Vikingatiden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vikingshipmini.jpg
Vikingatiden
Kopia av en guldarmring funnen i lämningarna från en vikingatida by vid Aggersborg i Danmark

Vikingatiden är den skandinaviska järnålderns sista period, från sent 700-tal till cirka 1100 e.Kr. Termen används framförallt vid beskrivning av Nordens förhistoria, men också i brittisk och irländsk historieskrivning. Perioden räknas i andra delar av Europa antingen likaledes som en del av järnåldern eller som del av den tidiga medeltiden.

Skandinaviens befolkning ökade kraftigt samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. Detta var bidragande orsaker till de första vikingatågen, det vill säga plundringar som vikingar, båtburna krigare från Skandinavien, utförde runt om i Europa. Den 8 juni 793 plundrade vikingar klostret Lindisfarne på Englands östkust, en attack som snart följdes av otaliga krigståg, men också handel och kolonisation. I öster sökte sig nordmän i stora mängder ned utmed de ryska floderna. De kom som farmän (handelsmän) eller som blivande "väringar", det vill säga värvade soldater i den östromerske kejsarens armé och flotta, men också som erövrare. Enligt traditionen skall det första ryska riket ha grundats från Sveariket.

Merparten av skandinaverna under vikingatiden levde dock ett stillsamt liv som bönder, och torde knappast ha kallat sig vikingar. I isländska sagor används beteckningen norroenir menn ("norröna män") för att beteckna Nordens befolkning. En sammanfattande term på svenska är nordmän. Genom den bevarade litteraturskatt som finns i de isländska handskrifterna från 1100- och 1200-talet samt från runstenarnas texter känner man många detaljer om folkens liv under vikingatiden.

Periodindelningen[redigera | redigera wikitext]

Den skandinaviska forntiden uppdelas i en mängd tidsperioder. Slutet av den så kallade järnåldern har kommit att benämnas vikingatiden. Kännetecknande för vikingatiden är bland annat att ett skrivet källmaterial börjar uppträda som berättar om inre förhållanden i Skandinavien. Dessa skrifter, om än i ytterst begränsad omfattning, kompletterar på ett viktigt sätt det arkeologiska materialet.

Vikingatiden i betydelsen en viss period av historien användes första gången av den danske arkeologen Worsaae 1873. För en svensk publik var det arkeologen Montelius som använde detta 1877 i sin Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar. Användandet spreds sedan till folkskolans läroböcker och användes om perioden 800-talet till 1000-talet.[1]

Tidsbegränsningen av perioden har skiftat genom åren. Där finns grogrund för en mindre konflikt mellan historiker, som resonerar i termer av skriftligt belagda händelser, och arkeologer. De senare bestämmer sig nämligen först för vilka föremålstyper som skall definiera en period (till exempel allting dekorerat med gripdjursstilen), och strävar sedan efter att skaffa sig en allt noggrannare kalenderdatering av när dessa typer först tillverkades. Arkeologernas dateringsmetoder är huvudsakligen naturvetenskapliga, och deras periodskiften kan ibland hamna i årtionden som historikerna helt saknar uppgifter om.

Historiker satte tidigt början av vikingatiden till det första skriftligt belagda vikingatåget, år 793. Omkring 1990 föreslog arkeologer, delvis utifrån preliminära dateringar från den danska staden Ribe, att den vikingatida materiella kulturen skulle ha uppstått redan kring 750. Med bättre dateringar har man dock övergivit denna tanke, vilket löst en rad problem med den sena vendeltidens kronologi som uppstod i och med försöken att tidigarelägga vikingatidens start. Idag är historiker och arkeologer i stort sett överens om att startdatum ligger omkring 790.

Slutet av perioden kopplade brittiska historiker till Harald Hårdrådes misslyckade vikingatåg till England år 1066. Att avsluta vikingatiden med en händelse som hade föga betydelse för utvecklingen i Skandinavien har dock ifrågasatts. Även årtalet 1050 har allmänt angetts som slutdatum. Ur arkeologisk synvinkel finns det ingen accepterad definition av vilken föremålstyp som definierar starten på den skandinaviska medeltiden, och därmed är det oklart när den arkeologiska vikingatiden skall sluta. Den sista vikingatida konststilen, urnesstilen, levde kvar långt in i 1100-talet. Inför den stora vikingautställningen i Florens 1989/1990 förlades vikingatidens slut till året 1103/1104. Vid denna tid blev nämligen hela Norden ett eget ärkebiskopsdöme vilket visar att man blivit upptagna i den västerländska kulturkretsen.[2]

Begreppet viking[redigera | redigera wikitext]

Ordet viking förekommer redan i källor från vikingatiden. Vad ordet ursprungligen betydde vet man inte. Ordet användes endast om personer som var ute på plundringståg eller krigståg (inte handelsresa). Ett exempel på denna åtskillnad finns i Egil Skallagrimssons saga: ”Björn var en stor farman, som ibland var ute i viking, ibland på fredliga köpfärder.”

