Graffiti

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om den moderna sprejkonsten. För den ursprungliga formen, se Traditionell graffiti.
Pågående (illegal) graffitimålning på Högdalsreservoaren i Stockholm.
Legal graffitimålning "Paint the City" på parkeringshus i Lindesberg.

Graffiti (italienska, plural av graffito, ‘ristning’, ytterst av grekiska grapho, ‘skriva’) syftar på text ibland med samband med bilder som i konstnärligt syfte uppförts på ytor i det offentliga rummet av privatpersoner. Termen avser oftast den graffiti som "från 1970-talets början utvecklats av ungdomar i USA, som under subkulturella och oftast illegala former gör tags, throw-ups och pieces eller bilder som innehåller något av dessa formelement, huvudsakligen med sprayburkar på exempelvis murar och tåg".[1]

Det pejorativa uttrycket klotter syftar på bild och text i det offentliga rummet som saknar konstnärlig amibition. Kritiker väljer ibland att kalla all illegal graffiti för klotter. Termen sprejkonst (spraykonst, engelska spraycan art) används som benämning på graffiti som konstform.

Sprejkonst[redigera | redigera wikitext]

Komplett graffitimålning: en burner.
Graffitimålning, tydligt influerad av den typiska stilen wildstyle.
En masterpiece av tyske målaren Won.

Modern graffiti kan definieras som sprejkonst och Tags-Throwups-Pieces.

En tag är en mindre, enfärgad, kalligrafiskt utformad sprejsignatur, en throw-up är en något större sådan bestående av en ytterkonturlinje och med högst två färger, en piece (förkortning av masterpiece) är en fullt utvecklad graffitimålning i stort format, vanligen med en bokstavsbild i wildstyle i centrum, flankerad av tecknade figurer, med bakgrund och signatur, systematiskt utförd i flera lager av olika färger, gärna också med en så kallad "second outline" runt bokstavsbilden.

Den förste kände graffiti-målaren var Cornbread i Philadelphia omkring år 1967. Taki 183 i New York gjorde sig själv och fenomenet känd runt 1970-71. Vid denna tid växte en massrörelse upp kring tunnelbanan, där målet var att bli "King" av alla tunnelbanelinjer. Man kunde även kalla sig king om man behärskade en viss stil som var unik eller om man var mest aktiv på att få upp sin signatur genom att "bomba" (skriva sin tag flera gånger på så många ytor som möjligt). Under konkurrens experimenterade man med färg, form, stil och format. Super Kool gjorde den första piecen 1972 och Flint 707 gjorde troligen den första hela tågvagnen (whole-car) 1973. Nu ingick graffiti som en del i hiphop-kulturen. IN gjorde sin första throw-up 1975. Det första hela tågsättet, The Freedom Train, målades 1976 och 1977 uppkom Wildstyle, en ornamenterande, svårtydd bokstavsdesign med ett intensivt rytmiskt uttryck.

Under 1980-talets början knöts delar av sprejkonsten till New Yorks gallerivärld där Keith Haring, Futura 2000 och Jean-Michel Basquiat gjorde sig kända, och i mitten av 1980-talet spreds den till övriga USA och till resten av västvärlden, bland annat med boken Subway Art och filmen Style Wars. New Yorks tunnelbana förblev "en rullande konstutställning" fram till 1989, då en viss minskning av tågmålandet kunde märkas. Man gav sig på gatorna istället och hela städer var nästan helt bombade under denna tid. Från 1990 blev spraycan memorials vanliga i New York, och 1994 startade Art Crimes[2], den första och största webbplatsen om graffiti. Under 2000-talet blir sprejkonsten allmän i hela världen.[3]

Sprejkonsten i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Till Sverige kom sprejkonsten runt 1984, bland annat genom filmerna Style Wars och Wildstyle. Boken Subway Art och utställningen "New York Graffiti" på Louisiana i Danmark samma år bidrog också. Det riktiga genomslaget för den svenska graffitiscenen inträffade då filmen Stockholmsnatt visades för första gången på biograferna. I filmen medverkade Ziggy, Disey och Merley (Liam Norberg), tre av de första graffitimålarna i Sverige, samt breakdansgruppen Bezerk. Disey, Ziggy, Dhemn, Zappo och Puppet hörde till de tidigaste målarna i landet.

