Viking

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Viking (olika betydelser).
Viking så som de ofta brukar framställas i modern tid. Hornen på hjälmen är en modern missuppfattning
Vikingshipmini.jpg
Vikingatiden
Daner landstiger i England 866 illustration ur "Miscellany on the life of St. Edmund" från 1130-talet.

Vikingar, från fornnordiska víkingar, var sjökrigare eller sjörövare[1] från i huvudsak nuvarande Norden, som deltog i båtburna plundringar och krigståg i Europa och Västra Asien från 793 fram till 1066, det vill säga under den yngre järnålderns sista period, som också kallas vikingatiden. Vikingarna bedrev också omfattande handel.[2][3]

Sedan nationalromantiken på 1800-talet har begreppet vikingar felaktigt utvidgats så att det ofta syftar på alla skandinaver som levde under vikingatiden, varför termen ibland felaktigt används för andra aktiviteter. Ett mer sammanfattande begrepp för dåtidens nordbor är annars nordmän. I de isländska sagorna sammanfattades de nordiska folken ofta genom det gemensamma språket, så att exempelvis "menn á danska tungu" ("dansktalande män") och liknande användes som övergripande term för alla skandinaver. Alternativt användes geografin som utgångspunkt, och varvid nordborna kopplades till termen "Nordlanden" som i sin tur avsåg det område som beboddes av människor som talade "dansk tunga".

Etymologi och betydelse[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika teorier om ordets ursprung. Till exempel:

  • att fara i viking kommer av att man låg i försåt med sina skepp i havsvikar.
  • landskapsnamnet Viken, som var det gamla namnet på kusten vid Oslofjorden, varifrån många norska skepp kom.
  • ett ord för "byte av roddarlag" som härstammar från tiden innan nordborna hade lärt sig seglarkonsten[4].
  • det latinska ordet vicus ('by', 'köpstad'), via fornengelskans wíc, vilket skulle förklaras med att vikingarna främst var köpmän.[5]

Första belägg[redigera | redigera wikitext]

Dikter[redigera | redigera wikitext]

Ordet 'viking' är först känt från den anglosaxiska dikten Widsith, bevarad i en nedteckning från slutet av 900-talet. Liksom Beowulfkvädet beskriver den personer och folk från 500-600-talet, vilket inte innebär att dikten är uppkommen då. Widsith använder ordet som en beskrivning av ett folk wicinga cynn som de danska kungarna i Lejre, Hroþwulf och Hroðgar, bortdrivit. På ett annat ställe i dikten säger sig Widsith ha besökt vikingarna som nämns vid sidan av folkslag som daner, götar, svear och vender. Widsith nämner också han varit hos 'lidvikingarna' mid Lidwicingum ic wæs.

Begreppet viking finns troligen även i Beowulfkvädet, skrivet någon gång under perioden 700-1000. Kvädet omtalar händelser på 600-talet. Ett flertal gånger berättas om wígendra/wigend = krigare/vigmän, wig = strid/krig och wígfrecan = krigare/stridsmän.

Krönikor[redigera | redigera wikitext]

Från Nordeuropa är det första belägget i den Anglosaxiska krönikan, där ordet Wikinger används. Senare används ordet tre gånger i skrifter från 885, 921 och 1098,[6] samt i sjätte kapitlet av fjärde boken i Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum från cirka 1070. Där nämns 'vikingar' som ett nordiskt ord för pirater:

Aurum ibi plurimum, quod raptu congeritur piratico. Ipsi enim piratae, quos illi Wichingos as appellant, nostri Ascomannos regi Danico tributum solvunt.
Där [på Själland] finns gott om guld, som samlas genom sjörövarfärder. Dessa sjörövare, som invånarna kallar vikingar, våra landsmän däremot askomanner, betalar skatt till den danske kungen...
— Adam av Bremen[7]

Runstenar[redigera | redigera wikitext]

Tyke Vikings sten, med texten "Tyke - Tyke Viking - reste stenen efter Gunnar, Grims son. Gud hjälpe hans själ."

