Utrikesdepartementet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om Sveriges utrikesdepartement. För det allmänna begreppet, se Utrikesministerium.
Utrikesdepartementet
Coat of arms of Sweden (Lesser).svg
Underordnad Regeringskansliet
Ansvarigt statsråd Carl Bildt
Organisationstyp Departement
Kommun Stockholm
Län Stockholm
Organisationsnr 202100-3831
Inrättad 1791
Instruktion SFS 1996:1515 (lagen.nu)
Webbplats www.regeringen.se

Utrikesdepartementet (UD) är ett departement inom Regeringskansliet med adress Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Utrikesdepartementet ansvarar tillsammans med Utrikesrepresentationen för hanteringen av Sveriges förbindelser med andra länder. Beslut som gäller Sveriges utrikespolitik förbereds och samordnas. Det gäller såväl politiska frågor som till exempel handelsfrågor.

På Utrikesdepartementet sammanställs information om förhållanden som har betydelse för Sveriges utrikespolitik. På departementet formuleras också de handlingsalternativ som ligger till grund för regeringens ställningstaganden i utrikespolitiska frågor. Till utrikesförvaltningens uppgifter hör dessutom att ta tillvara enskilda svenska medborgares och organisationers intressen utomlands.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Utrikesdepartementet tillkom 1791, när Gustav III inrättade Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen. Då skapades i praktiken den organisation som 1840 formellt fick namnet Utrikesdepartementet.

Det är möjligt att tala om en utrikesförvaltning till funktionen så snart vi kan skönja en svensk central statsförvaltning, och det kan vi från slutet av 1200-talet. Under Gustav I utvecklades kansliet till att bli det organ som hanterade och expedierade regeringsärenden. Med Gustav II Adolfs reformer på 1620-talet genomfördes en specialisering inom kansliet så att utrikesärenden fördelades på sekreterare allt efter land.

Chef för kansliet var rikskanslern. Han kan på sätt och vis betecknas som utrikesminister. Mer kända innehavare av denna tjänst är Axel Oxenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie. Titeln ändrades under Karl XI:s tid till kanslipresident.

Under frihetstiden var kansliet indelat i olika expeditioner, bland annat en utrikesexpedition. Dessa kan ses som föregångare till departementen. Chef för respektive expedition var en statssekreterare. Kanslipresidenten var chef för kansliet. Under frihetstiden stärktes hans makt ytterligare. En av de kända innehavarna av posten är Arvid Horn.

Kabinettet[redigera | redigera wikitext]

Gustav III genomförde omfattande förändringar av den centrala utrikesförvaltningen. Kungen övertog själv ledningen av utrikespolitiken och kom i praktiken att fungera som sin egen utrikesminister. De utrikes ärendena handlades inom kanslipresidentens kontor, vilket fick en allt mer självständig ställning direkt under kungen. Det var detta kontor som 1791 slutligen bröts ut ur kansliet och fick namnet Kabinettet för utrikes brefväxlingen. Kabinettet ställdes under ledning av en kabinettssekreterare. Den förste kabinettssekreteraren av denna post hette Aron Isak Silfversparre.

Med 1809 års regeringsform infördes ett nytt statsskick, som byggde på maktbalans. Kungen fick vid sin sida ett statsråd, vari bland annat ingick en utrikesstatsminister. Den förste var Lars von Engeström. Betecknande för den vikt kungen tillmätte utrikesfrågorna var att dessa föredrogs särskilt av utrikesministern med endast ett annat statsråd närvarande. Men också i detta nya samhällssystem behandlades utrikesärendena i kabinettet. Det bevarade i stort sett både organisation och verksamhetsform från den gustavianska tiden.

Departementet[redigera | redigera wikitext]

Departementalreformen 1840 innebar för Utrikesdepartementet i praktiken enbart att kabinettet bytte namn till Utrikesdepartementet. I huvudsak bevarade det sin gamla ställning och sin organisation. Den viktiga förändringen var att utrikesstatsministern blev chef för departementet. Kabinettssekreteraren blev högste tjänsteman. Med reformen 1876 ändrades statsrådet så att Sverige fick en statsminister och departementschefen fick sin nuvarande titel utrikesminister. Den förste ”riktiga” ministern för utrikes ärenden var Carl Fredrik Hochschild.

Utrikesdepartementet organiseras[redigera | redigera wikitext]

År 1858 delades Utrikesdepartementet funktionellt in i fyra avdelningar: politiska, handels-, konsulats- och kamerala avdelningarna. Efter upplösningen av unionen med Norge ändrades organisationen 1906 (då departementet flyttade in i Arvfurstens palats, och den politiska avdelningen avskaffades under ett antal år som sträckte sig bland annat över första världskriget. Detta försvårade en redan i och för sig besvärlig situation som kriget framkallat och erfarenheterna togs tillvara i nya organisationsförändringar 1919 och 1928. Det funktionella betraktelsesättet blev gällande i Sverige (medan i andra länder regional organisation, så kallade deskar, kunde förekomma) och departementet fick nu fyra avdelningar: politiska, rätts-, handels- och personalavdelningen.

Ett intressant tillskott från 1910-talet var pressbyrån, som markerade den vikt man började tillmäta relationerna till främst tidningar. Sin nuvarande utformning fick pressbyrån i stort sett 1938. Personalavdelningen omorganiserades 1963 och bytte namn till administrativa avdelningen. Samtidigt fick den en central förvaltningsfunktion för utlandsmyndigheterna. Den största förändringen under slutet av 1960-talet var handelsavdelningens sammankoppling med handelsdepartementet och biståndsavdelningens tillkomst 1970. I samband med Handelsdepartementets nedläggning 1982 skapades på nytt en utrikeshandelsavdelning.

