Politik i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
''Svensk politik leder hit. Tidningen med detta namn, se Svensk politik (tidning)
Svensk politik
Flag of Sweden.svg
Riksdagspartier
Centerpartiet
Folkpartiet
Kristdemokraterna
Miljöpartiet
Moderaterna
Socialdemokraterna
Sverigedemokraterna
Vänsterpartiet
Historik och val
Politikområden
Alkoholpolitik
Arbetsmarknadspolitik
Bostadspolitik
Ekonomisk politik
Invandringspolitik
Jordbrukspolitik
Kulturpolitik
Kärnkraftspolitik
Sjukvårdspolitik
Säkerhets- och försvarspolitik
Utbildningspolitik
Utrikespolitik
Massmedia
Svensk press
Television i Sverige
Politikportalen

Politik i Sverige karakteriseras sedan 1920-talet av den svenska parlamentariska demokratin och dess proportionella representation.

Sverige är en representativ demokrati och den politiska makten ligger hos den inför den folkvalda riksdagen (parlamentet) ansvariga regeringen (se Sveriges regering), ledd av regeringschefen, statsministern, som är Stefan Löfven. Till statsskicket är landet en konstitutionell monarki där monarken, sedan 1973 kung Carl XVI Gustaf, är statschef. Kungatiteln går i arv enligt vad som är stadgat i Successionsordningen, Kungen har dock endast en ceremoniell roll.

Sverige har fyra grundlagar: regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Grundlagarna kan endast ändras genom två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan. Författningen utgörs av regeringsformen och riksdagsordningen.

Politisk historia[redigera | redigera wikitext]

Den första riksdagen brukar säges vara Arboga riksmöte år 1435, även om kungarna redan tidigare samlat råd av representanter från rikets mäktiga. Riksdagens funktion och makt har senare varierat avsevärt; under lång tid var den en ståndsriksdag. Fram till 1680 delades den utövande makten mellan kungen och ett adelsråd, vilket ledde till att adelsmännen blev mäktiga. I samband med reduktionen infördes 1680 enväldigt monarki.

Som en reaktion på nederlaget i det stora nordiska kriget började frihetstiden år 1719, vilket ledde till skapandet av konstitutionell monarki, enligt olika konstitutioner 1772, 1789 och 1809, där den sista innehöll flera borgerliga rättigheter. Statsvetaren Leif Lewin har menat att svenska politiker ända sedan oscariansk tid präglats av samförstånd snarare än ansvarsutkrävande. Parlamentarism infördes 1917 då kung Gustaf V accepterade att utnämnda regeringen utifrån riksdagens flertal. År 1918 infördes allmän rösträtt, och 1921 hölls det första valet med denna utökade rätt. Parlamentarismen bevarades av Gustaf V:s efterföljare Gustaf VI Adolf, till dess att en grundlagsändring 1975 i praktiken ändade kungens politiska makt, samt ersatte den tidigare tvåkammarriksdagen med en enkammarriksdag.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti har varit dominerande i svensk politik sedan 1930-talet och lyckades sitta som regeringsparti från andrakammarvalet 1932 till riksdagsvalet i Sverige 1976 (med avbrott endast för en kortvarig bondeförbundsregering under sommaren 1936), något som är unikt i västvärlden. År 1982 återfick socialdemokraterna regeringsmakten och behöll den till riksdagsvalet 2006 oavbrutet med undantag av 1991-94 då landet styrdes av en borgerlig koalitionsregering.

Riksdagsvalet 2006 resulterade i att den borgerliga alliansen (Allians för Sverige) bestående av Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vann. Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt blev ny statsminister.

Politiska partier[redigera | redigera wikitext]

Under lång tid fanns ett kommunistparti, ett socialdemokratiskt parti, ett socialliberalt, ett agrart och ett liberalkonservativt parti representerade i riksdagen. Partistrukturen förändrades under 1990-talet. År 1988 lyckades miljöpartiet de gröna ta sig in i riksdagen som första parti sedan 1921. I riksdagsvalet i Sverige 1991 åkte Miljöpartiet ur och istället lyckades kristdemokraterna och Ny demokrati ta sig över 4%-spärren till riksdagen. 1994 kom Miljöpartiet åter in i riksdagen och Ny demokrati åkte ut. Sedan dess har riksdagen bestått av dessa partier. Även de andra partierna anses ha förändrats under 1990-talet. Under de senare åren har därför trogna väljare till vissa större partier ibland bytt parti då de inte ansett sig känna igen sina gamla partier.

