Halo (ljusfenomen)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Halofenomen på Sydpolen.

Halo, optiskt fenomen inom meteorologi i atmosfären, med bågar och ringar — vanligen med 22° synvinkel — runt solen eller månen i vissa vädersituationer. Halo (ἅλως) kommer från grekiskan och betyder ring eller cirkel. Ordet härstammar från tröskning som förr skedde i ring i form av oxvandring. En äldre benämning i svenskan för halo är ljusgård.

Halo-fenomen över Sergels torg i Stockholm 31 aug 2010.

Bildande[redigera | redigera wikitext]

Ljusbrytning i en iskristall som under gynnsamma förhållanden bildar en 22°-halo.
Översiktsbild över vanliga halokomponenter.

En halo kan bildas i samband med att solen skiner genom höga moln som finns på himlen, exempelvis cirrostratus nebulosus. Molnen består av sexkantiga iskristaller och när ljuset bryts genom dessa så bildas en ring, båge, vertikalpelare eller bisolar runt solen. För en halo är det enbart refraktionen som är viktigt till skillnad mot en regnbåge där både reflektion samt refraktion är viktiga. Halofenomenet vertikalpelare bildas dock genom reflektion.

För att en halo skall bildas så behöver iskristallerna ha rätt geometri och storlek. För att vattenånga skall kunna desublimera så får det inte vara varmare än -15 °C. Förutsättningarna för halofenomen är gynnsammast på hög höjd och vid kall väderlek. Eftersom temperaturen faller med ca 6 °C per kilometer, så krävs det under sommaren att molnet befinner sig på minst 6 km höjd för att iskristaller skall bildas.

En halo bildas endast om ljuset bryts i samma riktning av kristallerna. Virvlar kristallerna runt så sprids ljuset i olika riktningar, och halon uteblir. Kristaller i rätt storleksintervall (0,05 – 0,5 mm) faller stabilast med den sida som ger mest luftmotstånd i rörelseriktningen. För små eller för stora kristaller tumlar runt när de faller. När kristallerna faller symmetriskt, så kan ljuset endast brytas i bestämda vinklar och en halo bildas.

Olika halofenomen[redigera | redigera wikitext]

22°-halon[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: 22° halo

22°-halon är den i särklass vanligaste halon och syns tydligt både vid sol- och månsken. Spektrumet delas upp, men är blekare och omvänt mot en regnbåge. En halo har rött längst in och blått längst ut, hos regnbågen är det tvärt om. Ibland bildas vädersolar i ytterkanten av en halo som ser ut som två bleka kopior av solen.

46°-halon[redigera | redigera wikitext]

46°-halon uppstår utanför 22°-halon. Den har samma egenskaper och utseende, men är betydligt blekare. Blekheten beror på att den är större, men också på att ljuset måste färdas en längre väg inne i iskristallen. Dess ljussvaga egenskaper gör att den sällan syns runt månen.

Vertikalpelare[redigera | redigera wikitext]

Vertikalpelare eller ljuspelare kan oftast iakttas vid låg dimma och är, som namnet avslöjar, en vertikal pelare av ljus över och under ljuskällan. Fenomenet uppstår genom att ljuset reflekteras av plana sexkantiga iskristaller och kan därför bara ses när solen eller månen står lågt. Vid kall väderlek och dimma kan gatljus bilda ljuspelare. Olika halofenomen kan ses som ett direkt bevis på att vattenångan i dimmolnet är frusen. Innan man kunde frysa vatten på konstgjord väg, så kartlade meteorologerna vattnets frysegenskaper vid olika temperaturer genom att vid dimmig väderlek studera halofenomen kring strategiskt utplacerade lampor.


Förekomst[redigera | redigera wikitext]

En halo bakom Stockholms stadshus den 8 december 2010.

Det är inte ofta man ser en halo. För att ta reda på hur vanliga de är så gjordes en systematisk undersökning i Uppsala1860-talet. Dygnet runt i sju års tid fick studenter utföra meteorologiska observationer en gång per timme (se tabell nedan). Det visade sig att en halo i genomsnitt uppstår var 4:e dag. Att man inte ser halofenomen oftare beror på att man inte är tillräckligt observant.

Förekomster av olika halofenomen under sju år i Uppsala på 1860-talet
Fenomen Sol Måne Båda
22°-halo 479 123 602
Bisol 22° 103 22 125
Övre tangerande båge 71 27 98
Vertikalpelare 74 21 95
46°-halo 22 1 23
Cirkumzenitalbåge 2 2 4

Järtecken[redigera | redigera wikitext]

En halo har i forna tider väckt stor förundran och tolkats som varningssignaler från gudarna. Ett exempel är vädersoltavlan som målades på uppdrag av Olaus Petri. Den avbildar ett halofenomen över Stockholm 20 april 1535, som varade mellan kl 7 och 9 på morgonen. Gustav Vasa hade under en längre tid tagit stora delar av kyrkans tillgångar i beslag. Så när ett komplext halofenomen uppstod över Stockholm, så tolkades detta järtecken som att kungen gått för långt i sin behandling av kyrkan.

Vetenskapen har ansetts visa att ett halofenomen så som tavlan återger det, inte kan uppstå. En tolkning av tavlan är att den inte visar en ögonblicksbild, utan visar konstnärens tolkning ett fenomen som skiftat utseende.

Men tavlan är ett montage av två helt olika bilder, en extremt vidvinklig för himlen, en mer normalvinklig för Stockholmsvyn. Konstnärens observation av himlen stämmer till allra största delen alldeles utmärkt. Se "Athmospheric Optics" adress http://www.atoptics.co.uk/fz346.htm . Zenit är mitt i himmelsbilden. Solen stod östsydöst och syns uppe till höger på himmelsbilden. Bilden är alltså roterad i förhållande till en mer begriplig projektion med solen nedåt i himmelsbilden. Nära zenit finns en cirkumcenital halo som i verkligheten är regnbågsfärgad med blått inåt. I höjd med solen finns en stor parhelisk cirkel som i verkligheten tecknas parallellt med horisonten. På denna cirkel syns utom solen två bisolar, två lysande punkter 120° från solen och en lysande punkt mittemot solen. Runt solen finns en 22° halo som i verkligheten har solen i centrum men här representeras ocentrerad. Några andra halobågar stämmer inte så bra med nutida observationer och beräkningar.

Till andra berömda halofenomen märks Sankt Petersburgfenomenet 1794, som visade en rik samling av olika sorts halofenomen. Vidare märks Danzigfenomenet 1661.[1]

För allmogen har halofenomen varit ett vädermärke. Denna iakttagelse bekräftas av SMHI som tillämpar följande tumregel:

När en 22-graders halo visar sig är det — åtminstone inom Sverige — 75 % chans att det blir regn inom 5 timmar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 394.