Några graffitigrupper som på senare tid varit betydelsefulla för graffitiscenen i Sverige, främst genom deras stora medverkan i svenska graffitifilmer, är NFC, VIM, WUFC, FAME, FY, AOD och PMS.[4] En målare bland flera som låtit tala om sig på 2010-talet är Carolina Falkholt,"Blue".

Ett flertal utställningar av graffiti på duk har hållits genom åren; en av de största var The Arrow som ingick i Kulturhuvudstadsåret i Stockholm. En nationell vandringsutställning Konst på Burk turnerade 1993-98. Vidare har flera böcker skrivits, ett antal filmer spelats in och specialtidskriften Underground Productions[5] utkommer sedan 1992.

Fascinate är en graffitimålning i Bromstens industriområde i Stockholm. Fascinate är skapad år 1989 av Circle och Tarik (Tarik Saleh), då sjuttonåringar, och var då norra Europas största graffitimålning. Den är uppförd på en yttervägg till en industribyggnad och tillkom i samförstånd med fastighetsägaren.[6]

Samhällets syn på graffiti[redigera | redigera wikitext]

To some it's Art, to some it's a plague that never ends.
Stylewars, 1982.[7]
Graffiti på Berlinmuren 1986, dock inte med sprejfärg.
R E V O L U T I O N , graffiti med politiskt budskap på en husvägg.

Samhället uppmärksammade knappast graffiti före 1970-talets början, då amerikanen Robert Reisner populariserade begreppet i amerikansk television samt i sin då nyutkomna bok.[8] Inställningen var att fenomenet var ganska oförargligt eller rent av roande. Graffitin höll sig också ofta om än inte alltid i skymundan. I och med att den blev allt synligare på offentliga platser polariserades åsikterna huruvida det rörde sig om konst eller vandalism. Många menade att det var både och, och att graffitikonstnärerna därmed måste hitta legala sätt att uttrycka sin kreativitet, precis som andra konstnärer.

Nolltolerans[redigera | redigera wikitext]

Motreaktionerna mot graffiti uppstod först i Philadelphia och New York på 1970-talet där städernas borgmästare "förklarade krig" mot fenomenet som ett led i sina valkampanjer. Hållningen är dock inte okontroversiell: det har förekommit protester mot nolltolerans och vad kritiker uppfattat som överdriven graffitisanering, såväl i New York som på flera andra platser i världen.

År 2002 ansåg Sveriges ungdomsminister Lena Hallengren och Stockholms kommun att "nolltoleransen har misslyckats" och att samhället nu måste kunna skilja på att "graffiti är konst, klotter är skadegörelse". Man började därefter på vissa platser att se sig om efter andra bekämpningsmetoder.[9] Sedan 2006 har dock Stockholms borgerliga majoritet infört en sträng policy mot graffiti (som alltid benämns klotter) - all graffiti som upptäcks ska polisanmälas, fotograferas och saneras inom 24 timmar. Detta har även inneburit att antalet åtal för graffiti i Stockholms län har ökat kraftigt, från 506 stycken 2006 till 806 stycken 2007.[10]Totalt sett har ingen minskning av illegal graffiti kunnat påvisas som resultat av nolltoleransen. [11]

Vissa debattörer menar dock att förekomsten av graffiti uppmuntrar till ytterligare skadegörelse och argumenterar därför för att nolltoleransstrategin är viktig.[12] Nolltoleransen i Stockholm – en av de få städer som ännu inte bytt denna metod mot harm reduction — har fått en lika grundlig som kritisk genomlysning av konstvetaren Jacob Kimvall i boken "Noll tolerans. Kampen mot graffiti". Verbal 2012.

Sanering[redigera | redigera wikitext]

Saneringsbolaget Graffiti Busters i aktion. Målningen som raderas gjordes av Os Gemeos.

