Hipster (1990-talet)
Hipster är en undergroundstil som började spridas under tidigt 1990-tal, främst definierad av en alternativ musiksmak och stora intressen för mode och kultur.
Bakgrunden står att finna i det ekonomiska samhälle som skapades i västvärlden under Ronald Reagans och Margaret Thatchers allt mer individfokuserande 1980-tal,[1] kombinerat med den tidiga discoscenen i New York.[1] Stilen omfamnades vid 2010-talets början primärt av högskoleutbildade 1980-talister från en relativt välbärgad medelklass. Yttre kännetecken är vintage-kläder, gärna (ironiskt) inspirerade från det som av medelklassen upplevs som underklass: joggingbyxor som vardagsplagg, räfflade undertröjor etc.[2]
En hipster skulle knappast erkänna sig som en hipster - detta skulle innebära att hipsterns identitet som individuell och unik hotas. Den amerikanske komikern Joe Mande har uttryckt det som att "alla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt". Hipstern tar avstånd från sin tids -ismer och föraktar kollektivet; de är vidare vanligen ointresserade av politik, till skillnad från många andra subkulturer som punk eller hip hop. En hipster intellektualiserar dock gärna mode och försöker uppvärdera grafisk formgivning till konst. En hipster "konsumerar coolhet", gärna via klädkedjor som American Apparel och Urban Outfitters,[3][4] även om de mest "unika" och svårtillgängliga varorna som eftertraktas mest införskaffas via internetbaserade auktionshus, exempelvis Ebay.[1]
Mark Greif, lektor i litteratur vid The New School i New York, har försökt definiera subkulturen genom att titta på utmärkande drag som de ovan nämnda, men uttrycker även en djupare definition: hipstern kan definieras som en allmän västerländsk frontlinjekonsument. Greif menar också att hipsterkulturen uppstår ur nyliberalism och i välfärdssamhällen som i allt högre grad präglas av privatisering.[5] I en artikel i The New York Times (2010) utvecklar Grief sina definitioner, och anlägger ett vidare socioekonomiskt perspektiv på fenomenet. Han menar bland annat att hipsters är den unga vita medelklassens svar på större ekonomisk osäkerhet, osäker social status samt en större svårighet att klassmässigt förflytta sig uppåt. Klädstilen blir då sättet att visa överlägsenhet på. Vidare konstaterar han att svårigheten att försöka definiera hipstern beror på faktumet att det provocerar en allmän ångest då ett definitionsförsök "synar allas bluff".[6] Den tyska kulturskribenten Sonja Vogel har definierat hipstern som "den krisande västvärldens fantom".[7]
Se även [redigera]
Källor [redigera]
- ^ [a b c] Andersson, Kristofer, "Kristofer Andersson: Hata inte hipstern", Expressen 2010-07-23 (Läst 2010-07-30)
- ^ Vogel, Sonja, "Der Hipster, unser liebster Feind", TAZ.de 2013-04-06 (Läst 2013-04-10) (tyska)
- ^ Sköld, Matilde, "Hipstern – en ironisk rebell utan agenda" Dagens Nyheter, 2010-07-18 (Läst 2010-07-20)
- ^ Damberg, Jenny, "Hipsters vill inte sluta vara töntar", Svenska Dagbladet 2010-07-30
- ^ Damberg, Jenny, "Livsstil till salu", Svenska Dagbladet 2011-01-30 (Läst 2011-01-30)
- ^ Greif, Mark, "The Hipster in the Mirror", The New York Times, 2010-11-12 (Läst 2011-01-30)
- ^ Vogel, Sonja, "Der Hipster, unser liebster Feind", TAZ.de 2013-04-06 (Läst 2013-04-10) (tyska)
Litteratur [redigera]
- Greif, Mark, (red.) What Was the Hipster?: A Sociological Investigation (Harper Collins 2010)
Denna artikel om subkulturer eller samhällsrörelser är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
