarer (K 3) inom Skövde garnison och blev efter några månader sergeant och i november 1948 fänrik i kavalleriets reserv.

Efter krigsslutet fortsatte han sina studier i USA, där han blev Bachelor of Arts 1948 vid Kenyon College. Där tillhörde han skollaget i europeisk fotboll.[3] Under sin akademiska studietid reste han runt i USA. Han återvände till Sverige där han studerade juridik, och avlade juristexamen vid Stockholms universitet 1951. Sommaren 1955 genomgick Olof Palme en stridskurs för ryttartruppchefer, och blev på nyåret 1956 befordrad till löjtnant i kavalleriets reserv.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Palme utbildade sig till jurist vid Stockholms högskola och var riksdagsledamot 1958–1986, i Första kammaren 1958–1968 och i Andra kammaren 1969–1970. Han var länge statsminister Tage Erlanders skyddsling. Före sitt tillträde till statsministerämbetet var han konsultativt statsråd 1963–1965, kommunikationsminister 1965–1967, ecklesiastikminister från september till december 1967 samt utbildningsminister 1968–1969. Nederlaget vid valet 1976 och 1979 markerade slutet på den socialdemokratiska hegemonin i svensk politik, som hade sett 40 år av obruten dominans. Som oppositionsledare hade han skilda inhemska och internationella intressen och tjänstgjorde som särskild FN-medlare i Iran-Irak kriget, men återvände till makten som statsminister efter valsegrarna 1982 och 1985.

År 1952 blev han ordförande i Sveriges förenade studentkårer,[3] , ett uppdrag han innehade under ett år. Åren 1953–54 arbetade Palme som förste byråsekreterare vid Försvarsstaben, under statsminister Tage Erlanders regering. Under åren dessförinnan hade han, enligt honom själv, genom tre viktiga händelser, blivit socialdemokrat. Den första av de tre händelserna han avsåg var skattedebatten i Stockholms konserthus 1947 mellan socialdemokraten Ernst Wigforss, Högerpartiets Jarl Hjalmarson och Folkpartiets Elon Andersson; den andra var USA-vistelsen 1948, då de stora klassklyftorna där uppdagades för honom. Det tredje var en Asien-resa 1953, när han ställdes inför kolonialismens konsekvenser.

Kårhusockupationen i Stockholm 1968. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme talar till studenterna, som ockuperat sitt eget kårhus.

År 1954 avancerade Olof Palme i Regeringskansliet och blev sekreterare i Statsrådsberedningen, fram till 1961. Åren 1961-63 var Palme byråchef där. Han var styrelseledamot för ABF 1955-61. Palme valdes in i riksdagens första kammare 1958-68 för socialdemokraterna i Jönköpings län, och i andra kammaren för Stockholms stad 1969-70. Han satt i Nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) 1962-63, Vuxenutbildningsdelegationen från 1961 samt Arbetsgruppen för svensk utlandshjälp från 1962.[6] Ett av hans första viktigare uppdrag var som ordförande för Studiesociala utredningen 1959–66 samt Studiehjälpsutredningen 1962-64. Palme satt i Energirådet 1973-76 och 1982 samt i Barn- och ungdomsdelegationen 1982-86.

Palme och Lena NymanGuldbaggeutdelningen 1968; båda var med i filmen Jag är nyfiken - gul.

Olof Palme inträdde i regeringen 19 november 1963 som konsultativt statsråd i Statsrådsberedningen och 25 november 1965 utsågs han till statsråd och chef för Kommunikationsdepartementet, för att därefter avancera till posten som ecklesiastikminister 29 september 1967. Olof Palme blev sålunda Sveriges siste ecklesiastikminister eftersom departementet 1968 bytte namn till Utbildningsdepartementet. Därefter titulerades han Sveriges utbildningsminister. Den 1 oktober 1969 valdes han till ny partiordförande för Socialdemokraterna efter Tage Erlander vid partikongressen i Folkets hus i Stockholm.[1] Den 14 oktober tillträdde han även posten som Sveriges statsminister.[1] Som statsminister gjorde han sig känd som kritiker av USA:s krigföring i Vietnam, bland annat genom jultalet om Hanoi 1972.

