Kakelugn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kakelugn i jugendstil tillverkad av Rörstrand, som var en av Sveriges största producenter av kakelugnar vid sekelskiftet 1900.
Kakelugn i Alingsås museum.
Ritning till kakelugn i nyrenässans av Ernst Jacobsson i tidskriften "Mönster för konstindustri och slöjd" 1873.
Sveriges högsta kakelugn (4,65m) finns i paviljongen på Svindersvik.

En kakelugn är en av tegel murad och kakelklädd eldstad för uppvärmning av bostäder. Kakelugnen har hög verkningsgrad och avger värmen under flera timmar, och kräver därför färre vedinlägg per dygn.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kakelugnen har sitt ursprung i de så kallade pottugnarna som ursprungligen bestod av ugnar med krukor inmurade i ugnsväggarna. Genom att uppvärmd luft stannade kvar i krukorna fungerade dessa som värmemagasin. Ugnarna kallades på latin caucus eller caucellus efter det latinska ordet för kruka, caccabus. Krukorna ersattes efterhand av skålformade kakel. Sådana ugnar var kända hos langobardiska byggmästare i Italien på 600-talet. Ur pottugnen utvecklades i Alpländerna och södra Tyskland på 1200-talet biläggarugnen, vilken ofta eldades från intilliggande rum till exempel köket eller husets hall. Redan i slutet av 1200-talet var sådana ugnar i bruk i städer som hade handelsförbindelser med de tyska hansestäderna.[1]

Den kallades i det tyska språkområdet för kachelofen eller steinofen. De var klädda med glaserade, enfärgade kakelplattor, vanligen bruna, gröna eller svarta.[2]


Under 1500-talet började pottugnarna att ersättas av kvadratiska ugnar dekorerade med pressade kakel, ofta i rika färger. Johan III lät montera kakelugnar i Stockholms slott och 1572 uppsattes kakelugnar i Kalmar och Borgsholms slott, 1582 kom tyska "pottemakare" till Kalmar. De färgglada ugnarna ersätts under 1600-talet av ugnar med svarta, svartgröna eller gröna kakel. I början av 1700-talet blir kakelugnar med blå dekor på vit botten efter holländsk förebild moderna. Samtidigt övergick man från biläggarugnar till vindugnar som eldades framifrån.[3]

Den moderna kakelugnen[redigera | redigera wikitext]

Under 1700-talet uppstod rådde vedbrist i Sverige. Orsaken var järnverkens stora användning av träbränsle vid framställningen av stångjärn, vilket då var rikets största exportvara. Därutöver åtgick stora mängder ved för att värma upp bostadshus med hjälp av de ineffektiva öppna spisarna som då var den vanligaste värmekällan. Dessa öppna spisar släppte ut uppemot 90 procent av värmen genom skorstenen. Viktiga konstruktionsförbättringar skedde efter att Rikets Råd, under ett sammanträde på Stockholms slott den 27 januari 1767, beslutade om ett forskningsuppdrag för att ta fram en mer energisnål eldstadstyp åt hushållen. Uppdraget gick till generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt. På hösten samma år presenterade de sina förslag i skriften "Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing. Jämte Bifogade Kopparstycken."[4] Däri beskrevs olika kakelugnstyper som bättre kunde ta tillvara värmen från elden genom slingrande rökgångar, spjäll och luckor. Arkitekten Erik Palmstedt bidrog till kakelugnarnas ökade utbredning genom en skrift med kakelugnsritningar.[5]

Kakelugnar var i Sverige under 1800-talet och 1900-talets början den viktigaste värmekällan för bostäder och liknande utrymmen. Från början var det endast de rikaste som hade råd, men med urbaniseringen bredde uppvärmning med kakelugn ut sig. Kakelugnar sattes upp av kakelugnsmakare, vilka ofta tillverkade kaklet lokalt. Under 1800-talet anlades nya fabriker med tillverkning av ugnskakel. Förutom pionjären på området, Rörstrand, etablerat 1727, verkade Åkerlindska kakelfabriken på Kungsholmen åren 1850–94, medan C. A. Petterssons Kakelfabrik drevs på Södermalm från 1843 till 1901. Tillverkningen nådde sin största omfattning 1882. Detta år tillverkades 6400 kakelugnar bara på Rörstrandsfabriken, vars andel av marknaden har uppskattats till femtio procent.[6].

En ovanlig typ av kakelugnar tillverkades 1900-1914 av Höganäsbolaget. Dessa hade eldstad av gjutjärn, var avsedda att eldas med nordvästskånskt stenkol och hade fasader mot två rum.[7]

Kakelugnarna betydelse minskade i tiden efter första världskriget, i takt med centralvärmesystemens utbyggnad. Många kakelugnar revs ut.