Svenska runstenar nämner ordet relativt sent, i formen vestrvíking (västerviking) i en tid när nordmän i mindre omfattning for österut, och något motsvarande uttryck austrvíking (österviking) finns inte bevarat. Likväl indikerar behovet att definiera vikingaverksamheten ovan som geografiskt västlig, att även en motsvarande term austrvíking faktiskt har funnits.[källa behövs] På en runsten i Uppland Bro kyrka (U 617) berättas det om en Assur, som skall ha varit 'landvärnare mot vikingar', vilket visar att ordet "viking" förvisso även använts som beteckning för sjörövare i Östersjön. Danska runstenar nämner ordet viking först under början av 1000-talet.

På runstenarna används ordet främst i den abstrakta betydelsen 'härfärd över havet' som på en av stenarna i Västra Strömonumentet i Skåne, daterad till slutet av 900-talet: ”Fader lät dessa runor hugga efter sin broder Asser, som fann döden nordpå i viking”. Ett annat exempel är Gårdstångastenen 2 om några som var "vida kända i viking". Det finns också några fall där 'viking' står i betydelsen 'sjörövare' eller 'sjökrigare', som den ovannämnda stenen vid Bro kyrka. Ordet "Viking" uppträder även som egennamn eller tillnamn på runinskrifter, till exempel på Tyke Vikings sten vid Växjö domkyrka. Detta tyder på att ordet en gång haft en positiv innebörd.[8]

Medeltida användning[redigera | redigera wikitext]

I Islänningasagorna användes ordet "viking" ofta i uttrycket "dra i viking". Begreppet vikingar användes då endast när man åsyftade personer som var ute på plundringståg/krigståg och alltså inte om personer på handelsresa. Ett exempel på denna åtskillnad är ett utdrag ur Egil Skallagrimssons saga: ”Björn var stor farman, tidtals var han i viking, tidtals på köpfärder.”[9]

Ordet viking åsyftade således speciella situationer som dåtidens människor kunde befinna sig i. Exemplen ovan visar att det är viktigt att inte inordna alla då levande vuxna i begreppet vikingar.

I dikten Slaget vid Maldon (The Battle of Maldon) skrivs i rad 25.[10]

äldre engelska engelska

þa stod on stæðe, stiðlice clypode
wicinga ar, wordum mælde,
se on beot abead brimliþendra
ærænde to þam eorle þær he on ofre stod:

Then on the bank stood a Viking messenger,
called out stoutly, spoke with words,
boastfully brought the seafarers' errand
to that land's earl where he stood on shore:

Andra namn på vikingarna[redigera | redigera wikitext]

Efter attacken på klostret vid Lindisfarne (Holy Island) år 793, fick de beteckningen nordmän av sina offer, varför detta ord, som refererade till deras geografiska tillhörighet snarare än deras handlingar, senare kom att bli synonymt med nordbor i allmänhet.

I Ryssland kallades vikingarna för ruser.

Sentida användning[redigera | redigera wikitext]

Ordet försvann från språket under århundradena efter sagatiden. Hos Ludvig Holberg på 1700-talet är ordet synonymt med sjörövare. Under åren som följde närmast efter 1810 blev ordet åter infört i språket, i Sverige genom den patriotiska diktningen av Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér, som kom att till stor del forma bilden av vikingen i Sverige[11] medan det i Danmark var de så kallade "guldåldersdikterna" som reintroducerade begreppet. I Norge skedde det något senare.[12]

Under skandinavismen på 1800-talet utvidgades ordets betydelse till att omfatta nästan alla skandinaver som levde under den forntida period vilken alltsedan 1800-talet kommit att kallas för vikingatiden. De fornnordiska sagorna och skrifterna blev under denna tid en gemensam utgångspunkt i försöken att slå kulturella broar mellan de nordiska folken. Genom nationalismen kom vikingen att bli föremål för hämningslös beundran, i synnerhet under andra hälften av 1800-talet fram till långt in på 1900-talet. Även om detta synsätt kraftigt tonats ner under efterkrigstiden är vikingen fortfarande en av de mest kända ”etniska” symbolerna i Norden och tillika den mest kända symbolen för Norden i världen utanför Skandinavien.

