Frikativa
| Artikulationssätt |
| Nasal |
| Klusil |
| Frikativa |
| Affrikata |
| Lateral |
| Approximant |
| Halvvokal |
| Likvida |
| Flapp |
| Tremulant |
| Ejektiva |
| Implosiva |
| Klickljud |
Frikativor (plural av frikativa) är samlingsnamnet för kontinuerliga brusande språkljud. De produceras genom att luft pressas genom en förträngning i artikulationssystemet så att ett brusljud uppstår. De är relativt långa, börjar och slutar mjukt samt saknar ocklusionsfas.[1]
I svenskan
I svenskan används flera frikativor, varav några är allofoner:
- labiodental: tonlös [f], tonande [v],
- alveolar: tonlös [s],
- postalveolar: tonlös [ʃ] (sj-ljud i vissa dialekter),
- retroflex: tonlös [ʂ] (sj-ljud i vissa dialekter),
- palatal: tonlös [ç] (tj-ljud i vissa dialekter), tonande [ʝ] (allofon av j-ljudet),
- alveolopalatal: tonlös [ɕ] (tje-ljud),
- variant av velar: tonlös [ɧ] (sj-ljud i vissa dialekter), samt
- glottal: tonlös [h], tonande [ɦ] (de två är fonematiskt identiska).
Se även
Noter
- ^ Engstrand, Olle (2007). Fonetik light s. 53
Litteratur
- Engstrand, Olle (2007). Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
