Frikativa

Från Wikipedia

Artikulationssätt

Nasal

Klusil

Frikativa

Affrikata

Lateral

Approximant

Halvvokal

Likvida

Flapp

Tremulant

Ejektiva

Implosiva

Klickljud

Denna tabell: visa • diskussion • redigera

Frikativor (plural av frikativa) är samlingsnamnet för kontinuerliga brusande språkljud. De produceras genom att luft pressas genom en förträngning i artikulationssystemet så att ett brusljud uppstår. De är relativt långa, börjar och slutar mjukt samt saknar ocklusionsfas.^[1]

Innehåll 1 I svenskan 2 Se även 3 Noter 4 Litteratur

[redigera] I svenskan

I svenskan används allmänt flertalet frikativor, varav flera är allofoner:

• labiodental: tonlös [f], tonande [v],
• alveolar: tonlös [s],
• postalveolar: tonlös [ʃ] (sje-ljud i vissa dialekter),
• retroflex: tonlös [ʂ] (sje-ljud i vissa dialekter),
• palatal: tonlös [ç] (tje-ljud i vissa dialekter), tonande [ʝ] (allofon av j-ljudet),
• alveolopalatal: tonlös [ɕ] (tje-ljud),
• variant av velar: tonlös [ɧ] (sje-ljud i vissa dialekter), samt
• glottal: tonlös [h], tonande [ɦ] (de två är fonematiskt identiska).

[redigera] Se även

• Internationella fonetiska alfabetet

[redigera] Noter

1. ^ Engstrand, Olle (2007). Fonetik light s. 53

[redigera] Litteratur

• Engstrand, Olle (2007). Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur