Gravhög

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gravhög från yngre järnåldern, på gravfält vid Gäverstad gård, Östergötland.

Gravhög var ett fornnordiskt gravskick som var populärt i omgångar från neolitikum till vikingatiden. De äldsta högarna täckte stendösar. Under den äldre bronsåldern gjorde man jordbegravningar under hög. Under den yngre järnåldern var kremering vanligast.

Större gravhögar antas till största delen vara begravda stormän. Åtminstone kan man anta att det var avsikten när högen restes att den skulle visa hur stor den döde hade varit i livet. Jordvolymen i de största högarna är trehundra gånger så stor som en normal grav. Kungshög kallas ibland lite oegentligt de större gravhögar som tros innehålla begravda kungar eller stormän. Denna begravningstraditon var vanligast i Sverige under vendeltiden.

Placering[redigera | redigera wikitext]

Något som inte klart framgår idag, med nutidens vattennivåer, är att högarna ofta ligger vid forntida stränder. Detta var en lämpligt pampig begravningsplats, som sågs av förbifarande skeppsresenärer.

Många högar ligger på gravfält som också innehåller mängder med mindre bemärkta gravar, ofta från flera perioder. Att anlägga en hög innebar att man lade upp jord, sten, gräs etc. Om jord användes så kommer ett ganska stort område med jordbruksaktiviteter att försvåras. När väl en gravhög har anlagts kommer detta att fungera som en magnet för begravningar och andra aktiviteter. Den sena bronsålderns och järnålderns gravhögar lades i många fall till den tidiga bronsålderns och de neolitiska gravhögarna. På samma sätt anlades gravhögar under bronsåldern i områden där man tidigare hade anlagt neolitiska gravhögar. Diken runt högarna anlades på många ställen och kan ha angett gränsen för gravens område eller gravens sfär. Detta var speciellt vanligt under den sena bronsåldern i Nederländerna och Aisnedalen i nordöstra Frankrike.

Storhög[redigera | redigera wikitext]

Kungshögen på Hovgården, Adelsö

En storhög är en ovanligt stor gravhög, minst 20 meter i diameter.[1] De tillhör två åtskilda tidsperioder, dels äldre bronsåldern då de är vanligast i Skånelandskapen och Småland, dels yngre järnåldern då de är vanligast i Götaland, Svealand och Norrland. Bronsåldershögarna har ofta en halvcirkelformad profil, medan storhögarna från järnåldern brukar ha rakt avsläntade sidor samt en avplanad topp. Profilen kan således ge en god men inte definitiv vägledning i dateringen.

Storhögar brukar utifrån den enorma arbetsinsatsen de krävde betraktas som stormansgravar, och dateras i Svealand oftast till vendeltiden och vikingatiden. De äldsta i Västergötland går tillbaka till 300-talet, där högen vid Hullsjön ett exempel med daterbara guldföremål, medan Skalundahögen daterats till början av 700-talet. Av de utgrävda storhögarna har några visat sig innehålla kvinnogravar, däribland en av de tre kungshögarna i Gamla Uppsala.

Den äldre bronsålderns storhögar, som främst byggdes i Sydskandinavien, har en motsvarighet i sten norr om sitt huvudsakliga utbredningsområde. Under denna tid byggde man i norra Götaland samt Svealand och längs Norrlandskusten i stället stora gravrösen av sten utan att täcka dem med jord, vilket skiljer dem från regionens gravhögar. På Västkusten går gränsen ungefär i mitten av Halland. I Danmark och Tyskland förekommer storhögar även inom den snörkeramiska kulturen under mitten av bondestenåldern, men denna tradition etablerades aldrig i Sverige.

Nordens största hög är Raknehaugen i Norge med en diameter av 100 meter och höjd av 15 meter. Danmark torde vara det land med flest riktigt stora gravhögar, med ett tiotal högar med diameter över 80 meter. De flesta av dessa härrör dock från bronsåldern. I Sverige torde Uppland vara det storhögstätaste landskapet med drygt 30 kungshögar och omkring 170 storhögar.[2]

Kungshög[redigera | redigera wikitext]

Storhögar med en diameter på minst 30 meter benämns kungshögar.[1] Dessa finns företrädesvis i Svealand, Östergötland och Västergötland och är i likhet med andra storhögar ofta från yngre järnåldern, främst vikingatiden. De flesta av kungshögarna är dock inte närmare daterade. Några av de allra största är Högom i Medelpad (upp till 40 meter i diameter, 400-500 e.kr.), Uppsa kulle (55 meter) i Södermanland, Uppsala högar i Uppland (upp till 70 meter, 550-625 e.kr.), Skalundahögen i Västergötland (65 meter, ca år 600 e.kr.) och Anundshög i Västmanland (upp till 65 meter, ca år 600 e.kr.).

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Högarna och gravfälten hade en speciell funktion när det gällde att bevisa rättmätigheten i ägandet på platsen, eftersom långvarigt boende var det starkaste stöd man kunde anföra för sina anspråk. Sju generationer gav rösträtt vid tinget talas det om i vissa källor. I detta sammanhang förstår man lättare vilken manifestation högarna utgör – ättens tidigare generationer garanterar ättlingarnas rätt. Samma funktion skulle delvis övertas senare av de minnesrunstenar som ofta står just invid ett gravfält vid en storgård, vända mot sockenvägen eller ett vattendrag.

Även om gravarna ser ganska lika ut kan man inte säga att det ligger samma idéer bakom gravarna. Förmodligen skilde sig ”idén” om gravarna från tidsperiod till tidsperiod och från plats till plats, men några gemensamma drag är värda att nämna. Gravarna som sådana kan inte ha representerat den totala befolkningen. Gravarna är alltför få. Den synliga delen av högen representerar den sista delen av skapandet av en begravningsplats. Före denna ansamling av material torde det ha skett en rad aktiviteter och anläggningar ha anlagts såsom gropar, gravkammare, stensättningar, gravbål etc.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vållehög strax öster om Vellinge i Skåne.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Hyenstrand, Å. 1974. Centralbygd -- randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Stockholms universitet. s. 104.
  2. ^ Kungshögarna i Sverige, Kjell Silver