Hanns Martin Schleyer

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Hanns-Martin Schleyer)
Hoppa till: navigering, sök
Hanns Martin Schleyer
Hanns Martin Schleyer 1973.
Född 1 maj 1915
Offenburg,  Tyskland
Död 18 oktober 1977 (62 år)
Nära Mulhouse,  Frankrike
Nationalitet Tysk/Västtysk
Känd för Västtysk näringslivsrepresentant, mördad 1977

Hanns Martin Schleyer,[1] född 1 maj 1915 i Offenburg, Baden-Württemberg, död (mördad) 18 oktober 1977 nära Mulhouse, Frankrike, var sommaren 1977 chef för västtyska arbetsgivareföreningen samt det västtyska industriförbundet.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hanns Martin Schleyer tog studenten i Rastatt 1933 varpå han studerade juridik i Heidelberg.

Tredje riket[redigera | redigera wikitext]

Schleyer var medlem av SS (1933) och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) (1937). Han uppnådde graden SS-Untersturmführer (motsvarande löjtnant).[2]

Företrädare för Röda armé-fraktionen (RAF) har under lång tid påstått att Schleyer var nära medarbetare till Böhmen-Mährens riksprotektor, SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich (1904-1942) och benämnt honom som ”Heydrichs högra hand”. Denna uppgift har dock slutgiltigt vederlagts av den tyske historikern Lutz Hachmeister som genom bland annat arkivforskning har kunnat konstatera att Schleyers huvudsakliga arbete i Prag inleddes när Heydrich redan var död.[3]

Efterkrigstid[redigera | redigera wikitext]

Helmut Schmidt och Hanns Martin Schleyer

1945 flydde Schleyer till föräldrahemmet i Konstanz. Han greps i juli 1945 av fransk militär och överfördes till amerikansk krigsfångenskap. Han var internerad i tre år i Baden. 1949 började han arbeta vid industri- och handelskammaren Baden-Baden. 1951 började han vid Daimler-Benz AG.

1973 valdes han till ordförande i den västtyska arbetsgivarföreningen, Bundesvereinigung der Deutschen Arbeitgeberverbände (BDA). 1977 blev han president för Bundesverband der Deutschen Industrie (BDI). Han var sedan 1970 medlem i CDU. Hans position och hårda hållning i arbetsmarknadskonflikter gjorde honom till en fiendebild för facken och den politiska vänstern i stort.

Kidnappningen och flygkapningen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schleyer-kidnappningen

Hanns Martin Schleyer kidnappades den 7 september 1977 på öppen gata i Köln av den "andra generationen" av Baader-Meinhof-ligan,[4] och ett flertal vittnen sköts ihjäl samtidigt.[5] Kraven var att "första generationen", bland annat Andreas Baader, Jan-Carl Raspe och Gudrun Ensslin, vilka satt dömda till mycket långa fängelsestraff för mord och terrorism i Stammheimfängelset utanför Stuttgart, skulle friges.

Den socialdemokratiske förbundskanslern Helmut Schmidt kunde på inga villkor gå med på detta. Ett frisläppande skulle dessutom bara verka uppmuntrande på andra sympatisörer på yttersta vänsterkanten. Förbundskansler Schmidt fick snart fler problem, då PFLP kapade en Boeing 737 tillhörande Lufthansa med namnet Landshut på väg hem från Mallorca, med över 100 personer ombord. Dessa kapare ställde samma krav som de tyska terroristerna, och alla dessa kunde inte offras. Åtminstone "låtsasförhandlingar" med internerna inleddes, men alla länder de önskade få fri lejd till vägrade.[6] Varken Sovjetunionen eller DDR tyckte sig kunna ta hand om dessa fångar.

Flygkaparna krävde att få landa på en rad olika platser i Arabvärlden, men vann ingen sympati någonstans. På flygplatsen i dåvarande Sydjemens huvudstad Aden sköt kaparnas ledare ihjäl flygkaptenen Jürgen Schumann inför alla passagerare. Orsaken skall ha varit att flygkaptenen gått för långt bort från planet när han undersökte eventuella skador. Därefter tvingades styrmannen flyga till Mogadishu i Somalia, där det tyska elitförbandet GSG-9 ett par dagar senare effektivt lyckades skjuta alla fyra kaparna – två män och två kvinnor (varav en kaparkvinna överlevde). Inga passagerare blev dödade.

Nu tycktes både de intagna och kidnapparna ge upp. Hela första generationen av Baader-Meinhof-ligan begick självmord samtidigt, och försökte få det se ut som att de blivit avrättade. Att samtliga begått självmord samtidigt var en besvärande omständighet för regeringen och Schmidt, men det upptäcktes att fångarna haft ett kommunikationssystem mellan sig i sina resp. transistorradioapparater. Hur de fått tillgång till denna utrustning, som dock inte var mer än "normal teknik" för sin tid, kunde dock ej klarläggas.

Kort därefter hittades Hanns Martin Schleyers avrättade (skjutna) kropp i en övergiven bil i den franska gränsstaden Mulhouse (ty: Mühlhausen). I flera filmupptagningar hade han vädjat direkt till regeringen om att slippa bli offrad. Den före detta RAF-medlemmen Peter-Jürgen Boock pekade 2007 ut Rolf Heißler och Stefan Wisniewski som Schleyers mördare.[7]

Schleyer var under andra världskriget underofficer i SS ("Untersturmführer" motsvarar ungefär en grad mellan fänrik och löjtnant). Han har aldrig misstänkts för brott.

Självmorden i Stammheimfängelset, avrättningen av Schleyer och stormningen av det kapade planet utgjorde slutet på en nästan 10 år lång period i Västtysklands historia full av terrordåd. Själva perioden september-oktober 1977 benämndes stundom Deutscher Herbst ("Tyska hösten").

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Hanns Martin Schleyer". Hdg.de. Läst 8 januari 2014. (tyska)
  2. ^ ”Deutschlands Drama im Herbst 1977” Welt Online, 2 september 2007. (Webbåtkomst 2008-08-31.)
  3. ^ ”The Many Lives of Hanns Martin Schleyer” H-Net Reviews september 2005; Hachmeister, Lutz, Schleyer: Eine deutsche Geschichte. München: C.H. Beck Verlag 2004. ISBN 978-3-406-51863-8 – ”While Schleyer has been characterized frequently as Heydrich's "right hand" by members of the left, Hachmeister shows that this was not the case. While Schleyer most certainly carried on the program for the Protectorate laid down by Heydrich, the SS leader was already dead when Schleyer came to Prague.” (Webbåtkomst 2008-11-02.)
  4. ^ Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, GöteborgsPosten 8 september 1977, samtliga s. 1
  5. ^ Frankfurter Allgemeine, Times, Guardian, Le Figaro, New York Times, Washington Post etc, 8 september 1977, s. 1
  6. ^ Enligt dramadokumentären "Mogadishu"
  7. ^ ”Boock nennt Namen von Schleyers mutmaßlichen Mördern” Der Spiegel den 7 september 2007. (Webbåtkomst 2008-11-02.)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]