Hipster (1990-talet)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hipster är en undergroundstil som började spridas under tidigt 1990-tal, främst definierad av en alternativ musiksmak och stora intressen för mode och kultur.[källa behövs]

Bakgrunden står att finna i det ekonomiska samhälle som skapades i västvärlden under Ronald Reagans och Margaret Thatchers allt mer individfokuserande 1980-tal,[1] kombinerat med den tidiga discoscenen i New York.[1] Stilen omfamnades vid 2010-talets början primärt av högskoleutbildade 1980-talister från en relativt välbärgad medelklass. Yttre kännetecken är vintage-kläder, gärna (ironiskt) inspirerade från det som av medelklassen upplevs som underklass: joggingbyxor som vardagsplagg, räfflade undertröjor etc.[2]

En hipster skulle knappast erkänna sig som en hipster - detta skulle innebära att hipsterns identitet som individuell och unik hotas.[källa behövs] Den amerikanske komikern Joe Mande har uttryckt det som att "alla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt".[källa behövs] Hipstern tar avstånd från sin tids -ismer och föraktar kollektivet; de är vidare vanligen ointresserade av politik, till skillnad från många andra subkulturer som punk eller hip hop.[källa behövs] En hipster intellektualiserar dock gärna mode och försöker uppvärdera grafisk formgivning till konst.[källa behövs] En hipster "konsumerar coolhet", gärna via klädkedjor som American Apparel och Urban ­Outfitters,[3][4] även om de mest "unika" och svårtillgängliga varorna som eftertraktas mest införskaffas via internetbaserade auktionshus, exempelvis Ebay.[1]

Mark Greif, lektor i litteratur vid The New School i New York, har försökt definiera subkulturen genom att titta på utmärkande drag som de ovan nämnda, men uttrycker även en djupare definition.[källa behövs]

Jenny Damberg har tolkat Greif som att han menar att hipsterkulturen uppstår ur nyliberalism och i välfärdssamhällen som i allt högre grad präglas av privatisering.[5] I en artikel i The New York Times (2010) utvecklar Grief sina definitioner, och anlägger ett vidare socioekonomiskt perspektiv på fenomenet.[källa behövs] Han menar bland annat att hipsters är den unga vita medelklassens svar på större ekonomisk osäkerhet, osäker social status samt en större svårighet att klassmässigt förflytta sig uppåt.[källa behövs] Hipsterkulturen blir då sättet att visa överlägsenhet på, dock inte ekonomisk utan värdemässigt.[källa behövs] Vidare konstaterar han att svårigheten att försöka definiera hipstern beror på faktumet att det provocerar en allmän ångest då ett definitionsförsök "synar allas bluff".[källa behövs]

Greif delar upp den samtida hipstern i två olika tidsepoker. Dels från 1999-2003 och dels 2004- till nutid.[källa behövs] Greif talar vidare om den vita respektiva svarta hipstern fram till 2003 som utgjorde en subkultur i amerikanska förortsområden[källa behövs]. WTO-demonstartionerna 1999 i Seattle kan ses som en startpunkt för denna hipster.[källa behövs] 2003 kom dock invasionen av Irak och en mer aggressiv nationalism uppstod.[källa behövs] Den gröna hipstern skapades genom reaktion mot denna stämning och hipstern kom att fokusera allt mer på hållbarhet och etniska värden.[källa behövs] Hipstern kom även att uppmärksamma oskyldiga nostalgiska värden, såsom äldre datorer, med en ironi som blev så integrerad att den inte längre var synlig.[källa behövs] Greif är dock mycket tydlig med att hipsterkulturen är dock inte en "motkultur" (counterculture).[källa behövs] Istället skapar hipsterkollektivet med ambitionen att vara en överlägsen kultur där hipstern på ett närmast klärvoajant sätt plockar upp även små förändringar i de snabba konsumtionscyklerna.[källa behövs] Greif påpekar också de tydligt motsägelsefulla drag som förekommer i hipsterkulturen. Inte minst genom att hipstern själv mycket väl kan använda beteckningen hipster som nedsättande tillmäle för en uppfattad posör. Detta är en dubbelsidighet som genomsyrar hipsterkulturen. [6]

Den tyska kulturskribenten Sonja Vogel har definierat hipstern som "den krisande västvärldens fantom".[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Andersson, Kristofer, "Kristofer Andersson: Hata inte hipstern", Expressen 2010-07-23 (Läst 2010-07-30)
  2. ^ [a b] Vogel, Sonja, "Der Hipster, unser liebster Feind", TAZ.de 2013-04-06 (Läst 2013-04-10) (tyska)
  3. ^ Sköld, Matilde, "Hipstern – en ironisk rebell utan agenda" Dagens Nyheter, 2010-07-18 (Läst 2010-07-20)
  4. ^ Damberg, Jenny, "Hipsters vill inte sluta vara töntar", Svenska Dagbladet 2010-07-30
  5. ^ Damberg, Jenny, "Livsstil till salu", Svenska Dagbladet 2011-01-30 (Läst 2011-01-30)
  6. ^ Greif, Mark, "The Hipster in the Mirror", The New York Times, 2010-11-12 (Läst 2011-01-30)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Greif, Mark, (red.) What Was the Hipster?: A Sociological Investigation (Harper Collins 2010)