På en runsten i Västra Strömonumentet i Skåne, daterad till slutet av 900-talet berättas: ”Fader lät dessa runor hugga efter sin broder Asser, som fann döden nordpå i viking” samt ”Fader lät hugga denna sten efter Björn, som ägde skepp samman med honom”. Då denna text åsyftar en händelse i Sverige eller Norge står viking här troligtvis för begreppet "krigsman" snarare än "plundrare".

Ordet ”viking” åsyftar således speciella situationer som dåtidens människor kunde befinna sig i. Björn i det första citatet ansågs som en stor farman, det vill säga handelsman, men han kunde också "fara i viking", det vill säga delta i plundring och krig. Asser var troligtvis med i något större krigståg med anknytning till kampen om till exempel kungamakt.

Exemplen ovan visar att många skandinaver under vikingatiden inte var vikingar. Kvinnor, trälar och barn var aldrig det. Den generella termen för invånare i Norden var enligt de isländska sagorna norrœnar. Utomlands var de kända bland annat som normanni vilket på svenska blivit nordmän (se även normander).

Skriftliga källor[redigera | redigera wikitext]

Vår kunskap om de mera personliga förhållandena under vikingatiden, om politik, om färder över hav etc. kommer från det skrivna material som ligger dåtiden nära och som bevarats till nutid. Runskrifterna i form av runstenar men också inristade meddelanden på trä- eller näverbitar är ett källmaterial som härstammar från tiden ifråga. Handskriftsmaterialet är dock oftast nedteckningar som gjorts först ett par generationer sedan de omtalade handlingarna skett. Trots detta är just handskrifterna det källmaterial som främst kommit att forma vår nutida bild av vikingatiden. Den omständigheten att de flesta nordiska handskrifter som berättar om vikingatiden kommer från det av norrmän koloniserade Island, gör även att vi vet betydligt mer om de vikingatida norrmännens bedrifter än vi gör om exempelvis svearnas.

Norden under vikingatiden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Sverige under vikingatiden, Danmark under vikingatiden, Norge under vikingatiden och Island under vikingatiden

Under vikingatiden började grunderna läggas för de nordiska rikena. Harald Hårfagre blev redan i början av 800-talet ensam härskare över Norge. Hur situationen var för övriga länder vid denna tid är svårgripbart men i slutet av vikingatiden har den centrala kungamakten i de olika länderna utom på Island växt sig allt starkare.

Bebyggelsemönster[redigera | redigera wikitext]

Genom att analysera tätheten av de svenska och danska kyrkorna under tidigmedeltiden kan man skapa sig en ungefärlig bild av bebyggelse- och invånartätheten i dessa länder även under vikingatiden. Det kompliceras dock av att kyrktätheten inte bara berodde av folktätheten utan även av den genomsnittliga rikedomsnivån per capita. Dessutom byggdes inga kyrkor alls i Lappland (som då inte tillhörde Sverige) under den tid då samerna ännu inte kristnats.

Stadsbebyggelse[redigera | redigera wikitext]

Under den tidiga vikingatiden, ungefär 800-talet, fanns endast ett fåtal städer eller stadsliknande samhällen i Norden. Störst var Hedeby i Sønderjylland. Andra exempel är Uppåkra i Skåne, Birka i Mälaren och Kaupang i Norge. Från 900-talet fram till vikingatidens slut 1103 uppstår ett flertal nya städer och större handelsplatser i både Sverige, Norge och Danmark. Att detta samhällsbygge och kulturutbyte inte helt inskränkte sig till nutida Skandinavien är gravfältet Luistari[3]i Eura i Finland ett tecken på.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Religionen under vikingatiden före kristendomens införande är känd främst genom de äldsta bevarade skrifterna från Island. Kännetecknande för dessa är att de är nedtecknade av kristna ett par generationer sedan kristendomen införts. Några berättelser finns dock från samtiden vilka bland annat nedtecknats av araber. Det finns således inga skrifter efter religionsutövarna själva. Detta är ett viktigt källkritiskt konstaterande när dåtidens religion ska beskrivas.

