Islandshäst

Wikipedia

Islandshäst

Basfakta
Ursprung:	Island
Utbredning:	globalt
Typ:	stor häst
Mankhöjd:	Ca 120-150 cm cm
Färg:	Alla färger är tillåtna
Användning:	ridning
Miljö:	Tundra, kallt klimat

Islandshästen är en tålig hästras som härstammar från Island. Islandshästen är oftast en ganska robust häst som tål väder och vind, speciellt då hästrasen på vissa gårdar hålls i ett halvvilt tillstånd i stora flockar. Detta är särskilt vanligt på Island. Islandshästarna är populära för sina extra gångarter, bland andra tölt, och det hålls till och med tävlingar speciellt för islandshästar där de visar upp sin tölt och ibland passgång. Även om islandshästen sällan växer över tillåten gräns för ponny (148 cm), så kallas rasen ändå för häst. På Island betraktas islandshästen med kärlek och vördnad då hästarna som funnits på ön i över 1000 år. En islandshäst som lämnat Island tillåts aldrig att återvända.

[redigera] Historia

Mellan år 860 och 935 e Kr. koloniserades Island av resande från bland annat Norge, från vilket kolonisatörerna hade med sig sina egena hästar. Även människor från övriga Skandinavien, norra Storbritannien och Irland flyttade till Island. Hästar från dessa länder utgjorde grunden för Islandshästen.

För ca 900 år sedan gjordes ett försök att förädla islandshästarna med orientaliskt blod, vilket resulterade i en katastrof med långvarig degenerering i häststammarna. Därför förbjöd Alltinget, världens äldsta parlament, år 930 import av utländska hästar, vilket inneburit att islandshästen blivit en av världens äldsta renrasiga hästar, som varit helt ren från annat blod under mer än 800 år.

Nybyggarna på Island vördade hästarna som gudar och de ansågs vara symboler för fruktsamhet. Vid bloten offrade man alltid en vit häst och folksagor från Island innehåller för det mesta hästar. Mellan år 930 och 1262 skrevs många berättelser om blodiga strider mellan isländska hingstar. Striderna var ett sätt att avelsvärdera hingstarna och sågs också som skådespel.

Under åren har fyra olika typer av islandshästar avlats fram, även om det inte är större skillnad på hästarna. En typ avlades främst för jordbruk och körning och var mest avvikande från ridtyperna med lite större massa. Hjordar föddes även upp enbart för köttproduktion då det kalla klimatet gjorde att bönderna inte kunde hålla sig med nötboskap. Den mest kända typen av islandshäst kallades Flaxofoi och föddes upp i de sydvästra delarna av ön. Hästen påminner mycket om den engelska Exmoorponnyn.

Det mest kända området för uppfödning av islandshästarna var Skagafjördur som var först med att bedriva selektiv avel av rasen år 1879 och man lade mycket fokus på de olika gångarterna.

[redigera] Egenskaper

Islandshästen har ett lugnt temperament, är stadig och lämpar sig därför bra för turridning. På grund av temperamentet har uppkommit en föreställning om att islandshästen är en lättriden ras, vilket inte nödvändigtvis stämmer, då islandshästen på Island (och av professionella tränare i resten av världen) tränas för att den ska ha mycket vilja framåt när man rider. Även om islandshästarna är små, så är de tillräckligt starka för att bära kraftiga, vuxna män.

När en islandshäst lämnat Island får den inte komma tillbaka igen, på grund av smittrisken och viljan att hålla rasen ren. De människor som seglade till Island kunde bara föra med sig ett fåtal djur och det vore ju märkligt om de inte förde med sig de bästa djuren de kunde få tag i. Det är mycket troligt att hästarna som fördes till Island var utmärkta rid- och arbetshästar. Hästar togs till Island under ungefär 70 år, men år 930 förbjöds importen av hästar till Island. Detta har medfört att islandshästen är den mest renrasiga hästen i världen.

Islandshästen vintertid

Det finns i Sverige många ridskolor och turridningsstall som har bara islandshästar. Det är lite speciellt att rida islandshäst, jämfört med andra raser eller korsningar. Islandshästar är trygga och litar på ryttaren om den är en bra ledare. Om man inte är en bra ledare för hästen så blir den stressad och svår att handskas med, på samma sätt som alla andra hästraser.