Under 1996 genomgick Utrikesdepartementet sin största omorganisation sedan 1858. Då avskaffades den funktionella uppdelningen i en politisk avdelning, en biståndsavdelning och en handelsavdelning. I stället genomfördes en blandad så kallad desk- och funktionsorganisation. Nu finns särskilda enheter för Afrika, Amerika, Asien och Europa.

År 1997 lades alla departement samman till den sammanhållna myndigheten Regeringskansliet. Sammanslagningen har dock tagit lång tid att genomföra, och ännu 2007 agerade utrikesdepartementet självständigt på många sätt vis-à-vis övriga departement[källa behövs].

För närvarande (2014) finns tre statsråd i Utrikesdepartementet: departementschefen utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Hillevi Engström och handelsminister Ewa Björling.

Utrikesdepartementet är Regeringskansliets största departement med cirka 1 500 anställda, omkring tjugo procent av Regeringskansliets personal.

Utrikesminister Christian Günther

Utlandsrepresentationen växer fram[redigera | redigera wikitext]

När Sverige etablerade sig som en europeisk stormakt från början av 1600-talet uppkom alltmer behovet av en diplomatisk representation i utlandet. Det skedde vanligen genom speciella uppdrag till exempel i samband med freds- och förbundsförhandlingar. Men så småningom växte det också fram fasta beskickningar. Den första var ambassaden i Haag som tillkom 1616. Sveriges äldsta utlandsstation är dock generalkonsulatet i Hamburg, som leder tillbaka till 1570-talet, då man svarade för Sveriges postförbindelser med kontinenten. På den tiden var det vanligt att man också utnyttjade andra länders representanter som företrädare. Den mest kände är den holländske rättslärde Hugo Grotius, som på 1630- och 1640-talen företrädde Sverige i Paris.

Under frihetstiden och gustavianska tiden fick utlandsrepresentationen allt fastare former. Man närmade sig mer och mer en verklig diplomatisk karriär. Alltjämt uppfattades dock de diplomatiska tjänsterna som tillfälliga uppdrag. Om en diplomat hemkallades och inte hade någon ordinarie tjänst hemma, fick han så kallat rappelltraktamente.

En fast reglerad diplomatisk karriär och kontinuerlig representation på beskickningar utomlands blev det först under 1800-talet. Ett ökat internationellt utbyte tillsammans med det faktum att beskickningarna fick nya arbetsuppgifter gjorde det nödvändigt att bygga ut och förstärka den diplomatiska representationen.

Utlandsmyndigheterna är hybrider inom statsförvaltningen. Dessa är delvis självständiga myndigheter, då till exempel pass och annat utfärdas i myndighetens namn på delegation från Regeringskansliet, emedan utrikesmyndigheterna inte får föra Sveriges talan utan konsultation med departementet. En diskussion förs huruvida detta skall bestå eller om en uppdelning av departementet i en departementsdel och en verksdel skall komma till stånd.

Bort från bara politik[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1800-talets mitt hade beskickningarna i huvudsak endast ägnat sig åt politik, det vill säga att förhandla om förbund och fred, att motarbeta motståndares intressen samt att bedriva underrättelseverksamhet.

Vid mitten av 1800-talet införlivades det så kallade konsulatsväsendet i utrikesförvaltningen. Därmed följde i betydande utsträckning handelspolitiska och kommersiella ärenden, som förut hade handlagts av Kommerskollegium och konsulaten. Svenskarnas allt tätare resor och bosättning utomlands återspeglas också i ett ökat antal juridiska ärenden. Under 1900-talet har uppgiften att sprida information om Sverige och svenska förhållanden till en allt bredare utlandspublik fått stadigt ökad betydelse.

Sveriges biståndspolitik byggdes ut från början av 1960-talet. Från början var biståndskontoren en helt självständiga utlandsmyndigheter. Därefter har de steg för steg integrerats i ambassaderna.

Sveriges utlandsrepresentation var länge koncentrerad till Europa. Washington tillkom vid 1800-talets början, den i Tokyo ett sekel senare. Utbyggnaden av representationsnätet i transoceana länder började först efter andra världskriget.

Ansvarsområden[redigera | redigera wikitext]

UD har följande ansvarsområden:

Myndigheter[redigera | redigera wikitext]

Exportkreditnämnden[redigera | redigera wikitext]

För att främja svensk export och göra det lättare för svenska företag att etablera sig utomlands bildades 1933 myndigheten Exportkreditnämnden.[1] Nämnden finns numera representerad i 140 länder och fungerar som en affärspartner för företag som behöver försäkringar mot uteblivna betalningar.

Byggnader[redigera | redigera wikitext]

Utrikesdepartementet arbetar i Arvfurstens palats, vid Gustav Adolfs torg i Stockholm, nära Rosenbad och mitt emot Riksdagen.

Från början av 1790-talet var UtrikesministerhotelletBlasieholmen tjänstebostad och representationsvåning för Sveriges utrikesstatsministrar. Dess siste hyresgäst var Östen Undén, till 1962.[2]

Fotogalleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Exportkreditnämndens verksamhet”. Exportkreditnämnden. http://www.ekn.se/sv/Om-EKN/Verksamhet/. Läst 28 december 2010. 
  2. ^ http://www.musakad.se/pages01.php?page=4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]