Universitet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppsala universitet grundades 1477 och är det äldsta i Sverige. Det tillhör också Coimbragruppen.

Universitet är ett högre lärosäte med forskning och utbildning. I Sverige har det administrativt motsvarats av att lärosätet tilldelats minst två vetenskapsområden (fakulteter); ett högre lärosäte i Sverige med utbildning och forskning inom endast ett område har brukat benämnas högskola[1]. Den äldre fakultetsindelningen har inte längre någon betydelse i Sverige[förtydliga].

Ordet universitet kommer etymologiskt sett från latin, universitas, helhet eller samfund, och är i detta perspektiv en förkortning av universitas magistrorum et scholarium, samling av mästare och lärjungar. Detta har dylika lärosäten kallats sedan 1200-talet. Dessförinnan kallades de i den latinskspråkiga delen av den medeltida världen studium generale.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Skolan i Aten (1509-1510) av Raffaello Sanzio, fresk i Apostoliska palatset i Vatikanstaten.

Förebilder[redigera | redigera wikitext]

Förebilden för de europeiska universiteten kommer från antiken och Platons akademi. Den grundades i en lund nordväst om Aten 387 f.Kr. och liknade pythagoreernas skolor i Syditalien, som Platon besökt. Ordet akademi kom från att denna lund var förknippad med Akademos. Akademin fortlevde i 900 år, tills kejsar Justinianus I stängde den 529 e.Kr. Studierna, som varade i tio år, utgjordes av huvudämnena aritmetik, två- och tredimensionell geometri, astronomi och akustik eller harmonik. Syftet var framför allt att träna de praktiska färdigheterna, i stället för att lära ut kunskap, och att eleverna skulle förstå sambanden i naturen.[2]

Den antika grekisk-romerska undervisningen behandlade på grundnivå modersmålet jämte litteraturläsning och grammatik. Den högre undervisningen hade ytterligare två ämnen: retorik och dialektik (filosofi). I Aten hade man sedan gammalt fyra filosofiska skolor:den platonska, den aristoteliska eller peripateiska, den stoiska och den epikureiska. Dessa fungerade i grunden som ekonomiska korporationer, och var fria anstalter som vilade på privata donationer.[3]

En annan, icke-europeisk utbildningstradition uppstod enligt legenden i Kina redan på 2000-talet f.Kr. där lärosätet Shangyang kanske kan kvalificera sig till vårt begrepp av ett universitet. Universitetet i Konstantinopel är ett av de äldsta universiteten, samt Taxila, Nalanda, universitetet i Ratnagiri och Al-Azharuniversitetet i Egypten. Även i Persien fanns det tidigt universitet, universitetet i Gundishapur.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Att säkert fastställa vilket universitetet som är äldst i världen innebär flera svårigheter. För det första gäller det att avgöra vad som krävs för att ett lärdomssäte rätteligen ska benämnas så, och för det andra att utreda hur ordet universitet har hängt samman med denna institution. Länge tillskrevs Karl den store och dennes Alcuin äran att ha grundat det första universitetet, nämligen universitetet i Paris, med Platons akademi i Aten som förebild. Så skriver till exempel Montesquieu i Persiska brev. Ungefär samtidigt skulle den store monarken enligt italienare ha grundat universitetet i Pavia. Naturligtvis var det mycket prestige på spel för ett land att ha det äldsta universitetet i världen, det märks inte minst genom att oerhört många har försökt besvara denna fråga, och de kontroverser mellan olika nationer som sprungit fram ur detta forskande. Numera är det helt avpolletterat att universitetet i Paris skulle vara äldst; den palatsskola som Karl den store lät instifta i Aachen kan inte sägas vara ursprunget till den nuvarande institutionen i Paris (man trodde förr att palatsskolan var mobil och följde hovet). I likhet med andra europeiska lärdomssäten har universitet i Paris vuxit fram ur en katedralskola, den i Notre Dame.[4] Man beräknar att detta universitet tillkom omkring 1100.