Arkeologer och historiker försöker idag klargöra missuppfattningarna, och varför det är fel att uppfatta termen viking som liktydig med nordmän. Professor Björn Ambrosiani anser att vikingbegreppet bör reserveras för sjöröveriet och maffiametoderna. Resten av befolkningen ägnade sig åt jordbruk, handel och hantverk. [13][specificera källa]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vikingatiden
Konstnären Halfdan Egedius framställning från 1899 av Snorres version av kung Olav den heliges fall vid Stiklestad år 1030.

Både arkeologin och historievetenskapen räknar perioden från cirka 800 till cirka 1050 som vikingatiden. Det finns inte någon tydlig skiljelinje som anger vikingatidens början eller slut. Äldre, mer militärhistoriskt och politiskt orienterad historieskrivning anger epoken från överfallet på Lindisfarne (793) till antingen Slaget vid Stiklestad (1030) eller Slaget vid Stamford Bridge (1066). Numera anser man dock inte att det går att på detta sätt använda enskilda händelser för att tidfästa vikingatiden. Dessutom tar denna tidsangivelse sin utgångspunkt i en västeuropeisk, särskilt anglosaxiskt orienterad historieskrivning, där vikingarnas aktivitet i östra Europa lämnas utan hänsyn.

Vikingatågen kom att täcka ett mycket stort geografiskt område, något som helt kan tillskrivas vikingatidens högt stående skeppsteknologi. Utomnordiska plundringar och krigståg under vikingatiden är alla koncentrerade till kuster och till större flodsystem i vilka de grundgående skeppen lätt kunde ta sig fram. Västeuropa drabbades på detta sätt hårt av vikingarnas plundringar och krig. I Västeuropa fick vikingatågen i ett senare skede karaktären av regelrätta erövringskrig, ledda av nordiska regenter. Färderna åt öster och sydöst tycks förutom plundrings- och erövringståg även ha haft karaktären av handels- och värvningsresor till den östromerske kejsarens flotta och armé. Ett känt stort krigståg i österled är det så kallade Ingvarståget. Dock är tågen i österled inte lika kända som de västerut då vikingatida skriftliga källor från Östeuropa saknas och då tidiga medeltida skrifter från Sverige, i motsatt till norska och isländska sådana, är mycket skrala. Även de västligt inriktade vikingarna tog stundom mer eller mindre tillfällig tjänst hos lokala härskare. År 866 kunde till exempel bretagnare plundra le Mans efter att ha allierat sig med 400 nordbor.[14]

Plundrare[redigera | redigera wikitext]

Den äldsta bevarade tillförlitliga skriftliga referensen till vikingaaktivitet är plundringen av klostret Lindisfarne på nordostkusten av England den 8 juni 793. Sannolikt har liknande plundringar skett innan detta. Gregorius av Tours nämner till exempel i sin frankiska krönika Chochilaicus, en nordman som plundrade den frisiska kusten innan han besegrades av frankerna. Detta skall alltså ha skett någon gång på 500-talet. Strandhugg och härjningar genomförda av nordmän mot folken i Östersjön, exempelvis finnar, kurer, ester och ryssar har förmodligen än äldre historia än de i väst, men har inte bevarats till eftervärlden, då dessa folk inte hade någon skriftkultur.