Norra Bantorget, första maj 1973.

Efter riksdagsvalet 1973 kunde Olof Palme sitta kvar som statsminister, men valet resulterade i den så kallade "lotteririksdagen" (s+vpk:175 mandat; c+m+fp:175 mandat). Under mandatperioden 1973–1976 kunde regeringen Palme ändå driva igenom några betydelsefulla reformer, bland annat lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och lagen om en allmän föräldraförsäkring. 1975 trädde den nya författningen i kraft, vilket bland annat innebar att monarkens uppgifter kraftigt beskars (till exempel vid regeringsbildningen). Om Sverige till namnet ännu var en monarki, var det i praktiken snarast en republik. Monarkins framtida status hängde därför, med Olof Palmes egna ord, bara på "ett penndrag". Efter valet 1976, då kärnkraftsfrågan kom i fokus och de borgerliga fick majoritet, tvingades socialdemokraterna (efter 40 års oavbrutet maktinnehav) och Olof Palme att avgå (officiellt 8 oktober 1976). Vid denna tid hamnade Olof Palme i stora bekymmer gällande den så kallade Geijeraffären, där han först kraftfullt dementerade DN-journalisten Peter Bratts uppgifter om Geijers kontakter med en prostituerad för att därefter offentligt vidgå dem. Valet 1979 innebar ännu ett nederlag för socialdemokraterna eftersom man inte lyckades återerövra regeringsmakten, men Palmes ställning inom partiet var trots detta ohotad.

År 1980 utsågs Olof Palme till FN:s medlare i Iran–Irak-kriget. Den 1 mars 1982 lämnade Palmekommissionen sin rapport om medlingen mellan Iran och Irak. Efter socialdemokraternas valseger 1982 innehade han åter statsministerämbetet från 8 oktober.

Som socialdemokratisk statsminister hamnade Olof Palme i skarp konflikt med näringslivets företrädare, då riksdagen 1983 beslöt om införandet av löntagarfonderna, som av dessa sågs som ett sätt att socialisera Sveriges företag. Åren 1985–1986 uppstod även slitningar med ledande militärer (kommendörkapten Hans von Hofsten med flera) som, med anledning av de påstådda ryska ubåtskränkningarna, ansåg honom alltför svag i agerandet gentemot Sovjetunionen, samtidigt som de förklarade att de saknade förtroende för honom personligen. Palme själv hävdade att han verkade för freden. År 1985 tvingades även utrikesminister Lennart Bodström att avgå.

Olof Palme har ofta benämnts som en stor politiker, bland annat av den före detta moderatledaren Carl Bildt inför tjugoårsminnet av Palmes bortgång 2006.[7] Efter hans död har ett flertal platser runt om i världen uppkallats efter hans namn.

Mordet på Olof Palme[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Palmemordet
Olof Palmes minnesplatta vid korsningen Sveavägen-Olof Palmes gata i Stockholm.
Palme sörjs i Stockholm 1986.

Olof Palme sköts på Sveavägen i centrala Stockholm klockan 23.21 den 28 februari 1986 när han tillsammans med sin hustru Lisbet Palme skulle ta en promenad hem efter att ha sett Bröderna Mozart på biografen Grand. Han fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han dödförklarades klockan 00.06 den 1 mars 1986 och obducerades samma dag av Milan Valverius. Den största svenska polisinsatsen i modern tid sattes in för att så snabbt som möjligt försöka lösa mordet. Många uppseendeväckande turer följde, skandaler och polisiära misslyckanden. Många menade att utredningsarbetet uppvisade stora brister i polisens sätt att arbeta och de motsättningar som fanns mellan olika myndigheter och personer som förhindrade ett effektivt utredningsarbete. En man, Christer Pettersson, dömdes i tingsrätten för mordet men friades i hovrätten.

