Olaus Petri

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Olaus Petri (olika betydelser).
Olaus Petri utanför Storkyrkan i Stockholm, staty av Theodor Lundberg. Han ligger begraven under predikstolen i Storkyrkan.[1]
Een nyttwgh wnderwijsning. Utgiven 1526.

Olaus Petri, (latinisering av Olof Pettersson) under studietiden med tillnamnet Phase, Mäster Olof, född 6 januari 1493, död 19 april 1552 i Stockholm, var en svensk reformator, humanist och historiker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Olaus Petri föddes i Örebro som son till en smeden Peter Olofsson och hans hustru Kristina Larsdotter.[2] Efter studier vid Örebro trivialskola och Uppsala fortsatte Olaus Petri sina studier i Tyskland, där han, efter en kort vistelse i Leipzig hösten 1516 inskrevs vid universitetet i Wittenberg med tillnamnet Phase. Han mottog här avgörande intryck från Martin Luther, och promoverades 10 februari 1518 till filosofie magister. Troligen studerade brodern Laurentius Petri Nericius (Lars Pettersson från Närke) här med honom en kortare tid.[3]

Han återvände till Sverige hösten 1518, blev kansler biskop Mattias Gregersson (Lillie) i Strängnäs och vigdes av denne till diakon 1520.[4] Efter Stockholms blodbad, vars första offer var Mattias Gregersson och vars död Olaus Petri troligen var ögonvittne till, verkade han som lärare vid domkyrkoskolan i Strängnäs där han snart väckte uppmärksamhet och oro genom sina föreläsningar över bibeln. Han fick en övertygad anhängare i sin överordnade Laurentius Andreæ och kom genom denne i kontakt med Gustav Vasa, som 1524 kallade honom till Stockholm som staden sekreterare.[5]

Han fick samtidigt rätt att predika i stadskyrkan vilket blev betydelsefull för hans arbete för reformationen. Den vann, trots häftigt motstånd förvånande hastigt framgångar i Stockholm, och genom kungens beskydd avvärjdes biskop Hans Brasks försök till kyrkliga kraftåtgärder då Olaus Petri 1525 avgörande bröt med den katolska kyrkorätten genom att gifta sig.[6]

1526 framträdde Olaus Petri även som författare och inledde sin epokgörande litterära verksamhet med Sveriges första reformatoriska skrift Een nyttwgh wnderwijsning. Den samma år utgivna Thet Nyia testamentit var huvudsakligen en översättning av Olaus Petri. 1527 följde Olaus Petris mot Peder Galle riktade Swar påå tolf spörsmål och stridsskriften mot Paulus Heliæ Swar uppå itt ochristerlighit sendebreff. Vid Västerås riksdag 1527 var Olaus Petri närvarande, och då hade reformationen hunnit få ett brett stöd bland befolkningen i staden. 1528 blev Olaus Petris rikaste produktionsår. Han inledde det med en predikan vid Gustav Vasas kröning, och författade även de religiösa skrifterna Een liten boock om sacramenten, Een liten boock i huilko closterleffwerne forclarat warder och Om Gudz ordh och menniskios bodh och stadhgar. Under de följande åren utgavs Een handbock på swensko (1529), Een lijten postilla (1530) som även innehåll En lijten chatechismus samt Then swenska messan (1531). En psalmbok, Swenska songer eller wijsor som Olaus Petri skall ha utgett 1526 finns inte bevarad men är känd genom ett omtryck 1530 och utkom i en utökad utgåva 1536. Som Stockholms stadssekreterare nedskrev han Tenkiebock ifrån 1524 till 1529.[7]

1531 utsågs Olaus Petri till kungens kansler, en uppgift där han var alldeles olämplig och ådrog sig kungens missnöje. Han befriades redan 1533 från sin tjänst. Under de följande åren var han huvudsakligen åt att översätta Gamla Testamentet till svenska, dels åt utarbetandet av sin svenska krönika (tryckt första gången i Schriptores rerum succiarum medii ævii, 1818).[8]

