Johann Patkul
Johan Reinold Patkul, född 27 juli 1660 i Stockholm, död 10 oktober 1707, var en livländsk adelsman, politiker och militär. Han var först i svensk tjänst men dömdes till döden och flydde landet. Han var senare i polsk/sachsisk och rysk tjänst under stora nordiska kriget innan han åter föll i svenskarnas händer och avrättades.
Biografi
Patkul kom från en livländsk adelssläkt. Han var en av ledarna för den livländska adeln som motsatte sig Karl XI:s reduktion i Livland. Han kämpade för att Livland skulle få en så självständig ställning som möjligt inom det svenska riket. Hans metoder väckte den svenska regeringens vrede och Patkul jämte andra ledande livländare ställdes i mars 1694 inför rätta i Stockholm. Under rättegången ansökte han om nåd. Då ansökan avslagits, flydde Patkul från Stockholm. Några veckor därefter, i december 1694, dömdes Patkul "att mista högra handen samt ära, lif och gods", och hans "arga skrifter skulle af bödeln brännas". Hans medanklagade dömdes också till döden, men benådades med sex års fängelse.
I kung Augusts tjänst
Patkul spelade senare en viktig roll i de hemliga förbund som slöts mellan Danmark, Sachsen och Ryssland, vilka ledde till den koalition som år 1700 förklarade Sverige krig (se stora nordiska kriget). Framförallt förbundet mellan Sachsen och Ryssland den 11 november 1699 var hans verk. För detta blev han än mer hatad i Sverige och stora ansträngningar gjordes för att infånga honom – dock utan att lyckas. Patkul hade gjort upp med Polens kung, August den starke, om att Livland efter segern mot Sverige skulle få en rätt självständig position under kung August. Patkul blev efter en tid osams med August och övergick efter 1701 års misslyckade fälttåg i rysk tjänst.
I tsar Peters tjänst
I Ryssland arbetade Patkul för Peter den store med att organisera det ryska försvarsväsendet, samt med att anskaffa hantverkare, ingenjörer och officerare från utlandet. Han användes flitigt i diplomatiska uppdrag och utnämndes 1703 till tsarens envoyé extraordinaire vid polska och kejserliga hoven samt därtill geheimeråd och generalmajor. En huvuduppgift för hans diplomatiska ansträngningar var att förmå Brandenburg-Preussen till inträde i förbundet mot Sverige, men trots de frikostiga löftena om vinst på Polens bekostnad vågade man i Berlin inte följa uppfordringarna. Likaså misslyckades Patkul, när han som generallöjtnant och chef för de åt August lämnade ryska hjälptrupperna på hösten 1704 skulle erövra staden Posen från svenskarna. Med sitt ryska infanteri drog sig Patkul därefter till Sachsen, där han tillbringade det följande året, skarpt kritiserande Augusts krig och politik.
I kung Karls våld
August lät den 20 december 1705 häkta Patkul. Vid freden i Altranstädt 1706 bestämdes att Patkul skulle utlämnas till svenskarna. Karl XII beslutade att den gamla dödsdomen skulle verkställas. Patkul blev levande rådbråkad, steglad, och halshuggen på morgonen den 10 oktober[1] 1707 i den lilla polska byn Kazimierz Biskupi.
Fränder
Hans frände var karolinen Georg Reinhold Patkul (1657–1723), som utmärkte sig vid flera tillfällen under stora nordiska kriget, blev generalmajor 1710 samt upphöjdes till friherre 1716, men som barnlös själv slöt sin ätt.
Källor
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Patkul, 1904–1926.