Saneringen av graffiti kräver en mångfald starka kemikalier och mycket arbetstid, och innebär därmed stora utgifter för kommuner, företag, organisationer och enskilda.[13] Svenska kommunförbundet uppskattar (1998) att det läggs ned i storleksordningen en halv miljard kronor årligen på att sanera och reparera nedklottrad egendom i Sverige.[14] Andra bedömare betraktar denna siffra som godtycklig då någon rikstäckande klotterstatistik inte förekommer.[15]

SL (Storstockholms lokaltrafik) har tillsammans med polisen infört ett system för att snabbt hantera polisanmälningar av graffiti. All graffiti fotograferas och dokumenteras i en speciell databas som automatiskt gör en polisanmälan. För detta system erhöll SL ett undantag från PUL av Datainspektionen.

Lagliga väggar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Laglig vägg
Laglig graffitivägg i Münster.

Ett annat sätt att tackla problemet har varit legala graffitiväggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet. Syftet är här inte att få graffitin att försvinna utan mer att begränsa skadeverkningarna, så kallad "harm reduction", samt att aktivt stödja den konstnärliga komponenten.[16] Ett inslag i metoden är att man vill etablera en dialog med ungdomarna i graffitikulturen. För närvarande existerar ett trettiotal lagliga graffitiväggar runt om i Sverige.[17]

Exempel på städer som försökt bli mer eller mindre fria från klotter och illegal graffiti genom att införa legala graffitiväggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet är Norrköping i Sverige och Brügge i Belgien. I Norrköping arbetar man med klotterväggar och att bejaka hip-hop-kulturen, men säger samtidigt att "vi tolererar inte målning på väggar, spårvagnar, tunnlar och annan egendom. Klotter är en kriminell handling och ska beivras enligt den lagstiftning som finns på området."[18] I Brügge har de legala väggarna (Art Zones) kompletterats med en hård attityd mot illegal graffiti. Brügge fick European Crime Prevention Award 2001 för denna sin insats.[19]

I graffitidebattens spår har också andra frågor aktualiserats som konstens, ungdomskulturens och reklamens roll i det offentliga rummet. År 2002 sade den svenska kulturministern att "Jag tror inte på batongmetoderna. Graffiti är ingenting som några politiker kan döda genom att föra krig. […] Ett av de viktigaste kulturpolitiska målen som fastställts av riksdagen är just att verka för yttrandefriheten."[20] Den lagliga vägg som funnits längst, sedan 1979, är den på P-huset Anna i Malmö[17].

Det finns exempel där den illegala mängden klotter tenderar att öka, trots att det finns legala utrymmen för graffiti.[21] Till exempel i området kring Röda sten i Göteborg [22] och i Västerås [23]. En del kommunalpolitiker anser att det inte är samhällets sak att uppmuntra till något som i huvudsak inte är tillåtet utan orsakar stora kostnader för skattebetalarna.[24]

Den amerikanske sociologen Devon Brewer är en forskare som särskilt sökt jämföra olika bekämpningsmetoder ur flera olika perspektiv. Efter att ha gått igenom och jämfört traditionella strategier med alternativa sådana, säger han att: "Den lagliga metoden förser ungdomarna med nya möjligheter, och inte bara det: den har också potentialen att vara ett kostnadseffektivt alternativ till traditionella antigraffitimetoder."[25]

Inkörsport till grövre brottslighet?[redigera | redigera wikitext]

Ett av argumenten mot lagliga graffitiväggar och utställningar har varit att graffitin, utöver att locka till mer olagligt målande, även fungerar som en inkörsport till grövre brottslighet och missbruk. På uppdrag av SL, SJ och Skandia genomfördes ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet i syfta att belägga detta. Man fann dock inget sådant samband.[26]

Graffitimålarnas syn på graffiti[redigera | redigera wikitext]

Pågående graffitimålning.