Verket utmärktes av en för tiden ovanlig kritisk syn på glorifieringen av Sveriges forntid och dold kritik mot överheten, indirekt riktad mot kungen, vilket i kombination med en mer öppen kritik mot kungen, formulerad 1539 i Emoot the gruffueliga eedher skärptes det redan spända förhållandet mellan dem till en fullständig brytning.[9]

Olaus Petri blev 2 januari 1540 i Örebro, tillsammans med Laurentius Andreæ, dömd till döden för högförräderi. Anklagelsepunkterna omfattade, att ha författat en krönika kritisk mot kungen, att ha haft kontakter med oroselement bland Stockholms borgerskap, att han skulle ha försökt vädjat om benådning av den dödsdömde förrädaren Gorius Holste och för att ha känt till krutkonspirationen utan att berätta om den. Olaus Petri bestred då åtalpunkterna lästes upp anklagelserna, men sägs i domen utan att ha utsatts för tortyr bekänt att han känt till krutkonspirationen.[10]

Domen omvandlades senare till dryga böter, och Olaus Petri togs sedan åter till nåder. 1542 anförtroddes han inspektoratet över Stockholms skolor och utnämndes 1543 till kyrkoherde i Stockholm. Olaus Petri prästvigdes först 1539 av strängnäsbiskopen Botvid Sunesson.[11] Under dessa senare år ägnade sig Olaus Petri främst åt prästgärningen. Helt upphörde dock inte hans författarskap, 1550 utgav han det första svenska skådespelet, Tobiæ comedia.[12]

Efter Olaus Petris död beordrade Gustav att hans arkiv och manuskript skulle förstöras. Olaus Petri verkade också som rättsfilosof. Hans bäst kända juridiska verk är Domareregler, som enligt tradition ingår i Sveriges rikes lag och Finlands lag. De trycktes första gången av Ericus Benedicti Schroderus och har sedan 1635 bifogats i tryckta upplagor Sveriges rikes lag.[13]

Olaus Petri som historiker[redigera | redigera wikitext]

Olaus Petri skilde sig i hög grad från sina föregångare inom historiografin samtidigt som han i många avseenden byggde på metoder och traditioner som var arv från antiken och medeltiden. Det som särskiljer honom från tidigare, och i hög grad även samtida historiker, var att han tillämpade en mer konsekvent källkritik, strängare krav på neutralt återgivande av samtliga aktörer och en bredare analys av kausala förhållanden som han presenterade med ett enkelt och rakt språk. Han skrev på svenska istället för latin, och riktade sig till en krets som omfattade fler än akademiker. Olaus arbetade också med en betydligt mer genomarbetad och systematisk empiri och lade större vikt vid sociala förhållanden och hur dessa påverkade historiska skeden.

Historikerns uppgift enligt Olaus Petri var att återge sanningen i alla dess aspekter, både det bra och det dåliga. Att presentera händelseförlopp som de faktiskt hade skett var en uppgift där historikerns ansvar var inför Gud själv, och eftersom Gud ändå var allvetande och allsmäktig skulle det i slutändan ändå straffa sig att fara ovarsamt fram med sanningen. Höga krav på empiri ställdes och när källorna var för knapphändiga eller otydliga ansåg Olaus att det var bättre att inte spekulera. Hörsägen och muntliga vittnesmål ansåg han vara opålitliga och alldeles för lätt förvanskade för att kunna användas som tillförlitliga källor. Här pekade han tydligt på tidens fördärvande inverkan på minnet och att en berättare aldrig återger en historia exakt som han hört den första gången. Även om medeltida historiker förklarade vissa kausala samband, ansågs det inte vara historikerns uppgift att ställa mer detaljerade frågor om varför något hände, utan att lägga fram en undervisande och gärna förnöjande berättelse. Tolkning av sambanden var något som filosofer och teologer fick ägna sig åt.