Mordet på Sveriges statsminister, som ännu är ouppklarat, blev ett nationellt trauma och en väckarklocka för Sverige att världen hade förändrats. Det påverkade även andra länder med en påminnelse om mordet på USA:s president John F. Kennedy 1963. Händelsen kom under lång tid att sätta sin prägel på samhällsdebatten och vad som måste göras för att öka ländernas säkerhet mot olika typer av attentat mot enskilda personer i ledande ställning och centrala samhällsfunktioner.

Olof Palme är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Olof Palmes politiska gärning[redigera | redigera wikitext]

Palme demonstrerar sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör, Nhuyen Tho Chyan, en februarikväll 1968.

Olof Palme var under sin karriär en kontroversiell politiker vars person dominerade svensk politik under hans senare livstid. I vissa kretsar var han avskydd (man talar om så kallat "Palmehat"), medan han var mycket populär bland andra. De starka känslorna kring Palmes person berodde till stor del på hans utrikespolitiska ställningstaganden, till exempel för Kuba under Fidel Castro, för Chiles president Salvador Allende, mot den sovjetiska interventionen som slog ned Pragvåren, mot Francoregimen i Spanien ("satans mördare", som han kallade regimen) men också mot USA för dess inblandning i Vietnamkriget. Efter det berömda jultalet 1972, då han bland annat jämförde bombningarna av Hanoi med nazisternas illdåd i Oradour-sur-Glane, lät Vita Huset ambassadörsposten i Stockholm stå tom under en tid.

Palmes kontroversiella engagemang i Sydafrikafrågan, där han var på kollisionskurs med många västliga regeringar (till exempel Thatchers och Reagans) samt en stor del av den svenska högern, har av många konspirationsteoretiker kopplats till mordet.

År 1983 bildade Olof Palme det så kallade sexnationsinitiativet. Det utgjordes av stats- och regeringschefer från sex länder och fem kontinenter som verkade för kärnvapennedrustning. I detta ingick presidenter och premiärministrar från Indien, Grekland, Argentina, Mexiko och Tanzania. Förutom Olof Palme själv, avlöst av Ingvar Carlsson, ingick Indira Gandhi och Andreas Papandreou i gruppen. Arbetet upphörde 1989 på grund av det förändrade politiska läget mellan öst- och västblocken.

Olof Palme engagerade sig starkt för utvecklingsländerna. Ett exempel på detta är att under åren 1965–1989 var 37 procent av alla officiella besök till och från Sverige med utvecklingsländer och 24 procent med Västeuropa. Efter 1990 sjönk antalet för tredje världen-länder till 18 procent, medan utbytet med Västeuropa ökade till 60 procent.[8] Perioden 1965–1989 omfattar 24 år och av dessa var Palme statsminister under 11 år.

Socialdemokratins opinionsstöd under Olof Palme[redigera | redigera wikitext]

Under Olof Palmes tid som partiordförande från år 1969-1986 så genomlevde partiet både rekordhöga och rekordlåga opinionssiffror. Under en kort period strax efter han blivit vald till partiordförande år 1969 så visade sifos väljarbarometer att partiet låg på extraordinära 55 procent. En annan av Sifos undersökningar år 1976 visade att partiet låg på 38 procent.

Socialdemokrateras valresultat till riksdagen under Olof Palme[redigera | redigera wikitext]

  • 1970: 45,3%
  • 1973: 43,6%
  • 1976: 42,7%
  • 1979: 43,2%
  • 1982: 45,6%
  • 1985: 44,7%

Hyllningar av Olof Palme[redigera | redigera wikitext]

Olof Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård.

Olof Palme tilldelades Gummiudden av Humanistiska föreningen vid Stockholms Universitet 1976 med motiveringen "för att han slagit näven i det dukade bordet."