Kriminologen Michael Johnson vid Stockholms universitet är i Sverige den som senast undersökt målarnas drivkrafter:

En slutsats i studien är att graffitikulturens roll ligger i att den binder samman ett nätverk av ungdomar som fungerar som ett publikunderlag från vilket den enskilde graffitimålaren kan få uppmärksamhet och erkännande, något som han/hon inte upplever sig få på andra ställen i samhället. Man skulle kunna säga att målarna skapar en scen tillsammans, graffitikulturen, att uppträda på, där de själva bestämmer vilka prestationer som ska vara värda att uppmärksammas, Man alternerar här mellan att stå på scenen och att vara en del i en applåderande publik för andra.
— Michael Johnson, [27]

Målarna anser att samhället borde kunna lära sig att acceptera också denna kultur och att det är gatukonst, inte skadegörelse (jämför klotter) de sysslar med. De seriösa sprejkonstnärerna menar vidare att de platser som målas, exempelvis mörka gångtunnlar, blir finare än de varit innan, och att man medvetet undviker att måla på kulturskyddade hus. Däremot inser man att tagging på olämpliga platser kan förarga vissa liksom reklam kan förarga andra. Fler lagliga väggar även i Stockholm kommer högt upp på önskelistan.

En syn bland graffitimålare är alltså att deras målning förbättrar stadsbilden rent estetiskt, och att det allmänna utrymmet tillhör alla och därmed borde få modifieras av alla. Den svenska hiphop-gruppen Fattaru tar till exempel upp ämnet i låten "Bättre bättre, dag för dag" med följande text:

Man förtjänar böter om man målar väggar med graffiti,
men den som har cash kan klistra budskap på alla väggar i hela city.
Och då är det inget gnäll om allmän egendom,
för folk föredrar smala nakenmodeller, så fort dom ser sig om.

Taggar[redigera | redigera wikitext]

Taki var en av de första i New York.
Tags används som signaturer, men ibland bara för att uppmärksamma att en konstnär befunnit sig på platsen.

I graffiti används taggar (engelska tags) för att signera ett verk. De är ofta elegant och tidsbesparande utformade. Dessa tags kan dock även förekomma självständigt i syfte att uppmärksamma andra på att taggens upphovsman uppehållit sig på platsen, då ofta skrivet med en (flow) fylld med ink (tusch). När taggar skrivs på annans egendom utan att utgöra en signatur på en graffitimålning uppfattas de ofta som skadegörelse. Oftast har den som signerat området med taggen ett nick (smeknamn) för att dölja den egentliga identiteten.[28][29]

Sprejburken[redigera | redigera wikitext]

Sprejburken, det vill säga färg förpackad med drivgas och lösningsmedel, där färgen släpps upp genom ett stigrör till ventilen och kommer ut som aerosol ("dimma") ur munstycket, uppfanns av den norske ingenjören Eric Rotheim 1930[30] och har funnits på marknaden sedan 1947.[31][specificera källa] En tidig variant användes av USA under andra världskriget för insektsbekämpning i djungelkrig, men togs också upp av färgindustrin för hushållsprodukter. 1949 hade Rustoleum, en av de större fabrikanterna, två färger på marknaden: svart och vitt.[32] På 1970-talet fanns 2 800 färger att välja på, och 1973 producerades 5,9 miljarder sprejbehållare (varav 65 % till kosmetik).[33] Sedan 1979 används inte freon som drivgas, och sprejmålning skadar därför inte jordens ozonskikt.[34] Som drivgas används kväve, butan eller propan, som heller inte är så aggressivt som freon. Graffitimålarna använder oftast andningsmask. Bland populära sprejmärken idag kan nämnas tyska 'Montana', spanska MTN (även kallad Spanska Montana på grund av en namntvist med tyska Montana), samt Belton.

Sprejtekniken[redigera | redigera wikitext]

Det är svårt att måla med sprejfärg. Sprejburken är egentligen ett primitivt instrument, avsedd för helt andra ändamål än konstverk (hårvård, insektsbekämpning, att måla cyklar till exempel). Om en ovan person drar en linje med en sprejburk, blir resultatet ett flera centimeter tjockt, ojämnt streck som rinner och är suddigt i konturerna. Graffitimålaren kan göra linjer som är millimetersmala, knivskarpa och helt raka, och kan göra ytterst små och exakta detaljer som en annan konstnär inte skulle kunna göra utan ett så lättmanövrerat och sofistikerat redskap som air-brush (färgspruta med reglerbart munstycke och kompressor).