Universiteten som institutioner, med den betydelse ordet har idag, grundades under medeltiden. Säkert kan sägas att karolingerna grundade ett universitet i Noyon, Brexgata 798. 849 grundades ett nytt universitet i Konstantinopel av Bardas, universitetet av Magnaura, och därefter grundades universitetet i Salerno och sedan universitetet i Bologna. Det var katolska kyrkan som inrättade de första europeiska universiteten, och det var vanligt att dessa uppstod som omorganisationer av redan existerande skolor, som med påvligt godkännande gavs rätt att ge högre undervisning. Klostren var före detta ett centrum för utbildning.

Under medeltiden hade universiteten fyra fakulteter, som var indelade hierarkiskt. Dessa var i fallande ordning: teologi, juridik, medicin samt filosofi. Filosofistudierna grundades på sju huvudämnen, de sju fria konsterna: grammatik, retorik, dialektik, musik, aritmetik, geometri och astronomi. Grammatik, retorik och dialektik ingick i skolans första avdelning, trivium, som sattes högst i betydelsen att den var en förutsättning för de andra studierna. Dessa kretsade alla kring talkonsten - där kunskap uppstod i nuet i och med att de framfördes. Först av allt sattes studiet av grammatiken. Den högre avdelningen, quadrivium, bestod av de övriga ämnena. Quadrivium härleddes ur logiken och innebar kunskap som existerar utan sinnesupplevelser.

Harvarduniversitetet i Cambridge, Massachusetts, grundades år 1636. Det är USA:s äldsta universitet.

Anglosaxisk universitetsmodell[redigera | redigera wikitext]

För den engelske 1800-talskardinalen John Newman var universitetets syfte att ”förbereda [studenten] för att fylla varje post med heder och bemästra varje ämne”. Citatet är hämtat från hans ”The Idea of a University” från 1852, en bok som skrevs som en del av förberedelserna för upprättandet av ett katolskt universitet på Irland. Texten var emellertid helt präglad av ett universitetsideal hämtat från Oxford. Det är dock troligt att Newman, som tvingats lämna sitt universitet som och var i full färd med att förbereda upprättandet av ett nytt i samma anda men präglat av hans egen tro, artikulerade detta ideal betydligt tydligare än vad som någonsin gjorts av de lärare som levde och verkade där hela sitt liv.

Enligt Newmans – och Oxforduniversitetets – synsätt handlade universitetsutbildning inte om att lära ut specifika yrkesfärdigheter. Att bedriva forskning eller ens forskningsanknuten undervisning hörde heller inte till huvudsyftet. I stället handlade det om en fostran som i stor utsträckning utgick ifrån den grekiska klassiska litteraturen och som innebar mer än bara utbildning i vår moderna mening. Universiteten i Oxford och Cambridge hade även under 1800- och 1900-talen lagt en större tonvikt på den uppfostrande aspekten och till och med uppfattat sig stå i föräldrarnas ställe – in loco parentis – under utbildningstiden. Detta hade lett till en mera allomfattande rolluppfattning hos universitetens verksamheter så att dessa innefattat även stora delar av studenternas fritid.

Även om såväl inställningen till forskning som studenternas genomsnittsålder förändrats dröjer sig den uppfostrande ambitionen fortfarande ofta kvar. I Oxford och Cambridge, liksom vid de många universitet som inspirerats av dem, bor studenterna än i dag mycket riktigt i stor utsträckning i anslutning till de college de är medlemmar i och som även håller i huvuddelen av undervisningen.

Även om Irland aldrig blev platsen för något katolskt Oxford har Newmans ”The Idea of a University” ändå varit en betydande inspirationskälla för universitetsväsendets senare utveckling. I The Modern University and Its Discontents (Cambridge University Press, 475 s) beskriver den amerikanske historikern Sheldon Rothblatt universitetstankens idéhistoria i framför allt den anglosaxiska världen med utgångspunkt i Newmans bok. Bakom de moderna universitetens ideal står emellertid en mängd olika influenser av vitt skilda ursprung.

Wilhelm von Humboldt, grundare av det första moderna forskningsuniversitetet.