Den 10 december 2002 blev Olof Palme postumt tilldelad, som en av de första, en nyinstiftad sydafrikansk orden.[9]

Om Olof Palme i media och kultur[redigera | redigera wikitext]

Olof Palmes politiska gärning hyllas i flera sånger, bland annat "På mäster Olofs tid", skriven av den svenske vissångaren Björn Afzelius, och "To skud i Stockholm" av den danska rockmusikern Lars Lilholt. Olof Palmes politiska gärningar kritiseras i flera sånger av proggbandet Freedom Singers. Den svenska hiphopgruppen Looptroop spelade 1998 en låt med namnet "Jag sköt Palme" där de bland annat påstår att det var "Looptroopterrorister som sköt statsministern". Låten är en cover på den amerikanska gruppen Non Phixions låt "I Shot Reagan".

Olof Palme medverkade i en intervju i Jag är nyfiken – en film i gult (1967). Olof Palme medverkade i barnprogrammet Från A till Ö under 1970-talet. I avsnittet där det okända ordet var demokrati medverkade Olof Palme med en förklaring.

Den 14 september 2012 hade dokumentärfilmen Palme biopremiär. Den 25 december 2012 sändes första delen av tre i SVT av en dokumentärserie om Olof Palme, som är en förlängd version av dokumentärfilmen innehöll bland annat extramaterial.[10]

2012 anmälde Mårten Palme filmen Call Girl eftersom vissa ansåg att den sexköpande statsministern som figurerar i filmen har likheter med Olof Palme. Åtalet lades ned efter att viss klippning av filmen gjordes.[11]

Olof Palme - En levande vilja: Tal och intervjuer är en ljudbok utgiven på CD med ett urval av Palmes tal och intervjuer. Sven Ove Hansson och Kjell Larsson har gjort urval ur SVT:s arkiv, riksdagens arkiv och arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Talboken gavs ut av Olof Palmes minnesfond i samband med 10-årsminnet av Olof Palmes död. Vinsten från försäljningen av talboken gick till fonden. Ett urval av Palmes tal finns på sidan Olof Palmes tal.

Ordnar och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Olof Palmes minnesfond och Olof Palmepriset[redigera | redigera wikitext]

Olof Palmes minnesfond instiftades av Olof Palmes familj och den socialdemokratiska partistyrelsen för internationell förståelse och gemensam säkerhet samt för att hedra hans minne.[16] Varje år sedan 1987 utdelas Olof Palmepriset till de som gjort insatser i Olof Palmes anda.

På frimärken[redigera | redigera wikitext]

