Adel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om samhällgruppen. För stadsdelen i Leeds, se Adel (stadsdel, Leeds). För Ort i USA, se Adel, Georgia.
Polska adelsmän, tidigt 1600-tal.

Adel är en samhällsgrupp som äger lagstadgade, vanligen ärftliga privilegier av ekonomisk, politisk och social karaktär. Adelskapet kan vara förenat med titlar och särskilda heraldiska rangtecken. Adelsprivilegier kan vara mycket betydande och innebära till exempel skattefrihet och företräde till statliga ämbeten.

En adelsman är i regel en man som antingen blivit adlad eller som är inomäktenskaplig son till en adelsman.[källa behövs] Motsvarigheten på damsidan är en adelsdam. Adelsdam är den kvinna som är född i en adlig familj, som genom giftermål blivit upptagen i en adelsätt eller själv blivit adlad.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet adel kommer från lågtyskan och betyder 'härkomst', 'börd'. I svenska språket kom det in som lånord mot slutet av 1400-talet. I samtida dokument förekommer omväxlande termerna "frälsemän", "frälset", "adeln" och "ridderskapet". Frälse syftar här på det privilegium som en gång gav upphov till adeln som en särskild samhällsklass genom att den enskilde som åtog sig att fullgöra vapentjänst i gengäld gavs frihet (= frälse) från att erlägga skatt. Liknande skattefrihet åtnjöt även kyrkans män och kvinnor. Personer som inte tillhörde någon av dessa grupper kallades för ofrälse.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Antiken[redigera | redigera wikitext]

Olika slags adelskap har funnits inom de flesta kulturer ända sedan de gamla egyptierna. Redan under arkaisk tid fanns det i de grekiska stadsstaterna grupper i samhället som hade högre status än övriga medborgare; i Aten behärskade de så kallade eupatriderna det politiska maskineriet suveränt före tyrannernas maktövertagande och demokratins införande. I det gamla Rom utgjordes adeln av patricierna, de enda invånarna i den tidiga republiken som hade full medborgarrätt. Senare, då de högsta ämbetena som en följd av ståndsstriderna öppnats för plebejer, framväxte med tiden en ny patricisk-plebejisk adel, nobilitas, vars medlemmare benämndes nobiles. Senrepublikens politiska gruppering optimates, som bekämpade de så kallade populares, dominerades av denna ämbetsaristokrati.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

800-talet under den europeiska medeltiden växte feodalstater fram i Europa. I början handlade det mest om att förläningar av jord delades till riddare. Riddaren var sen oftast skyldig att ställa upp med soldater när fursten behövde det. När det frankiska riket uppstod under ledning av ett allt mäktigare kungadöme fick kungens tjänare snart en ansedd och upphöjd ställning och bildade så en tjänsteadel som sammansmälte med den gamla bördsadeln. Inom andra europeiska länder gjordes på samma sätt. Längre fram fanns länsväsendet, det vill säga en form av avlöning för krigstjänsten till häst, vilket utbredde sig till hela adeln.

Förhållanden[redigera | redigera wikitext]

Adeln slapp ursprungligen att betala statlig skatt mot att man satte upp beridet krigsfolk åt kungen (staten). I vissa fall kunde adeln också själv driva in skatt till olika lokala ändamål. Adeln hade även andra privilegier. Tidvis var det bara adliga som kunde bli officerare i krigsmakten, varför förtjänta underofficerare som skulle höjas upp till officerare adlades till exempel Silfverlood på Västgöta Ryttare eller Erik Dahlberg. Adeln hade länge ensamrätt på jakt och fiske, något som kung Gustaf III ändrade på. I vissa byar så kunde bara adeln äga en kvarn som andra fick betala avgift för när de ville använda.

Förändring[redigera | redigera wikitext]

Adelns betydelse och inflytande ändrades successivt med början under den senare delen av medeltiden. Det första steget var under den så kallade militära revolutionen. Adelns skyldighet att ställa upp med trupper försvann successivt när stater började skapa egna arméer. Med de ekonomiska förändringarna under renässansen och framväxten av rika handelsmän och borgare förändrades adelns inflytande ytterligare, vilket fortsatte och förstärktes av den industriella revolutionen. De adelsfamiljer som tog del i den nya tidens former för ekonomisk tillväxt behöll och rent av förstärkte sin särställning i staten.

Nutid[redigera | redigera wikitext]

De flesta av rättigheterna i de svenska adelsprivilegierna har sedan länge utsträckts till alla Sveriges medborgare, till exempel rätten att bedriva handel utanför städerna eller rätten att resa utomlands.[1] De flesta återstående privilegier upphörde den 1 juli 2003 då Riddarhusets offentligrättsliga ställning avskaffades vilket gör att det sedan dess är en vanlig ideell förening juridiskt sett.[1] Dock kvarstår att det i nuvarande rättspraxis är det inte tillåtet att ta ett efternamn med prefix (von, af, de, etc.), vilket även föreslagits bli ny lag januari 2015.[2] I Europa förekommer nyadlande i Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och Storbritannien.[3] I Sverige avskaffades formellt kungens nobiliteringsrätt i samband med antagandet av 1974 års regeringsform. Den siste att adlas blev Sven Hedin 1902.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Riddarhuset
  2. ^ ”SOU 2013:35. Betänkande av Namnlagskommittén.”. sid. 327 - 328. http://www.regeringen.se/content/1/c6/21/79/35/03504e2d.pdf. Läst 2014-09-04. 
  3. ^ Nationalencyklopedin, på internet, 16 oktober 2009, uppslagsord: adel

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]