Vikingatiden måste ses i ljuset av den sociopolitiska situation som Europa befann sig i efter Västromerska rikets fall på 400-talet. Det tidigare kejsardömet var nu indelat i många mindre hövdingadömen, germanska folkslag var på vandring och konflikter uppstod ofta. På flera sätt kan man säga att vikingatiden är en förlängning av folkvandringstiden som inföll i Europa under århundradena före vikingatiden. År 814 dog Karl den store och hans rike försvagades, och under 830-talet började mer omfattande expeditioner riktas mot karolingerriket, i början mot Nordtyskland och Nederländerna, och sedan även mot dagens Frankrike; åren 834-837 plundrades Dorestad söder om Utrecht flera gånger, 843 anfölls Nantes, en mer permanent bas upprättades vid Loires mynning, och 848 plundrades Bordeaux. 844 skedde den första belagda räden mot Pyreneiska halvön, 859 övervintrade vikingar i Rhône-deltat, på ön Camargue.[15].

En typisk taktik var att tillfångata lokala potentater och kräva lösesumma, eller kräva detsamma från kungar och kloster. Emiren av Córdoba tvingades betala lösesumma för kvinnor.[15]. Förutom dyrbarheter tog vikingarna dessutom slavar.

Legoknektar[redigera | redigera wikitext]

Förutom de vikingar som sökte sig till väringagardet i Konstantinopel verkade även västliga vikingar som legoknektar. Frankerna tog ibland vikingar i sin tjänst för att skydda sig mot andra vikingar, och både Ludvig den fromme och dennes son Lothar I överlät områden i Frisland till Harald Klak, en landsflyktig dansk kung. År 862 ledde både Salomon av Bretagne och Robert av Anjou varsin vikingaflotta, och efter att ha avsatts för att ha misslyckats att skydda sitt folk från vikingar tog Pippin II av Akvitanien hjälp av just sådana för att återfå sitt rike. Han deltog i deras plundringar av bland annat Poitiers, och rykten gick om att han övergått till deras nordiska tro.[14]

Bosättare och erövrare[redigera | redigera wikitext]

Flera vikingar lyckades etablera sig som lokala makthavare. Paradexemplet är hur Rollo lyckades få kung Karl den enfaldige att ge honom området kring Seines mynning som förläning, vilken sedan utökades för att till slut bli dagens Normandie. På 800-talet utvecklades dessutom Irlands första städer – förutom stadsliknande bosättningar kring vissa kloster – ur vikingarnas härläger. Exempel på sådana städer är Dublin, Limerick och Cork. Även i Skottland lyckades vikingarna lägga under sig stora landområden. I England ersattes de inhemska härskarna över Northumbria och East Anglia under andra halvan av 800-talet med nordmän. Det erövrade området kallades Danelagen. I söder kunde Alfred den store av Wessex stå emot vikingarnas attacker, och hans ättlingar kunde sedan under 900-talet stegvis erövra Danelagen. Under slutet av 900-talet återkom dock vikingarna. I början krävde de endast tribut, men efter ett tag tog tågen återigen karaktär av erövringståg, och Sven Tveskägg erkändes 1013 som engelsk kung. Han avled dock snart, men sonen Knut den store återtog riket 1016, varefter danska kungar härskade i landet fram till 1042.[16]

Under andra halvan av 1000-talet minskade vikingarnas aktivitet i väster utanför deras länder och vikingatiden gick mot sitt slut. Slaget vid Stamford Bridge 1066 var det sista försöket från nordmännens sida att återerövra England, och Magnus Barfot stupade i Irland 1103 som den sista av vikingakungarna.