Tysk universitetsideologi[redigera | redigera wikitext]

Mot Newmans idé ställer Rothblatt bland annat den tyska universitetsideologi som formulerades av framförallt Wilhelm von Humboldt, verksam under början av 1800-talet. Där ligger tonvikten i betydligt högre grad på ämneskunskaper och forskningsanknytning. Till Humboldtmodellen hör också en mycket stark ställning för professorerna vid de olika ämnesinstitutioner som hade vuxit fram vid samma tid. En annan grundpelare är Lern- und Lehrfreiheit. Enligt denna princip präglades utbildningen av lärarnas frihet att undervisa om vad de med ledning av sin forskarkompetens ansåg mest centralt och riktigt (Lehrfreiheit) och studenternas motsvarande frihet att ta del av föreläsningar och övrig undervisning efter eget gottfinnande (Lernfreiheit). Inte ens det tyska kejsardömets mest ledande lärosäten svarade för studenternas fritid eller uppfostran. De studentverksamheter som karaktäriserar de tyska universiteten – alltifrån kejsardömets aristokratiska fäktklubbar till dåtidens och samtidens politiska studentgrupper – har följaktligen varit oberoende sammanslutningar.

Även i den anglosaxiska världen har idealet med forskningsanknytning naturligtvis slagit igenom med tiden. Detta gäller inte minst i Oxford som ju är känt för de eminenta forskningsmiljöer som utvecklats där sedan Newmans dagar. Man kan emellertid spåra en uppfostrande aspekt som är starkare där än vid mera Humboldtinspirerade universitet. Vid den anglosaxiska världens universitet läggs fortfarande stor tonvikt på bland annat individuell handledning så att samma akademiska handledare ofta följer varje student genom hela utbildningen som allmän vägledare och förebild. Ämnen som retorik och skriftlig framställning har också en helt annan position där än vid den europeiska kontinentens mer tyskt inspirerade universitet. I USA är den uppfostrande aspekten emellertid särskilt markant i den inledande collegenivån. Sociologen Martin Trow har lanserat tanken att den tydliga skillnaden mellan undergraduates och graduate students kan ha något att göra med att universitetsväsendet i USA etablerades innan landet hade ett helhetssystem för utbildningsnivåer motsvarande grundskola och gymnasium. Att denna mellannivå kommit att etableras innebär emellertid också att den klassiska bildningen länge hade en tämligen stark ställning bland välutbildade amerikaner.

Det svenska systemet låg från början mycket nära det tyska med en tydlig betoning på forskningsanknytning och specialistutbildning. Även i fråga om studentaktiviteter låg de tidiga svenska universiteten mycket närmare den tyska modellen. Uppsalas nationer hade visserligen flera drag som påminde om Oxfords och Cambridges colleges: exempelvis svarade de för såväl bibliotek som för gemensamma matsalar och bostäder, däremot hade de aldrig någon roll i undervisningen. Denna styrdes i stället nästan helt av professorerna. Under 1900-talet inträdde emellertid ett nytt skede i de svenska universitetens utveckling, nämligen integrationen av dem i ett större statligt system. Vetenskapsteoretikern Aant Elzinga har beskrivit resultatet som ett enhetligt ”University of Sweden” under ledning av en gemensam universitetskansler, ett gemensamt centralkansli (Universitetskanslersämbetet, sedermera Universitets- och högskoleämbetet) och med kurs- och forskningsplanering styrda av riksdag och regering. Rikets samtliga professorer utsågs sedan gammalt av Kungl. Maj:t.[5]

Sveriges Universitet och Högskolor.

Universitet i svensktalande länder[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Universitet i Sverige.

Finland[redigera | redigera wikitext]

Se lista över universitet i Finland för en komplett förteckning.

Svenskspråkiga universitet i Finland[redigera | redigera wikitext]

Estland[redigera | redigera wikitext]

Se nedan.

Universitet i världen[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Högskola". NE.se. Läst 2012-08-26. Not: Sedan 2010 är vetenskapsområdena avskaffade, och det är numera regeringen som beslutar om en högskola har rätt att kalla sig universitet. Källa: [1].
  2. ^ Bertrand Russell, Västerlandets visdom, Forum Stockholm 1959, s.56-57
  3. ^ Schück, Henrik, Universitetens uppkomst, Hemdals småskrifter 13 (Stockholm 1912), s. 5f.
  4. ^ Inge Jonsson, ”Karl den store och Parisuniversitetet”, Vetenskapens träd : Idéhistoriska studier tillägnade Sten Lindroth, W&W Stockholm 1974
  5. ^ Tobias Harding: "Universiteten som frihet eller fostringsanstalt[2]" i SvD