Kontrollen över sprejburken uppnås endast med ihärdig träning, och hantverkstekniken har målarna själva utvecklat och fört vidare sinsemellan och från den ena generationen till den andra. Sprejburken hålls mycket nära ytan, sällan mer än 20 cm, för att färgen inte skall sprida sig. Om man sprutar på ett och samma ställe börjar färgen nästan omedelbart att rinna. Därför måste sprejburken hela tiden hållas i hastig, jämn och mjuk rörelse. Man måste arbeta snabbt och säkert; tvekar man blir det dåligt.

Förutom att alternera mellan caps (sprutmunstycken) av olika strålbredd (skinny: en tunn stråle, soft: en mjuk stråle som ger tunna lager, fat: ger tjocka kraftiga linjer), kan man också manövrera munstycket. Om man trycker mitt på får man en kraftig stråle, trycker man längst fram “spottar” färgen och om man trycker längst bak på munstycket (och så att säga pressar det bakåt) får man en tunnare stråle.[35] Dessutom uppför sig strålen olika beroende på i vilken vinkel man håller burken. Den allra tunnaste strålen får man om man håller burken upp-och-ner, men det är förvisso inte lätt att kontrollera dess riktning samtidigt. Genom att kombinera dessa fyra metoder kan målaren åstadkomma exakt vad som önskas:

  • olika avstånd till ytan
  • olika caps
  • olika tryck med fingret
  • olika vinklar med burken.

Det går att i efterhand korrigera linjer och ytor som inte blivit perfekta: man kan lägga en ny linje med avvikande färg längs med och en bit in på den gamla så att man täcker en del av dennas bredd; därmed får man ett rakare och tunnare streck. Flera tunna lager färg ger bättre resultat än ett enda tjockt lager, i synnerhet vid "fill-ins".[36]

Särskilda graffitimålare[redigera | redigera wikitext]

