Höggravskulturen
Höggravskulturen eller på tyska Hügelgrabkultur, var en bronsålderskultur som existerade i Centraleuropa mellan 1800 och 1300 f.Kr. Höggravskulturen begravde som namnet antyder sina döda i stora gravhögar, något som också förekommer i Sverige under samma tid men fortsätter i Skandinavien ända till vikingatid. Ofta kunde flera människor begravas i samma hög.
Höggravskulturen tillhör alltså mellersta bronsåldern, och omfattar en rad lokalgrupper i det centraleuropeiska bälte som sträcker sig från Rhen till Karpaterna. Befolkningen försörjde sig på boskapsskötsel och intog en viktig mellanställning i den nord-sydgående handeln. Höggravskulturen har haft stort inflytande på den nordiska bronsålderskulturen. Under början av bronsåldern är påverkan störst från Ungern och Rumänien, varifrån en rad färdiga föremål importeras, och senare påverkas även den nordiska ornamentiken från detta område.
Höggravskulturen föregicks av Únéticekulturen och kom att efterföljas av Urnefältskulturen
Trzcinieckulturen
Trzcinieckulturen (2000-1000 f.Kr) är en nordöstlig gren av höggravskulturen, utbredd under mitten av äldre bronsåldern i östra Polen. Kännetecknande är bl.a. keramiken med skarpkantig mynningsrand, halsvulst och horisontella fåror på kärlets hals.
Trzcinieckulturen har möjligen under äldre bronsåldern influerat keramikstilen i Estland (Villakeramiken), sydvästra Finland (Kiukaiskulturen) och även i Mälardalen (Alby).
Höggravskulturen i Norden
I höggravar i Norden under äldre bronsåldern (ca 1300 – 1000 f. Kr.) placerades den döde i en sten- eller ekstamkista, över vilken lades ett kärnröse av sten som sedan i Skåne och Danmark täcktes av en ofta monumental jordhög. Längre norrut saknas jordfyllningen och röset har istället byggts på till full höjd, s. k. storrösen, av vilka de mest berömda är de gotländska kraterrösena (t. ex. Digerroir och Koparve). Gravhögarna är klart kustbundna och ligger vanligen i långa rader längs de forntida vägarna på åsryggarna.
Särskilt betydelsefulla är de danska ekkistegravarna som med sina synnerligen välbevarade dräktfynd bidragit till kunskapen om bronsålderns dräktskick, t. ex. mansgravarna i Borum Eshøj och Muldbjerg och kvinnogravarna i Egtved och Skrydstru. Männen var klädda i mantlar, koftor, ländkläden, mössor och tygskor, kvinnorna, som ofta hade konstfärdiga håruppsättningar, i tröjor, ländkläden eller kort snörkjol.
Mannens gravgåvor var hans bronsvapen, svärd, dolk och yxa, kvinnans oftast hennes smycken, bälteplatta, tutuli samt arm- och öronringar av brons, ibland av guld. Ofta medföljde kam och sybehör.
Med libränningens införande omkring 1000 f. Kr. försvinner höggravsskicket för att återkomma först under folkvandringstiden (400 – 550 e. Kr.) och vikingatiden (800 – 1050) i yngre järnåldern och då som exponenter för en politisk överhöghet, hövdinga- och kungagravar (t. ex. Uppsala högar och Inglingegraven i Småland).
Litteratur
- Sten- och bronsålderns ABC (1991)
- Tidens världshistoria, 1 (1987)
- Bra Böckers lexikon, 1976