Olof Palme finns avbildad på svenska frimärken som utkom i april 1986.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] 1969, Olof Palmes arkiv (drivs av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), http://www.olofpalme.org/personen/kronologi/1969/, läst 23 juni 2014 
  2. ^ Nordstrom, Byron (2000) (på engelska). Scandinavia Since 1500. University of Minnesota Press. sid. 347. ”The February 1986 murder of Sweden's Prime Minister Olof Palme near Sergelstorget in the middle of Stockholm's downtown shocked the nation and region. Political assassinations were virtually unheard-of in Scandinavia” 
  3. ^ [a b c d e f] Castelius, Olle (2006-02-28). ”Palme i dag: En kultfigur”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10770530.ab. Läst 23 oktober 2012. 
  4. ^ Palme, Catharina (1999). Somrarna på Skangal. Stockholm: Nordiska museet. Libris 7603850. ISBN 91-7108-457-6 [sidnummer behövs]
  5. ^ http://www.svt.se/vem-tror-du-att-du-ar/se-program/
  6. ^ Vem är det: svensk biografisk handbok. 1985. Stockholm: Norstedt. 1984. sid. 874. Libris 3681527. ISBN 91-1-843222-0. http://runeberg.org/vemardet/1985/0874.html 
  7. ^ Kokk, Enn (27 februari 2006). ”Till minnet av Olof Palme”. Enn.kokk.se. http://enn.kokk.se/?p=22. Läst 6 maj 2009. 
  8. ^ Carlbom, Mats (25 februari 2006). ”Så såg Olof Palmes värld ut”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=524522. Läst 6 maj 2009. 
  9. ^ http://www.thepresidency.gov.za/pebble.asp?relid=775
  10. ^ ”Palme – älskad och hatad”. SVT Dokumentär. SVT. 6 december 2012. http://www.svt.se/palme/palme-alskad-och-hatad. Läst 26 december 2012. 
  11. ^ Thurfjell, Karin (12 november 2012). ”Mårten Palme om Call girl: Oacceptabelt och brottsligt”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/marten-palme-oacceptabelt-och-brottsligt_7662188.svd. Läst 24 juni 2013. 
  12. ^ ”Postum utmärkelse till Olof Palme”. Dagens eko. Sveriges Radio. 10 december 2002. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=157552. Läst 24 juni 2013. 
  13. ^ Recipients of the Order of the White Lion” (på engelska). The Times of India. http://timesofindia.indiatimes.com/topiclist/Recipients-of-the-Order-of-the-White-Lion. Läst 24 juni 2013. 
  14. ^ http://www.hrad.cz/en/czech-republic/state-decorations/order-of-the-white-lion/list.shtml
  15. ^ ”LIST OF THE RECIPIENTS OF THE JAWAHARLAL NEHRU AWARD” (på engelska). Indian Council for Cultural Relations. http://www.iccrindia.net/jnawardlist.html. Läst 24 juni 2013. 
  16. ^ ”Om fonden”. Olof Palmes minnesfond. http://www.palmefonden.se/index.php?sid=1&pid=20. Läst 24 juni 2013. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss, Norstedts förlag 2010
  • Klas Eklund: Olof Palme, i samlingsserien "Sveriges statsministrar under 100 år", Bonniers 2010
  • Olof Palme: Vi ses igen, kamrater. Tal och texter 1964–86, Murbruk förlag 2009
  • Kjell Östberg: I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969, 2008
  • Paula Weinehammer: Olof Palme och löntagarfonderna: en studie i rörelsesocialism och statssocialism i den svenska arbetarrörelsen, 2007 (doktorsavhandling)
  • Claes Arvidsson: Olof Palme: med verkligheten som fiende, Timbro 2006
  • Gunnela Björk: Olof Palme och medierna, 2006
  • Ann-Marie Ekengren: Olof Palme och utrikespolitiken: Europa och Tredje världen, 2005
  • Ingrid Malm-Andersson: Olof Palme En bibliografi, Gidlunds 2001
  • Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985–1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 219
  • Olof Palme – i Sverige och världen. Dagens Nyheters förlag. 1986 
  • Thage G. Peterson: Olof Palme som jag minns honom (Albert Bonniers Förlag) 2002
  • Häftessamlarna Olof Palme på frimärken

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]




Företrädare:
Gösta Skoglund
Sveriges kommunikationsminister
1965–1967
Efterträdare:
Svante Lundkvist
Företrädare:
Ragnar Edenman
Sveriges ecklesiastikminister
1967–1968
Efterträdare:
Sig själv
Sveriges utbildningsminister
Efterträdare:
Sven Moberg
Sveriges skolminister
Efterträdare:
Alva Myrdal
Sveriges kyrkominister/
Företrädare:
Sig själv
Sveriges ecklesiastikminister
Sveriges utbildningsminister
1968–1969
Efterträdare:
Ingvar Carlsson
Företrädare:
Tage Erlander
Socialdemokraternas partiledare
1969–1986
Sveriges statsminister
1969–1976
Efterträdare:
Thorbjörn Fälldin
Företrädare:
Thorbjörn Fälldin
Sveriges statsminister
1982–1986
Efterträdare:
Ingvar Carlsson