Importerade islandshästar löper risk att utveckla eksem som en reaktion på bland annat svidknott. Eksemet framträder i de flesta fall under sommartid. Heltäckande täcken används för att skydda hästen. En god vana är att alltid skydda en nyimporterad häst så att den får chans att vänja sitt immunsystem i lugn och ro.

Islandshästen har rikligt med man och svans, och har ofta tjock vinterpäls. Mankhöjden är i genomsnitt 136 centimeter, men det finns hästar allt från något under 120 till över 150 centimeter och trots att ponnyerna är i ponnyhöjd kallas de hästar. Benen är korta och starka med mycket tåliga hovar. Huvudet är ganska stort och tungt i jämförelse med kroppen och visar att rasen är primitiv och utan inflytande från andra hästraser.

I Sverige ligger islandshästen på tredje plats på listan över mest populära hästraser. Nuförtiden används islandshästen mest till turridning, fritidsridning och gångartstävlingar, även om man på Island även använder den till att från hästryggen driva får.

[redigera] Gångarter

Islandshästen har i regel fem gångarter; galopp, skritt, trav, tölt och flygande pass. Alla islandshästar har inte tillräckligt med pass för att den ska vara värd att träna fram. Man kategoriserar islandshästen i fyrgångare (skritt, trav, galopp och tölt) och femgångare (+ flygande pass). Det finns även några få tregångare som inte har någon naturlig tölt, utan går i en så kallad grispass. Detta kan man ändå träna bort så att hästen får renare tölt.

Islandshästen är känd för sina extra gångarter, här ses tölt

I gångartstävlingar vill man att hästen ska ha god takt, tempo enligt angivelser, god aktion och bra samling samt form. Att se en väl utbildad islandshäst i ökad tölt på tävlingsbanan kan vara en imponerande upplevelse även för mindre insatta personer. Den första kapplöpningen med islandshäst anordnades redan 1874.

Det finns en speciell sadel som är lämpad för islandshästens gångarter. Dessutom finns ett särskilt träns, som består av en enkel nackrem och en lös sk hannoveransk nosgrimma. Ofta används dock även annan utrustning. En riktig islandshästsadel bör läggas litet längre bak än normalt, så att skulderbladen har möjlighet att röra sig ordentligt.

På Island heter gångarterna fetgangur (skritt), brokk (trav), stökk (galopp), flugskeið (passgång) och tölt som heter likadant även i Sverige. Passgång är en mycket snabb gångart och tölten är mycket bekväm och flytande då hästarna enbart sätter ner en hov i marken i taget.

[redigera] Färger

Det isländska språket har inte mindre än 15 grundord för islandshästarnas färger och färgkombinationer och islänningarna sätter en stor ära i att kunna ha ett stort utbud av färger på sina hästar. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna, även ovanliga färger som svart med vit man och svans eller olika färgsättningar som inte finns hos andra raser. Uppfödarna på Island brukar inte lägga någon vikt vid färgen, men på vissa gårdar specialiserar man aveln på vissa färger, till exempel vid stuteriet Kirkjubear på söderlandet, som avlar hästar med en väldigt distinkt fuxfärg med nästan vit man och svans.

Omkring 20% är fuxar, ofta med stjärn eller bläs. Ca. 40% är svartbruna eller svartbruna med lite rött i sig och 10% skimlar. Övriga färger inkluderar blackar (hästar med ål), skäck (fläckig), isabell och skimmel (vit). Inom den isländska hästrasen finns flera färggener som genom att "bleka" övriga anlag framför en annan nyans. Ett exempel är silvergenen som ger hästar den så kallade silverfärgen (vindòtt), där hästarnas man och svans bleks till silver medan kroppens grundfärg är mörkare. Det finns många olika färgvariationer av alla dessa färger, exempelvis: rödfux, gråskimmel, röd- och musblack med flera. En del hästar är konstantskimlar, de hästarna skiftar färg med årstiderna. De är bruna eller fuxar men efter att de tappat vinterpälsen blir de vita/ljusare.