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Kakelugnen består av ett förbränningsrum, rökkanaler i en murstock samt skorsten. Den eldas företrädesvis med ved och är utformad för att ta tillvara värmen i rökgaserna innan de släpps ut. Detta åstadkoms genom att kakelugnsmuraren murar upp en labyrint av vertikala gångar som rökgaserna leds genom innan de släpps ut i skorstenen. Värmen magasineras i teglet, kaklet och bruket, och därigenom kan man få ut en relativt konstant uppvärmning under lång tid. Efter ett antal år sätts många kakelugnar om, eftersom verkningsgraden minskar och rökgaser riskerar läcka ut.

En traditionell svensk kakelugn består av fem kanaler med en längd om cirka 10 meter, där rökgaserna först stiger upp i den mittre kanalen, vidare ner genom de båda främre sidokanalerna, vänder uppåt genom de båda bakre sidokanalerna, varefter rökgaserna passerar spjället i kakelugnens bakre övre del och fortsätter ut till skorstenen.

Kakelugnspannan är en vidareutveckling av kakelugnen där man har ersatt den värmelagrande stenen med vatten som får ackumulera energin från de heta rökgaserna för att sedan transportera ut värmen till hela huset via det vattenburna värmesystemet.


Nutida kakelugnar[redigera | redigera wikitext]

Idag har kakelugnar fått en renässans, delvis till följd av stigande energipriser[8] och intresse för byggnadsvård och kultur. Nytillverkning av kakelugnar bedrivs av bland annat Lindholm Kakelugnar, Norrköpings kakelugnsmakeri, Cronspisen, Gabriel Keramik och Kakelugnspannan. Parallellt finns ett växande intresse för restaurering av äldre ugnar.[9] En modern kakelugn kan vara vattenmantlad för att kunna förse radiatorer med värme. Kakelugnar kan vara tillverkade i prefabricerade delar i gjuten olivin och aluminatcement för att kunna byggas snabbt på plats, varefter kakelplattorna monteras.

På frimärken[redigera | redigera wikitext]

Olika kakelugnar avbildades på en serie svenska frimärken, utgivna den 14 november 2013.[10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tre kakelugnar, Ragnar Blomqvist i Kulturen 1968
  2. ^ Stjernberg, Anders (2000). ”Kakelugnen: vår hetaste möbel”. Populär historia (Lund : Populär historia, 1991-) "2000:1,": sid. 14-17 : färgill.. ISSN 1102-0822. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/kakelugnen-var-hetaste-mobel/.  Libris 2998457
  3. ^ Kakelugnar, William Karlson i Kulturens årsbok 1951
  4. ^ Cronstedt, Carl Johan (1767). Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning. Jämte bifogade kopparstycken. Utgifwen af præsidenten grefwe C.J. Cronstedt.. Stockholm, tryckt uti Kongl. Tryckeriet.. Libris 2419358. http://digibook.ub.umu.se/rara/11587285.pdf 
  5. ^ Palmstedt, Erik (1775). Beskrifning öfver åtskilliga på flera ställen verkstälde inrättningar af eldstäder, til veds besparing och flere förmoners vinnande. [Stockholm]. Libris 2952936 
  6. ^ Stjernberg, Anders (2000). Kakelugnen: vår hetaste möbel. 
  7. ^ Ranby, Henrik (2011). Kakelugnar från Höganäs: ingen vanlig katalogprodukt. Höganäs: Höganäs bokhandel & förlag. Libris 12276664. ISBN 978-91-979057-1-8 
  8. ^ Renässans för kakelugnarna när elpriset stiger”. LT Strömsund. 5 januari 2010. http://ltz.se/nyheter/stromsund/1.1695985-renassans-for-kakelugnarna-nar-elpriset-stiger. Läst 21 november 2013. 
  9. ^ Kakelugnen på modet igen”. Dagens Nyheter. 12 januari 2003. http://www.dn.se/diverse/diverse-hem/kakelugnen-pa-modet-igen/. Läst 20 december 2013. 
  10. ^ Nya frimärken. Postens webbplats. Läst 20 december 2013

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bernes, Claes; Lundgren Lars J. (2009). ”Fossila och förnybara bränslen”. Bruk och missbruk av naturens resurser: en svensk miljöhistoria. Monitor, 1100-231X ; 21. Stockholm: Naturvårdsverket. Libris 11609948. ISBN 9789162012748 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]