I den slaviska Nestorkrönikan berättas om hur nordmän (kallade varjager) härjade bland de ryska stammarna. En hövding vid namn Rörik (på ryska "Rurik") av rusernas (svearnas) stam fick omsider mandat av slaverna att styra deras områden, varvid det första ryska riket skall ha uppstått. Det har spekulerats i om Rörik hade kopplingar till det dåvarande svenska kungahuset, den ätt som enligt isländska sagor utgick från Björn Järnsida. Rörik efterträddes av en släkting vid namn Helge av Kiev (ryska Oleg) som i sin tur efterträddes av Ingvar Röriksson (ryska Igor). Det tidiga Ryssland kallas därför ibland för Stora Sverige (Svithiod hinn mikla) i de fornnordiska sagorna. Med utgångspunkt från detta rike företog nordmännen vikingatåg till det Bysantinska riket. Omsider tog många av dem tjänst hos den bysantinske kejsaren såsom legosoldater i en särskild nordisk elitstyrka. Dessa krigare bar namnet väringar och styrkan kallades väringalidet. Väringarna blev mycket berömda för sitt oförfärade mod och sin lojalitet men också för sina nordiska dryckesvanor.

Bland orsakerna till vikingatidens slut nämns bland annat det danska nordsjöväldets upplösning, att uppmärksamheten i Norge vändes från yttre expansion till inbördeskrig efter 1130, att de europeiska statsmakterna blev starkare och därmed kunde försvara sig bättre mot anfall utifrån, samt att de rysk/grekiska handelsvägarna klipptes av för svearna. En annan viktig orsak kan ha varit kristendomens införande, varvid en fredligare och mindre krigisk mentalitet fick fäste.

Rädslan för vikingarna[redigera | redigera wikitext]

I västra Europa utlöste angriparna från norr oro och rädsla. Enligt traditionen löd bönen A furore Normannorum libera nos, Domine (För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud!) från kyrkor och kloster. Inga samtida källor omtalar emellertid denna fras, men Karl den skalliges antifonarium innehåller en liknande bön: de gente fera Normannica nos libera.[17][18] Invasionerna av vikingar bidrog, tillsammans med de återkommande invasionerna av nomader från stäpperna i öst, till att stärka riddarklassens makt.[19]

Under nationalromantiken tonades de barbariska sidorna hos vikingarna ned av nordiska författare och historiker. Den norske historikern P.A. Munch hävdade vid mitten av 1800-talet till exempel: att vikingtågen på det hela taget utfördes med en för forna tider sällsynt och med hänsyn till tågens syfte märklig ärlighet och humanitet. [20]

Sociala, ekonomiska och teknologiska förutsättningar för vikingarnas resor[redigera | redigera wikitext]

Viking är placerad i Syd-Väst Skandinavien
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Viking
Oslo
Oslo
Köpenhamn
Köpenhamn
Göteborg
Göteborg
Stockholm
Stockholm
Klickbar karta över den geografiska fördelningen av samtliga runstenar med titeln þiagn eller þegn i Skandinavien (moderna administrativa gränser och städer visas).[21]
Från utgrävningen av Gokstadsskeppet i Vestfold 1880.

Under de senaste 200 åren har en rad teorier lanserats för att förklara vikingarnas flerhundraåriga militära expansion. Vikingatidens samhälle var uppbyggt runt personliga relationer, det vill säga en persons ställning, status, rättigheter och plikter bestämdes helt och hållet av dennes släktskapsförhållande eller tjänsteförhållande till en storman. Samhället var organiserat hierarkiskt med flera sociala skikt, kungar överst och trälar nederst på rangskalan. I Danmark kan man till exempel på runstenarna läsa om "thegnar" vilka troligtvis stod kungen nära, samt "drengar", det vill säga stormän. I Sveariket norr om Mälaren förekommer inte ordet "thegnar" på runstenarna. Titeln "dreng" förekommer dock rikligt där. Ordet "bryte" tycks ha stått för personer i en klass strax ovanför den lägsta, trälarnas klass. Brytarna verkar ha varit en slags arrendatorer, det vill säga brukare av jord men utan ägorätt. Ordet förekommer i olika dåtida handlingar, till exempel i lagar. Vikingafärderna gav också upphov till en inströmning av nya trälar till de nordiska länderna.

