Emil Frommel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Emil Frommel.

Emil Wilhelm Frommel, född den 5 januari 1828 i Karlsruhe, död den 9 november 1896 i Plön, var en tysk luthersk präst och skriftställare, son till Karl Ludwig Frommel, bror till Max Frommel.

Han studerade i Halle, Erlangen och Heidelberg. Efter prästtjänst i Karlsruhe och Barmen blev han 1869 garnisonspastor i Berlin och under fransk-tyska kriget fältpräst samt 1872 hovpredikant. "Framstående och flitigt anlitad öfver hela Tyskland såsom talare, öfvade F. sitt största inflytande genom ett vidsträckt skriftställarskap", skriver Theofil Bring i Nordisk Familjebok. "Särskildt såsom folkskriftsförfattare står han bland de främste; hjärterenhet och mannamod, barnslig glädje och djupt allvar para sig i hans skildringar."

Utom predikningar över Lukas evangelium samt över de tio buden och Herrens bön finns av honom en hel rad berättelsesamlingar under titlarna Aus der Chronik eines geistlichen Herrn (1867, 5:e upplagan 1901; "Ur en prästmans krönika" I-III. 1897), Nach des Tages Last und Hitze. Wanderungen durch Werkstatt, Schlachtfeld und Pfarrhaus (1877. 4:e upplagan 1900; "Efter dagens möda. En vandring genom verkstad, slagfält och prästgård. Berättelser". 3 delar, 1897), Festflammen (1890, 9:e upplagan 1896: "Våra högtider. Tankar och bilder", 1895) och Aus Lenz und Herbst. Erinnerungen (1893, 4:e upplagan 1897; "Från vår och höst. En själasörjares minnen", 1895; 2:a upplagan 1897).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Frommel, 2. Emil, 1904–1926.