Gatukonst

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stickad "stolpvärmare" i New York, en typ av urban gatukonst.

Gatukonst är en form av obeställd, ofta illegal konst i stadsmiljö, och uppstod som en vidareutveckling av graffitikonsten. Gatukonsten kan ses som en postmodern konstnärlig rörelse. Dess huvudsakliga idé är att invånarna i staden själva tar ansvar för den offentliga utsmyckningen.

Syften[redigera | redigera wikitext]

Gatukonstens syften varierar. Dels rör det sig om ett rent konstnärligt uttryck. Det finns också i gatukonsten ofta en vilja till att omforma staden till ett mer personligt eller socialt rum. Genom att sätta ut sina egna konstverk i staden gör man ett personligt intryck på och avtryck i densamma. Likaså finns det i gatukonsten ett drag av platsskapande, ett sätt att försöka tillföra rum, mening och sammanhang i en stadsmiljö.

Gatukonst kan också ha propagandasyften. Väggmålningar med krigspropaganda har varit vanliga i konflikter, till exempel Nordirlandskonflikten, Baskienkonflikten och i Palestina på den av Israel uppförda muren.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Skulpturgruppen Hyenorna vid Stureplan av gatukonstnären "Olabo", 2011

Gatukonsten uppstod under 1980-talet då vissa amerikanska graffitikonstnärer började att tänja på ramarna för graffitin. Samtidigt började unga konstnärer på School of Visual Arts i New York att umgås med och ta intryck av graffitimålare. De använde sig av nya tekniker och material i sitt skapande och laddade sina verk med mer eller mindre tydliga budskap. Man tog steget från ateljén och ut i gaturummet. I och med detta uppstod en ny konstform, gatukonsten. Den sågs först i New York, Paris och Berlin, (John Fekner, Richard Hambelton "the Shadowman", Blek le Rat, Harald Naegeli med fler) men spred sig snart till andra städer. Nya generationer gatukonstnärer tillkommer regelbundet; däribland svenska Akay, danska Tejn, tyska El Bocho och brittiska Banksy.

Till Sverige kom gatukonsten på 1990-talet och har sedan dess blivit det mest populära sättet att etablera konst i det offentliga rummet. Ett uppmärksammat exempel är rondellhundarna.

Gatukonst är idag ofta omskrivet i media. Webbplatsen Gatukonst.se rapporterar också nästintill dagligen om fenomenet, antingen på själva webbplatsen eller på Facebook och Twitter. Ett antal böcker på svenska har skrivits om gatukonst, bland de viktigaste kan nämnas Playground Sweden (2007) av Kristian Borg, Ivar Andersen och Sverker Ohlsson; Street Art Stockholm (2007) av Benke Carlsson och Sätta färg på staden (2010) av Kolbjörn Guwallius. Dokumentärfilmen Rätten till staden (2008) av Kolbjörn Guwallius har också fått stor spridning.

Olika typer[redigera | redigera wikitext]

Gatukonst med schablon i Stockholm.
Gatukonst som affisch, av Dan Park i Ystad 2011.

Vanliga former av gatukonst är:

  • Affischer
  • Schabloner
  • Klistermärken
  • Graffiti brukar visserligen inte alltid räknas som gatukonst eftersom den historiskt är ett äldre fenomen än gatukonst och även har flera subkulturella koder som gatukonst helt saknar. I dagsläget kan dock det större begreppet gatukonst även inkludera graffiti, eftersom blandformer också förekommer.

Gatukonst kan uttryckas på många sätt, som pärlplattor, stickade mössor på statyer eller kakel på en vägg.

Konsten är inte enbart målningar. I USA:s urbana områden har det länge varit populärt med så kallade skulpturparker, skrotskulpturer och samlingar av sådana, som ibland som övergått från privat till allmän egendom. Likaså i USA:s storstäder förekommer sedan länge fenomenet "illegal utsmyckning". Det kan röra sig om spontana mosaikbeläggningar av lyktstolpar eller tredimensionella föremål som applicerats på murar och fasader. Också i Europa finns fenoment numera, inte bara som rondellhundar utan också som fågelholkar och andra mindre anonyma skulpturer som smugits in i stadsmiljön.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nygren, Josefin: Ingen reklam, tack! Samtida illegal konst i det offentliga rummet. Inst. för konstvetenskap, Umeå Universitet 2003.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Dokumentärfilm[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]