Genom sin erfarenhet inom juridik satte Olaus Petri upp krav för historikern som hade tydliga paralleller i de krav som ställs på domare. I sin skrift Domarregler definierade han dessa som god allmänbildning, kunskap om det relevanta målet (eller ämnet), rättvis värdering av vittnesmål (d.v.s. källor), opartiskhet utan att blanda in känslor och en utgångspunkt i att inte döma någon utan säkra bevis. Ett särskiljande drag i relation till antika historiker, även om den inte var specifik för just Olaus Petri, var att historien betraktades som linjär, snarare än cyklisk; att tiden en gång satts i rörelse av Gud och vid något tillfälle i framtiden skulle ha ett slut.

På grund av sin anti-romerska övertygelse hade Olaus Petri goda förutsättningar för att bryta med de tidigare etablerade målsättningarna för historiker. Han motsatte sig medeltida idéer om att en källas trovärdighet kunde avgöras genom att den välsignades av högre instanser (d.v.s. kyrkan). Som reformator var Olaus friare att avslöja uppenbara partsinlagor som tidigare ansetts oantastliga för att de uttalats av en högt aktad person. Han tillämpade en mer individualistisk metod, som krävde en större insats från historikern i fråga om forskning och analys. Som ett tydligt exempel bröt han mot en tidigare tradition i beskrivning av kung Magnus Eriksson, som tidigare, baserat på heliga Birgittas skrifter, ansetts som en dålig kung. Här avfärdade Olaus det mesta av kritiken mot kungen genom att framställa Birgittas beskrivning som en partsinlaga utan konkret stöd i annat än uppenbarelser, något Olaus som luthersk reformator i stort betraktade som övertolkade drömmar. Att Birgittas råd varit ignorerade av kungen fann han inte heller vara en rimlig anledning till kritik, eftersom det i hans mening kunde betraktas som ”löst qwinno snack”, en romersk-katolsk mystikers oväsentliga pladder.

Olaus Petri förkastade också den ohöljda stolthet över ett ärorikt, men i grund och botten mytiskt och spekulativt, förflutet som var så vanlig under hans samtid. Den gängse bilden av den svenska förhistorien var att de goter som migrerat genom Europa, bildat kungadömen och senare plundrat Rom hade kommit från Sverige (se göticism). Olaus Petri ställde sig kritisk till detta dels genom att påpeka bristen på hållbara bevis för detta, dels genom att ifrågasätta glorifieringen av vad han ansåg vara ”en hop skalkar och tyranner som intog andras land och städer, som det inte hade rätt till”. Själv ansåg han att det var bättre att inte ta ställning i frågor där källorna var alltför otydliga eller opålitliga.

Olaus Petris Svenska krönika beslagtogs dock av kungen, och kunde tryckas i sin helhet först 1818.[14]

Olaus Petri är huvudpersonen i August Strindbergs pjäs Mäster Olof. Slutrepliken i prosaupplagan från den dödsdömde Gert Bokpräntare är "Avfälling!" Det är hans utrop till mäster Olof som gjort avbön.[15]

Psalmer[redigera | redigera wikitext]

Han finns representerad i 1986 års psalmbok med två originalverk (nr 33 och 372) och 14 bearbetningar/översättningar (nr 32, 36, 50, 112, 124, 143, 185, 237, 345, 346, 362, 387, 465 och 537)

I 1819 års psalmbok med tillägget Nya Psalmer 1921 finns han representerad med 22 verk (nr 17, 21, 26, 46, 49, 50, 58, 60, 67, 94, 104, 124, 133, 135, 144, 152, 182, 232, 303, 339, 402 och 648)

I Tempeltoner finns julhymnen Beseglat är de trognas hopp med texten bearbetad av Samuel Johan Hedborn och Johan Olof Wallin till musik av A. Törner.

