Retroflex konsonant

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Artikulationsställen
Labiala
Bilabiala
Labiodentala
Linguolabiala
Koronala
Interdentala
Dentala
Retroflexa
Alveolara
Postalveolara
Alveolopalatala
Dorsala
Palatala
Labiopalatala
Velara
Labiovelara
Uvulara
Faryngala
Epiglottala
Glottala
Den här sidan kan innehålla fonetisk information skriven med IPA, som kan krångla i vissa webbläsare. Hjälp.
Redigera den här mallen

En retroflex (även supradental eller postalveolar[1]) är en konsonant som uttalas genom att tungan dras bakåt och tungspetsen trycks mot gommen. Retroflexa konsonanter finns i svenska, polska, mandarin, javanesiska, vietnamesiska och norska, samt är vanliga i flera indoariska och dravidiska språk.

I svenskan[redigera | redigera wikitext]

I rikssvenskan finns fem retroflexa konsonanter:

Frikativan [ʂ] fungerar även som sje-ljud, särskilt i slutet på ord, i vissa dialekter.

I rikssvenskan och ett flertal dialekter med tungspets-r (standardfinlandssvenskan och göteborgskan undantagen) övergår fonerna [d], [t], [n], [s] och [l] i sina retroflexa motsvarigheter när de följer en retroflex konsonant eller kort [r]. Exempel:

  • ”Svart” [svaʈ]
  • ”Gardin” [gaɖi:n]
  • ”Karl” [kɑ:ɭ]
  • ”barnstol” [bɑ:ɳʂʈu:l]
  • ”Det har snöat.” [deː hɑː ʂɳøːat]
  • ”Ernst” [æːɳʂʈ]

Notera att detta inte gäller långt [r:]:

  • ”barrskog” [b”ar:sku:g]
  • ”kurd” [kɵr:d]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, på internet, 4 mars 2009, uppslagsord: supradental

Se även[redigera | redigera wikitext]