Skeppen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vikingatidens skepp

Att vikingarna kunde slå till mot områden så långt från sina hemländer berodde på den högt drivna skeppsteknologi som utvecklats i Skandinavien under slutet av yngre järnåldern. Under vikingatiden fanns ett flertal olika skeppstyper. När man drog i viking användes krigsskepp, det vill säga relativt smala men långa skepp. I skriftligt källmaterial omtalas dessa som "långskepp" och "snäckor". Enligt samma källor kunde ett krigsskepp bära mellan sextio och hundra man.

Vikingarnas utrustning[redigera | redigera wikitext]

Vikingarnas utrustning kunde bestå av yxa, kastspjut eller pilbåge och sköld. Vanliga vikingar hade långbyxor, kolt och mantel av ylle, samt luva eller mössa. Vanligen var det bara stormän och deras hird som hade hjälm, ringbrynjeskjorta och svärd.[22]

Vikingatidens svärdsklingor kunde vara damasksmidda, det vill säga att klingan var smidd delvis av kolfritt och delvis av kolberikat stål. Det ger ett vackert mönster av ljust och mörkt stål. Klingor från Rhenlandet i Frankerriket var särskilt eftertraktade på grund av deras höga kvalitet. Som regel stod smedens namn skrivet som ett slags varumärke på klingan.

Det är en utbredd felaktig föreställning att vikingarna bar hjälmar med horn.

Skriftliga källor[redigera | redigera wikitext]

Senare generationers syn på vikingatiden är starkt påverkad av vilka källor som bevarats och finns tillgängliga. Många av de skriftliga källorna är nedteckningar av muntlig tradition gjorda flera århundraden senare. Många av dem är dessutom skrivna av vikingarnas motståndare och offer, vilket starkt färgar synen på vikingarna; de beskrivs i dessa källor vanligen som ogudaktiga hedningar. Berättelserna nedtecknades i en kristen, högmedeltida, stat, som var mycket olik det förkristna samhället som beskrevs. Ett stort antal kväden, vilka till skillnad från sagorna är tillkomna under vikingatiden, finns också. Historiker har därför större tillit till kvädena än till sagorna. Dock gäller att där offrens skildringar av vikingarna är odelat negativa, så är kvädena och sagorna odelat positiva. Sagorna och kvädena författades vidare på Island, som ursprungligen koloniserades av norrmän. Även denna omständighet har färgat historieskrivningen på så sätt att vi vet betydligt mer om de norska vikingarnas bedrifter än om de som verkade i Sverige.

Generellt gäller att ju senare händelser, desto bättre källäge. Det finns alltså gott om kunskaper att hämta om en sentida person som Harald Hårdråde, medan inget alls är känt om den person som ledde angreppet mot Lindisfarne.[23] Vidare är tågen i väster betydligt mer kända än de i öster, då de nordösteuropeiska folken kristnades sent och därför saknade kunskap om skriften.

Utomnordiska källor[redigera | redigera wikitext]

Den arabiske geografen och krönikören Ahmed Ibn Fadlan beskrev i en reseskildring ca 921 sitt möte med nordbor, ruser vid floden Volga.

De vikingar som sökte sig till Konstantinopels väringagarde har satt spår i källorna där, och så nämns till exempel Harald Hårdråde i Logos nuthetetikos, där han används som exempel på en exemplarisk legoknekt[23].

Runstenar[redigera | redigera wikitext]

Runstenarna är en viktig samtidskälla för vikingatida expeditioner, och namnger många olika aktörer. Sådana stenar återfinns på flera platser i Norden. Ett exempel är runstenarna i Mälardalen i Sverige, som restes till minne över det ödesdigra Ingvarståget in i dagens Ryssland under tidigt 1000-tal. Förutom att vara en källa om vikingarna, så är runstenarna också källor till samhället i övrigt i de nordiska områdena.

Vikingamyter[redigera | redigera wikitext]

Ett vikingatida skepp i romantiserad 1800-talsversion.

Vikingarna är en mytomspunnen grupp av människor. I synnerhet under nationalromantikens dagar på 1800-talet tog denna mytbildning fart.

