Egna märkesvaror

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Såspulver i en Axfoodaffär. De egna varumärkena (Hemköp och Eldorado) står tillsammans med leverantörernas märken (Knorr och Blå band).

Egna märkesvaror (även distributörsmärken, EMV, egna varumärken, private label, private brand med mera) kallas produkter som detaljhandeln säljer under eget varumärke, men inte tillverkar själva. De låter istället en leverantör tillverka varorna åt dem.

EMV förekommer främst i specialbutiker som Hennes & Mauritz och Ikea, men har under de senaste tio åren tagit en allt större plats i dagligvaruhandeln.

Några fördelar med EMV för distributören är:

  • större frihet och flexibilitet vad gäller prissättning
  • större marginaler vilket ger högre vinst
  • skapa prispress på icke EMV-varor
  • man slipper betala för producentens marknadsföringskostnader

Många menar att det ökade utbudet av egna märkesvaror tränger ut det mindre tillverkarna från marknaden och att de således inte leder till ökad konkurrens.

Olika typer av EMV[redigera | redigera wikitext]

Egna märkesvaror kan delas upp i fyra kategorier:

  1. Märken som heter som kedjan, exempelvis Ikeas produkter och matvaror som det står Ica, Willys eller Coop på.
  2. Märken som inte har någon direkt koppling till kedjan genom namnet, men som ändå är EMV. Exempel på sådana är L.O.G.G., Basic, Eldorado och flera av de märken man hittar hos Lidl och Netto.
  3. Märken som är en mix av distributörsmärke och producentmärke, sk Cobranding. Exempel for Ikea by Wirlpool, for Granngården by Stiga. Görs främst när det handlar om maskiner, där retailern inte vill ta på sig garanti&service-åtagandet.
  4. Generiska märken, som inte har något varumärke, där produkterna har sitt generiska namn (exempelvis bara Kakaopulver eller Lingonsylt). Blåvitt var till en början ett exempel på sådana. Tandkrämen hette inte Blåvit Tandkräm, den hette bara Tandkräm. Blåvitt blev dock ett varumärke med tiden.

Se även[redigera | redigera wikitext]