Elvis Costello

	Elvis Costello
	Elvis Costello 2009
Födelsenamn	Declan Patrick MacManus
Född	25 augusti 1954 (69 år); Paddington, London, Storbritannien
Bakgrund	London, Storbritannien
Genrer	New Wave, pubrock
År som aktiv	1970–nutid
Skivbolag	Stiff, Radar, F-Beat, Demon, Columbia, Warner Bros., Mercury, Island, Deutsche Grammophon, Lost Highway, Verve, HearMusic, Rykodisc, Rhino, Hip-O
Relaterade artister	The Attractions, The Imposters, Diana Krall, Burt Bacharach, Brodsky Quartet, Nick Lowe, Madness, The Strokes, The Specials, Squeeze, Paul McCartney, The Roots
	Utmärkelser Rock and Roll Hall of Fame (2003); Americana Lifetime Achievement Award for Songwriting (2019); Officer av Brittiska imperieorden

Elvis Costello, egentligen Declan (Aloysius) Patrick MacManus, född 25 augusti 1954 i Paddington i London, är en brittisk sångare, låtskrivare och gitarrist. Costello har irländskt ursprung, vilket han i vissa fall återknutit till i kommentarer och musikinfluenser. Till hans mest kända låtar hör "Watching the Detectives" (1977), "Radio Radio" (1978), "Oliver's Army" (1979), och "I Can't Stand Up For Falling Down" (1980), den sistnämnda en cover på en obskyr låt av Sam & Dave.

Biografi

Costello föddes som Declan (Aloysius) Patrick MacManus (namnet Aloysius gavs inte vid födseln utan lades till senare) i London-stadsdelen Paddington, men växte upp i Twickenham i samma stad. År 1971, när han var 17 år, flyttade han med modern till Birkenhead i Liverpool. Under 1970-talet spelade Costello på mindre scener i London och etablerades som större artist i samband med punkvågen. Han etablerade sig mot slutet av decenniet snabbt som ett av de stora namnen i den nya brittiska rocken^[2]. Detta faktum gör att hans skivor alltjämt i många sammanhang sorteras in under "punk".

I samband med att han fick sitt första skivkontrakt, på Stiff Records, skapades hans artistnamn. Elvis, efter den nyss avlidne Elvis Presley, och Costello, som var hans mors flicknamn. Med hjälp av namnet Elvis kunde Stiff Records marknadsföra honom med slogans som "Elvis Is King" och "Help Us Hype Elvis", vilket skapade chockvågor i musikindustrin.

Costellos musik har dock mycket lite med punk att göra, och utgör snarare en motpol genom sin alltigenom helgjutna musikaliska bildning och förfinade framförande. När termen new wave myntades passade den perfekt för att beskriva Costello – ett tag i alla fall; Costello hade snart lämnat även den genren bakom sig.

Bland de kompositörer han samarbetat med finns bland annat Paul McCartney och Burt Bacharach.

Intimt förknippat med Costellos genombrott och tidiga karriär är kompbandet The Attractions (Steve Nieve, Bruce Thomas och Pete Thomas). Costellos första skiva spelades dock in med bandet Clover som senare skulle komma att bli kända som Huey Lewis and The News.

Costello växlar obehindrat genre när det passar honom. En kritiker skrev att "Costello, the pop encyclopedia, can reinvent the past in his own image".^[3]

De direkta influenserna bakom Costellos musik är otaliga. Mest iögonfallande är kanske Buddy Holly, delvis på grund av den visuella image Costello skapade sig i början av sin karriär.

Elvis Costello hyllade Joe Strummer efter hans död genom att på Grammygalan 2003 framföra London Calling tillsammans med Dave Grohl, Bruce Springsteen och Steven Van Zandt mfl.

I december 2008 inledde Elvis Costello en TV-serie, Spectacle: Elvis Costello with..., som även visas på svensk TV, "Elvis Costello med gäster".