Mandatfördelning i riksdagsvalet 2010: (Tårtdiagrammet till höger är som synes inaktuellt.)

Mandatfördelning i Sveriges riksdag
Socialdemokraterna: 112
Moderata samlingspartiet: 107
Miljöpartiet de gröna: 25
Folkpartiet liberalerna: 24
Centerpartiet: 23
Sverigedemokraterna: 20
Kristdemokraterna: 19
Vänsterpartiet: 19

Inför riksdagsvalet 2006 hade nio partier rätt till fria valsedlar i samtliga vallokaler, något som erfarenhetsmässigt gynnar partierna ifråga, beroende bland annat på att svenska val genomförs i över 6 000 olika vallokaler, ofta med stora geografiska avstånd däremellan. Förutom riksdagspartierna är det Sveriges Pensionärers Intresseparti och Sverigedemokraterna som nått denna nivå. Till Europaparlamentsvalet 2004 startades partiet Junilistan som lyckades få 3 av de 19 mandaten.

Sedan valet 2010 är de största partierna utanför riksdagen Feministiskt initiativ, SPI - Sveriges Pensionärers Intresseparti, Junilistan samt Piratpartiet.

I val till landstings- och kommunfullmäktige är det i stort sett samma partier som brukar få röster, med undantag för regionala partier och vissa andra, såsom Sveriges Pensionärers Intresseparti, Sverigedemokraterna och Kommunistiska Partiet.

Media[redigera | redigera wikitext]

Media anses ha stor betydelse för politiken, särskilt för agendasättning, kontroll av dagordningen och för att bestämma vad som anses utgöra samhällsproblem i debatten. I Sverige går media i maktsammanhang ibland under begreppet den tredje statsmakten.

Intresseorganisationer och företag[redigera | redigera wikitext]

Viktiga organisationer för arbetstagare och arbetsgivare i Sverige är fackförbunden Landsorganisationen (LO), TCO och SACO liksom arbetsgivarnas organisationer Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och Landsting. Viktiga ideologiska organisationer är Sällskapet politik och näringsliv (SNS), Timbro och Arenagruppen. Viktiga intresseorganisationer inkluderar Företagarna, Handelskammarna, Svenska naturskyddsföreningen, Hyresgästföreningen, Pensionärernas riksorganisation, Rädda Barnen, Röda korset och Amnesty International. Den mäktigaste företagsgruppen är Investor-sfären. En annan betydelsefull företagsgrupp är Handelsbankssfären. Större medieägande företagsgrupper är Stenbeckssfären, Bonniersfären och Axel Johnson-sfären.

Informella institutioner[redigera | redigera wikitext]

Skillnader i utbildning, yrke, social klass och inkomst och förmögenhet liksom i sociala nätverk, etnisk tillhörighet och könstillhörighet påverkar starkt olika individers förmåga att påverka politiken. Även kunskapen om politik och den egna politiska aktiviteten spelar stor roll. I Sverige verkar dock flera sociala förhållanden av hög jämlikhet som jämnar ut möjligheterna till politiskt inflytande i jämförelse med många andra stater.

Politiska områden[redigera | redigera wikitext]

Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik[redigera | redigera wikitext]

Se Sveriges utrikespolitik, Försvarsbeslut, Svensk utrikes- och säkerhetspolitik under kalla kriget, Sveriges säkerhets- och försvarspolitik

Ekonomisk politik[redigera | redigera wikitext]

Se Skatt i Sverige, Sveriges ekonomi, Sveriges arbetsmarknadspolitik

Energipolitik[redigera | redigera wikitext]

Se Kärnkraftsfrågan i Sverige, Energiproduktion

Utbildningspolitik[redigera | redigera wikitext]

Se Sveriges utbildningspolitik

Socialpolitik[redigera | redigera wikitext]

Se Alkoholpolitiken i Sverige

Invandringspolitik[redigera | redigera wikitext]

Se Sveriges invandringspolitik, Integrationspolitik

Kulturpolitik[redigera | redigera wikitext]

Se Svensk kulturpolitik

Jordbrukspolitik[redigera | redigera wikitext]

Se Sveriges jordbrukspolitik

Bostadspolitik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sveriges bostadspolitik

Se även[redigera | redigera wikitext]