Emeritus

Från Wikipedia

Emeritus (latin, av emeritus, "den som har tjänat ut", "veteran"; pluralis: emeriti; uttalas eméritus, emériti), femininform emerita, titel som används i kombination med yrkestiteln av präster och professorer när de gått i pension. Det betecknar att de alltjämt har vissa skyldigheter och rättigheter knutna till den tidigare yrkesverksamheten.

Fram till 1900-talets början innehade präster sina tjänster livet ut. När ett pensioneringssystem skulle införas 1910 inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut ett begränsat antal s.k. emeriti-löner i varje stift. De äldsta prästerna kunde ansöka om att komma i åtnjutande av en sådan och därmed få lämna sin tjänst. En sådan präst lade ordet ”emeritus” till sin tidigare tjänstetitel, till exempel ”kontraktsprost emeritus”, ”kyrkoherde emeritus”. Den som är "f.d. kyrkoherde i X församling" har alltså titeln "kyrkoherde emeritus". År 1927 infördes emeritus-systemet också för biskopar.

Emeritus-titeln innebär att en präst/biskop emeritus fortfarande - trots pensioneringen - är formellt knuten till stiftet och kyrkan. En emeritus är alltjämt bunden av sina vid präst-/biskopsvigningen avgivna löften och har rätt att förrätta gudstjänster och utföra prästerliga handlingar, till exempel dop och begravning. En emeritus-präst kan alltså utan särskilt förordnande utföra till exempel en vigsel med civilrättslig rättsverkan. (För en domare är denna rätt knuten till innehavd tjänst.) Begreppet "emeritus" kan sägas tydliggöra skillnaden mellan "tjänst" och "ämbete". Åtskillig prästtjänst i Svenska kyrkan utföres idag av emeritipräster.

När universitetens professorer skulle börja pensioneras infördes 1916 emeritus-begreppet också för dem. En professor emeritus är - trots pensioneringen - fortfarande knuten till sitt universitet och till sin vetenskapliga fakultet och institution med rätt att tjänstgöra där och i mån av utrymme också fortsättningsvis ha tjänsterum där och sin forskarplats i till exempel ett laboratorium. ^{[källa behövs]} Åtskillig högkvalitativ forskning i Sverige utföres idag av professorer emeriti.

Det historiska begreppet ”emeritus” har alltså en bestämd innebörd. Det är inte helt synonymt med beteckningen "f.d." och kan av nämnda skäl inte på ett seriöst sätt knytas till andra yrkeskategorier än präster och professorer. Emeritus-begreppet används endast vad gäller en persons sluttjänst. En biskop som lämnar sin tjänst för att t.ex. bli kardinal kan alltså inte kallas biskop "emeritus". Inte heller kan en professor som blir biskop kallas "professor emeritus".

Ordet emeritus har i svenska språket kvar sitt grammatiska latinska böjning: en kvinnlig befattningshavare kallas (i femininum) ”emerita”. I pluralis talar man om till exempel "emeritipräster" eller ”professorer emeriti”.

Den som i särskild ordning av regeringen tilldelats ”professors namn” eller av biskopen utnämnts till "prost honoris causa" har emellertid titeln ”professor” eller "prost" livet ut och får aldrig tillägget ”emeritus”.

Begreppet "emeritus" används studentikost och mera skämtsamt för f.d. innehavare av förtroendeuppdrag inom studentkårer eller studentnationer.

[redigera] Litteratur

Ragnar Norrman, "Prästerskapets emeritilöner", Kyrkohistorisk årsskrift 92 (1992).