Utanför Norden finns en uppfattning om att vikingarna var ett särskilt folkslag, vilket är felaktigt. Den största delen av Nordens befolkning under vikingatiden höll sig på fastlandet, och de var inte vikingar alls, eftersom viking är en aktivitet, förknippad med sjöfart och pirater.

Bland svenska arkeologer är det främst Historiska Museets Fredrik Svanberg som under senare år gått i spetsen för att "avmytifiera" den sena järnålderns skandinaver genom att söka visa fram var det arkeologiska faktaunderlaget slutar och nationalromantiken börjar.

En annan missuppfattning är att svenska vikingar endast for i österled, medan danska och norska vikingar for i väster. Bland de svenska runstenar (exklusive sådana från dåvarande danska och norska områden) som nämner expeditioner utomlands berättar 32 stycken om färder i österled och 26 stycken om färder i västerled. Lika felaktig är föreställningen att de östliga tågen till största delen var fredliga. Även om handel var en viktig del i kontakten mellan Skandinavien och Östeuropa, vittnar runstenar och skriftliga källor från såväl Island som Bysantium om frekventa plundringståg och krigsexpeditioner.

Utifrån kommande erövrare?[redigera | redigera wikitext]

Senare tiders nationalistiska historiesyn har ofta lett till att vikingarna betraktats som erövrare som kom utifrån som sedan kastats ut av till exempel irländare och engelsmän. Detta är dock felaktigt; få engelsmän uppfattade Harald Hårdråde som en utböling när han år 1066 landsteg i Yorkshire. Han var istället allierad med den inhemske ädlingen Tostig, och slaget vid Stamford Bridge stod snarare mellan två släktgrupperingar än mellan anglosaxare och norrmän. På samma sätt har man uppfattat slaget vid Clontarf år 1014 som den tidpunkt då Brian Boru kastade ut nordborna men fick plikta med sitt liv, när det egentligen stod mellan denne och irer från Leinster som inte ville acceptera hans överhöghet, med nordbor stridande på båda sidor. Det nordiska väldet över Dublin skulle bestå till 1171, trots att stadens kung stod på den förlorande sidan.[24]

Hjälmar med horn[redigera | redigera wikitext]

Uppfattningen att horn skulle finnas på vikingarnas hjälmar uppstod under den nationalromantiska epoken i slutet av 1800-talet. Det finns avbildningar av människor med hjälmar med horn, bland annat på den danska Gundestrupskitteln från år 100 f.Kr. Den enda järnåldershjälmen med horn som hittats i Europa kommer dock från England, och är inte från vikingatiden utan från tiden 150-50 f.Kr.[25], flera hundra år före de första vikingaräderna. Den ringa godstjockleken antyder dessutom att den haft en ceremoniell användning då den knappast kan ha erbjudit något vidare skydd i en strid.

Däremot finns det flera skandinaviska avbildningar från sen järnålder som föreställer dansare iförda vad som vid en första anblick skulle kunna tolkas som behornade hjälmar. En närmare studie visar dock att de förmodade hornens spetsar är försedda med fågelhuvuden. Det rör sig alltså även här snarare om någon form av ceremoniella huvudbonader.