Seen, "King of the Kings".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jacobson 1996, s. 10–12
  2. ^ ”Art Crimes - The Writing on the Wall”. http://www.graffiti.org. 
  3. ^ Ganz, Nicholas: World Graffiti. Abrams, N.Y. 2004, förordet.
  4. ^ Almqvist & Hagelin 2005[sidnummer behövs]
  5. ^ ”Underground Productions”. http://www.underground-productions.se. 
  6. ^ ETC Stockholm av den 2011-01-20
  7. ^ "För vissa är det Konst, för andra är det en plåga utan slut".
  8. ^ Robert Reisner:Graffiti - Selected Scrawls from Bathroom Walls. Parallax, N.Y. 1967.
  9. ^ ”Stockholm byter strategi mot klotter”. Svenska Dagbladet. 19 februari 2004. 
  10. ^ http://www.dn.se/sthlm/allt-fler-klottrare-atalas/
  11. ^ Jacob Kimvall:"Noll tolerans. Kampen mot graffiti". Verbal 2012.
  12. ^ Malin Lernfelt (27 februari 2007). ”Nolltolerans mot klotter”. Göteborgs-Posten. 
  13. ^ Graffiti – konst med en dyr prislapp”. Svenska Dagbladet. 25 mars 2006. http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12200759.asp. 
  14. ^ ”Svenska kommunförbundet: Klotter och annan skadegörelse”. http://www.skl.se/artikel.asp?A=3185&C=1537&ArticleVersion=1. [död länk]
  15. ^ Städbyrån på Malmö Stads Fastighetskontor påstår i ett PM 1991-02-01. sid. 2 att ”klottret kostar Sverige totalt 1 miljard kronor per år”. År 1998 hävdar Kommunförbundet att siffran är en halv miljard per år. Man kan heller inte veta vilka typer av skadegörelse som ingår i summan ”en halv miljard” eftersom det är vanligt att slå ihop utgifter för ”klotter” med utgifter för andra typer av skadegörelse.
  16. ^ Graffitikurser ledde till minskat klotter”. Dagens Nyheter. 13 november 2006. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=585116&previousRenderType=1. 
  17. ^ [a b] P-Huset Anna
  18. ^ Klotter och graffiti; Norrköpings kommun
  19. ^ ”ECPA 2007” (PDF). BRÅ/European Crime Prevention Award. sid. sid. 4. http://www.bra.se/download/18.65a2909f135a9f5a1cb80003811/ecpa2007.pdf. 
  20. ^ Dagens Nyheter 6/1, 12/1 2002. (Samma uttalande refereras också i: Höigård, Cecilie: Gategallerier. Pax, Oslo 2002, sid. 162, not 139.)
  21. ^ ”Oväntade problem med laglig vägg”. Apropå 4/2005. Brottsförebyggande rådet. 13 december 2005. Arkiverad från originalet den 14 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110514130339/http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=691&module_instance=12. Läst 22 mars 2012. 
  22. ^ ”Ung och kriminell”. Apropå 2/2006. Brottsförebyggande rådet. 2 juni 2006. Arkiverad från originalet den 14 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110514130425/http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=734&module_instance=12. Läst 22 mars 2012. 
  23. ^ ”Lunds Universitet: ”Allt handlar om att synas” En studie om graffitimålande ungdomar i Bromma”. http://theses.lub.lu.se/archive/sob/soch/soch04043/SOCH04043.pdf. 
  24. ^ Stockholms kommunfullmäktige: Ungdomar, konst och det offentliga rummet, Bilaga 1, Reservationer: Farsta stadsdelsnämnd
  25. ^ Brewer, Devon (1990). Bombing and Burning. Deviant Behaviour. sid. 345–369. ”Legal programs not only provide youth new opportunities, but also have the potential to be cost-effective alternatives to traditional anti-graffiti programs” 
  26. ^ Blomgren, Stina; Frelin, Anders (15 oktober 2001). ”Forskare slår hål på graffitimyt”. DN Kultur. 
  27. ^ Johnson, Michael (2006). Inblick i en ungdomskultur. Samtal med graffitimålare. Stockholms universitet. sid. 3 
  28. ^ ”Klottrets historia”. Apropå 1/2004. Brottsförebyggande rådet. 30 mars 2005. Arkiverad från originalet den 14 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110514130158/http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=64&module_instance=12. Läst 22 mars 2012. 
  29. ^ ”Växjö universitet/Polisutbildningen Klotter”. http://www.vxu.se/polisutbildningen/klotter.pdf. 
  30. ^ Illustrerad Vetenskap (5): sid. 80. 2001. 
  31. ^ David Tulissio: The Triumph of the Spraycan School. N.Y. 1986, footnote 27, s. 2.
  32. ^ David Tulissio: The Triumph of the Spraycan School, N.Y.1986 , footnote 27, s.2.
  33. ^ Bra Böckers Lexikon aa, sid. 266–267 resp. sid. 300–301.
  34. ^ Anm.: Freon som drivgas förbjöds i USA 1978, i Sverige 1979 och i Norge 1981.
  35. ^ Corson, Ella/Circle, Dwane, Pike, Puppet, Ruskig: Studiehäfte till Graffiti - Konst på burk. Länskonstmuseet, Södertälje 1993, s. 9.
  36. ^ Jacobson 1996, s. 104–111
  37. ^ Charles Runnette: The Talk; Double Vision The New York Times, March 12, 2006.
  38. ^ 156 Crew. [1]
  39. ^ http://news.bbc.co.uk/1/hi/entertainment/6343197.stm
  40. ^ Falkholt har levt för graffitin. SvD 13/6 2011. http://www.svd.se/kultur/falkholt-har-levt-for-graffitin_6239822.svd
  41. ^ Se: Basquiat/Schnabel.(Katalog). Rooseum, Malmö 1989.
  42. ^ Keith Haring. Katalog, Malmö Konsthall 1994. ISBN 91-7704-068-6.
  43. ^ Henry Chalfant/James Prigoff: Spraycan Art. T&H, 1987. s. 60-61, 70-77.
  44. ^ Henry Chalfant/James Prigoff: Spraycan Art. T&H, 1987, s. 41.
  45. ^ Jacobson, Staffan: Spraykonst. Kalejdoskop, Åhus 1990.
  46. ^ Henry Chalfant/James Prigoff: Spraycan Art. T&H, 1987, s. 32-35.
  47. ^ Style Writing from the Underground. IG Times/Stampa Alternativa, Italy 1996.
  48. ^ Kjellberg, Svante: Vaughn Bodé 1941-1975. Thud 1/1976.

Svenska böcker om graffiti[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]