En stor mängd gudar är kända inom den fornnordiska mytologin, se Nordisk mytologi.

Offer och blothandlingar var stående inslag i den dåtida religionsutövningen, se Vikingatida offerhandlingar.

Heliga platser för tillbedjan av gudarna benämns på olika sätt, till exempel omtalas hörg, hult och hugar, vi och stavgårdar. Dyrkan kunde på dessa platser ske ute i det fria men också i tempelbyggnader, se Vikingatida tempelbyggnader.

Den vikingatida kvinnan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vikingatidens kvinnor

Den sociala strukturen var släktbaserad på ett mycket starkare sätt än idag. Vikingatidens kvinnor var trots det relativt jämställda med männen. Tvärtemot många populära skildringar reste nordiska kvinnor tillsammans med sina män och tog del i handeln. De kunde låta resa runstenar. Det är också möjligt att kristnandet medförde vissa ytterligare, nya friheter.[4]

Teknologi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vikingatida teknologi

Nordmännen var framstående inom olika tekniska områden. När till exempel kung Harald Blåtand anlade så kallade "trelleborgar" var dessa byggnadsverk baserade på stor ingenjörskonst. Inom skeppstekniken utvecklade nordmännen en förnämlig tradition att bygga och segla skepp.

Skeppsbyggnadskonst[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vikingatidens skepp

Genom en utvecklad skeppsteknologi lades grunden till nordmännens kraftiga expansion över haven under vikingatiden. Seglet verkar också ha införts i Norden i slutet av järnåldern vilket givetvis bidrog till skeppens ökande funktionalitet. En mängd olika skeppstyper från vikingatiden möter oss i de skrivna källorna: långskepp, snecka, karve, lastbåt, skuta och knarr. Långskeppen var långa och snabba. I Ale kommun utanför Göteborg har man hittat det så kallade Äskekärrskeppet som var 16 meter långt och nästan 5 meter brett. Vid Oseberg i Norge har man hittat ett skepp som var 21,6 meter långt och 5 meter brett. Ett annat norskt fynd, Gokstadsskeppet var 23,3 meter långt och 5,2 meter brett.

Krigshandlingar[redigera | redigera wikitext]

Genom det bevarade skriftliga källmaterialet känner man en stor mängd krigs- och våldshandlingar i vilka nordbor under vikingatiden var inblandade. Merparten av dessa krigshandlingar har anknytning till havet och kustområdena i Norge, Danmark, England, Irland och det europeiska kustområdet utmed Nordsjön och Atlanten. Krigshandlingar har även förekommit i Österled vilket bekräftas av runinskrifter och omnämnanden i isländska forntidssagor, men mycket mindre är känt om dessa.

Nordbornas färder under vikingatiden[redigera | redigera wikitext]

Karta över skandinaviska bosättningar, eller områden med skandinaviskt inflytande, från 700- (mörkröd), 800- (röd), 900- (orange) och 1000-talen (gul). Grönt betecknar områden som ofta utsattes för vikingarnas räder och besök men med få eller inga skandinaviska bosättningar.
Huvudartikel: Vikingatida färder

Vikingatiden var för nordborna en ytterst expansiv period. Genom sina utvecklade skepp kunde man förflytta sig över stora områden. Under perioden utförde dessa resenärer både vikingatåg och handelsresor men många utvandrade också och tog ny mark i främmande länder, så kallad landnam.

Återskapande av vikingatiden[redigera | redigera wikitext]

Vikingatiden är en populär period att både studera och arbeta med. Mängder med böcker i temat kommer ut kontinuerligt. Många nya fullskalerekonstruktioner av både byggnadsmiljöer och skepp skapas. Den så kallad reenactmentrörelsen med just vikingatida teman är ett omfattande internationellt fenomen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anna Wallette (2004). Sagans svenskar. Synen på vikingatiden och de isländska sagorna under 300 år. Malmö: Sekel bokförlag. Sid. 269-270. ISBN 9197522201 
  2. ^ Vikingarna. Utställningskatalog till Florensutställningen. Malmö museer. Florens 1989. ISBN 91-971181-6-8.
  3. ^ "Eura". Forntidateknik.z.se. Läst 6 juni 2013.
  4. ^ Carolyne Larrington, Review of Judith Jesch, Women in the Viking Age, Alvíssmál 1 (1992): 109–10, here col. 110a.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]