Fynden av vikingatida hjälmar är få, det rör sig i dagsläget om tre säkert identifierade fynd i hela Norden: Gjermundbu i Norge, Tjele i Danmark samt från Lokrume på Gotland. Bildbevisen är däremot desto fler, exempelvis på gotländska bildstenar, Bayeux-tapeten och den lilla skulpterade så kallade Sigtunavikingen. Samtliga saknar horn.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin på internet (prenumerant). Sökord : Viking
  2. ^ Vikingeskibsmuseet, Vindeboder 12, DK - 4000 Roskilde: "Handel i vikingetiden"
  3. ^ Vikingatid, Olov Isaksson och Yves Cohat, faktagranskning: Ulf Erik Hagberg och Jan Peder Lamm, Berghs Förlag i samarbete med Statens historiska museum, Stockholm 1992 ISBN 91-502-1065-3 s. 82-90, kapitel: "Sjöfarare och handelsmän"
  4. ^ http://www.abc.se/~pa/publ/vik-rodd.htm artikel ur Fornvännen nr 78, 1983
  5. ^ Harrison, Dick & Svensson, Kristina (2007). Vikingaliv. Natur & Kultur. sid. 11. ISBN 978-91-27-35725-9 
  6. ^ Askeberg, Fritz (1944). Norden och kontinenten i gammal tid: studier i forngermansk kulturhistoria. Uppsala. Libris 385158 
  7. ^ Adam av Bremen; Svenberg Emanuel, Hallencreutz Carl Fredrik (1984). Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm: Proprius. sid. 207. Libris 7604979. ISBN 91-7118-447-3 
  8. ^ Larsson, Mats G (1999). Svitjod – Resor till Sveriges ursprung. Atlantis. sid. 192. ISBN 91-7486-421-1 
  9. ^ Egil Skallagrimssons saga: Gunnlaug Ormstungas saga. Stockholm: Fabel. 1989. sid. 72. Libris 7668174. ISBN 91-7842-100-4 
  10. ^ http://faculty.uca.edu/~jona/texts/maldon.htm Translation of The Battle of Maldon by Jonathan A. Glenn, University of Central Arkansas
  11. ^ Göran Hägg (2003). Svenskhetens historia. Wahlström & Widstrand. sid. 352 
  12. ^ Källa angiven av norska Wikipedia: Ustvedt, Yngvar (2004). Verre enn sitt rykte: vikingene slik ofrene så dem. Cappelen. ISBN 82-02-20498-4 
  13. ^ Ambrosiani, Björn (1998). Vikingar i Vetenskapens värld. Bo G Erikson 
  14. ^ [a b] Harrison, Dick & Svensson, Kristina (2007). Vikingaliv. Natur & Kultur. sid. 41. ISBN 978-91-27-35725-9 
  15. ^ [a b] Harrison, Dick & Svensson, Kristina (2007). Vikingaliv. Natur & Kultur. sid. 39-40. ISBN 978-91-27-35725-9 
  16. ^ Harrison, Dick & Svensson, Kristina (2007). Vikingaliv. Natur & Kultur. sid. 41-43. ISBN 978-91-27-35725-9 
  17. ^ Magnus Magnusson: Vikingarna i öst och väst. 1981. Sid 61.
  18. ^ ”Prayer to Ward against Vikings”. http://www.home.ix.netcom.com/~kyamazak/myth/norse/viking-prayer.htm. 
  19. ^ Keegan, John (2003). Krig och kultur. Stockholm: Natur & Kultur. sid. 248. ISBN 91-27-09418-9 
  20. ^ Norska Wikipedia anger att han citerats i: Ustvedt, Yngvar (2004). Verre enn sitt rykte: vikingene slik ofrene så dem. Cappelen. sid. 265. ISBN 82-02-20498-4 
  21. ^ Analys: Sven Rosborn 2004. Sven Rosborn Den skånska historien / Vikingar Wallin & Dalholm Boktryckeri AB. Lund 2004.
  22. ^ Benett, M. et al (2005). Slagfältet under medeltiden. Lund: Historiska Media. sid. 61. ISBN 91-85377-43-0 
  23. ^ [a b] Harrison, Dick & Svensson, Kristina (2007). Vikingaliv. Natur & Kultur. sid. 29. ISBN 978-91-27-35725-9 
  24. ^ Harrison, Dick & Svensson, Kristina (2007). Vikingaliv. Natur & Kultur. sid. 43-44. ISBN 978-91-27-35725-9 
  25. ^ ”Horned helmet”. British Museum. http://www.britishmuseum.org/explore/highlights/highlight_objects/pe_prb/h/horned_helmet.aspx. Läst 5 februari 2008. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]