Juridiska skrifter[redigera | redigera wikitext]

  • Kommentar till stadslagen, senare hälften av 1520-talet
  • En liten uttydning på några gamla ord, som finns i lagböckerna och äro nu icke i daglig brukning, omkring 1530
  • En liten ingång i lagboken, mitten av 1530-talet
  • Domarereglerna, senare hälften av 1530-talet

Övriga skrifter[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 99
  2. ^ [1]
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 668-69 
  4. ^ Nicholson, Aldwell (1880). Apostolical Succession in the Church of Sweden. London, Oxford och Cambridge: Rivingtons. sid. 41 
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 669 
  6. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 669 
  7. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 670 
  8. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 670 
  9. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 670 
  10. ^ [2]
  11. ^ Nicholson, Aldwell (1880). Apostolical Succession in the Church of Sweden. London, Oxford och Cambridge: Rivingtons. sid. 41 
  12. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 671 
  13. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Domarregler)
  14. ^ Olaus Petri i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)
  15. ^ Pelle Holm, Bevingade ord, Bonniers, 1985 ISBN 91-34-50597-0
  • Ferm, Olle (2007) Olaus Petri och Heliga Birgitta: Synpunkter på ett nytt sätt att skriva historia i 1500-talets Sverige ISBN 978-91-88568-31-1
  • Almqvist, Jan Erik (1946) Svensk juridisk litteraturhistoria

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Fehr, Fredrik (1893). Olavus Petri. Stockholm. Libris 2993754 
  • Ferm, Olle (2007). Olaus Petri och Heliga Birgitta : synpunkter på ett nytt sätt att skriva historia i 1500-talets Sverige. Runica et mediævalia. Scripta minora, 1103-7989 ; 15. Stockholm: Sällskapet Runica et mediævalia. Libris 10474323. ISBN 9789188568311 
  • Gardemeister, Christer (1985). Gudstanken hos Olavus Petri. Lund: Lunds univ. Libris 514555 
  • Gardemeister, Christer (1989). Den suveräne Guden : en studie i Olavus Petris teologi. Studia theologica Lundensia, 0491-2853 ; 43. Lund: Lund Univ. Press. Libris 7677472. ISBN 91-7966-088-6 
  • Hult, Karl (1894). Olaus Petri : hans reformatoriska verksamhet och karakter. Föreningen Heimdals folkskrifter, 99-1250994-3 ; 11. Stockholm: F. & G. Beijers Bokf.-aktb. Libris 1622663. http://runeberg.org/hkolausp/ 
  • Lundqvist, Elisabeth (1998). Reformatorn skriver historia : en kontextuell analys av Olaus Petris svenska krönika. Idéhistoriska uppsatser, 0280-4794 ; 33. Stockholm: Univ., Avdelningen för idéhistoria. Libris 2636469 
  • Murray, Robert (1952). Olavus Petri. Stockholm: Diakonistyrelsen. Libris 1496632 
  • Hallencreutz Carl Fredrik, Lindeberg Sven-Ola, red (1994). Olaus Petri : den mångsidige svenske reformatorn  : nio föredrag om Olaus Petri. Örebro studies, 0280-9605 ; 10Skrifter / utgivna av Svenska kyrkohistoriska föreningen. II, Ny följd, 0491-6786 ; 49. Uppsala: Svenska kyrkohistoriska fören. Libris 7750559. ISBN 91-85582-38-7 
  • Rydh, Hanna (1917). Olaus Petri : en levnadsteckning. Biblioteket Sveriges vår, 99-1967454-0 ; 17. Uppsala: Lindblad. Libris 1649786 
  • Schück, Henrik (1893). Olavus Petri : ett fyrahundraårsminne. Stockholm: Geber. Libris 868048 
  • Westin, Gunnar T (1946). Historieskrivaren Olaus Petri : svenska krönikans källor och krönikeförfattarens metod. Lund: Lindstedts univ.-bokh. Libris 8074737 
  • Westin, Gunnar T (2002). Olaus Petri, Peder Svart och Gustav Vasa : religion, politik och historieskrivning i början av 1500-talet. Runica et mediævalia. Opuscula, 1103-7970 ; 7. Stockholm: Sällsk. runica et mediævalia. Libris 8724108. ISBN 91-88568-16-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]