Katarinabranden 1990

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°19′01″N 18°04′41″Ö / 59.31694°N 18.07806°Ö / 59.31694; 18.07806

Katarina kyrka dagen efter branden.

Katarinabranden 1990 var en brandSödermalms höjder i Stockholm, som ägde rum på natten mot den 17 maj 1990. Vid branden förstördes stora delar av Katarina kyrka. Vissa föremål kunde räddas, men när det blivit morgon fanns nästan bara ytterväggar kvar. Bland annat förstördes en nyinstallerad orgel, kyrkans predikstol och stora mängder konst. Brandmännen lyckades bland annat rädda två silverkrucifix från 1400-talet, en dopfunt och allt kyrksilver.

Kyrkan hade 1989 återinvigts efter renovering för 22 miljoner svenska kronor, och att bygga upp den på nytt beräknades kosta hundratals miljoner kronor. Branden var av ungefär samma omfattning som 1723 års brand.

Branden[redigera | redigera wikitext]

Branden antogs ha berott på ett tekniskt fel i ledningen till den stora centrala takkronan, då kyrkan saknade rökdetektorer och branden inte kunde upptäcks i tid. En brandstation finns i samma kvarter, men kyrkan var redan övertänd vid brandkårens ankomst. Kyrktornet hade en enkel sprinkleranläggning, ett så kallat torrörsystem, vilken brandkåren var tvungna att ansluta till en kommunal vattenledning. Eftersom det inte fanns tillräckligt med vatten i det kommunala systemet för att klara släckningsarbetet stod bara murverket och valven i korsarmarna kvar efter branden men vissa inventarier räddades ur sakristian.

Efter branden[redigera | redigera wikitext]

Brandskadade takstolsrester från branden 1990 förvaras i Katarina kyrkas torn.

Efter branden började man i stora delar av Sverige diskutera vad man skulle göra med kyrkan. Vissa ville ha kvar ruinen, andra menade att den var en viktig del av Stockholms stadsbild. Eftersom murarna stod kvar ansågs återuppbyggnad med dem som grund vara möjlig.

Eftersom kyrkan varit väl dokumenterad genom noggranna uppmätningsritningar från 1930-talet och framåt, fotodokumentation och andra beskrivningar, möjliggjordes återuppbyggnad så lik originalet som möjligt. Församlingen hade stort behov av kyrkan för sin verksamhet, och ganska snart efter branden beslutades att kyrkan skulle återuppbyggas. 1995 återinvigdes kyrkan, med Ove Hidemark som arkitekt. Utsidan byggdes så lik den gamla kyrkan som möjligt, men inte insidan eftersom det ansågs för svårt att fullständigt göra så lik originalet som möjligt, förutom i stora drag. Man kopierade bara viktigare inredningsföremål, som altaruppsatsen, orgelfasaden och läktaren.

I samband med återuppbyggnaden av kyrka förstärktes brandskyddet. Kyrkan har sektionerats i brandceller, som är åtskilda av brandmurar. Numera finns ett modernt sprinklersystem och en elektronisk brandvarningsanläggning. I tornets mellanvåning finns ett litet inofficiellt museum, där brandskadade rester från kyrkbranden 1990 utställs.

Referenser[redigera | redigera wikitext]