Dopfunt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Medeltida dopfunt av trä från Näs kyrka, Sverige.
Stendopfunten i Ytterselö kyrka är från 1100-talet.
Medeltida dopfunt av brons från Rostock.
Karl XI:s silverdopfunt.

En dopfunt är behållare i sten, trä eller metall avsedd för dopvatten. Ordet funt kommer från latinets fons, ’källa’. Dopfunten var och är en av kyrkans viktigaste föremål. Genom dopet upptas nya medlemmar i den kristna gemenskapen. Från början döptes man i rinnande vatten, påminnande om Johannes Döparens dop av Jesus i Jordanfloden. I s.k. ”baptisterier”, det vill säga bassänger inomhus kunde också dop genomföras. Speciellt berömt var baptisteriet i Jerusalem. Snart började man förvara dopvattnet i mindre behållare och på kyrkomötet i Lerida år 524 bestämdes att dopfuntar skulle vara av helst sten, men även metall kunde accepteras.

Dopceremonin omhuldades och genomfördes som en exorcistisk handling där det gällde att ta avstånd från djävulen och ondskan. Barnet kristnades genom salt i munnen och påstrykning av helig olja. Själva dopet skedde genom att man helt doppade ned barnet i funten, vilken alltså var stor och djup. Under senmedeltiden ändrades skicket till att endast vattenbegjuta barnets huvud. Då behövdes inte längre de djupa vattenbehållarna, och under 1500-talet blev det vanligt att placera en i metall driven grund skål som insats i den gamla dopfunten.

I Europa blev dopfuntar av sten vanliga under 1100-talet, så också i Norden. Kanske har det i de tidigaste missionskyrkorna funnit dopfuntar i trä eller också har dopet skett vid vatten utomhus som när Olof Skötkonung döptes vid Husaby i Västergötland cirka 1008. Ett exempel på en medeltida trädopfunt är 1200-talsfunten från Näs kyrka i Jämtland.

I samband med det enorma stenkyrkobyggandet i Norden på 1100-talet tillverkades också merparten av våra i dag bevarade stendopfuntar. Dopfuntarna är vanligen rikt dekorerade med reliefer. De räknas därför bland de främsta konstinventarier som Norden kan uppvisa från medeltiden. En mängd olika varianter finns, utgående från olika mästare och skolor. Ofta användes funtens skål, s.k. cuppa, till att i bilder återge kristen historia i bred tappning, från Jesus födelse till martyrers död under 1100-talet. På funtens nederdel, den s.k. ”foten”, finns däremot ofta bilder av de onda makterna.

Stendopfuntarnas skål kan vara rundad eller fyrkantig. Kännetecknande för de äldre funtarna är att de är så stora att ett barn kunde sänkas ner i dem. I de äldre funtarna finns också avtappningshål för det heliga dopvattnet. Under högmedeltiden försågs funtarna med trälock för att man inte skulle kunna stjäla det värdefulla vattnet. Detta tyder på att vattnet funnits kvar i funtarna och senare funtar saknar också avtappningsanordningar.

Tillverkningen av dopfuntar på det svenska fastlandet upphör under 1200-talet. På Gotland fortsätter emellertid en stor dopfuntstillverkning. Export av dopfuntar från ön var intensiv till hela norra Europa.

Dopfuntarna stod under medeltiden nära ingången i kyrkans västra del. De har troligtvis varit placerade på en upphöjd piedestal, vilket förklarar varför många bilder på cuppans undersida idag, när funtarna står direkt på golvet, är svåra att se. Under 1600- till 1800-talen flyttades dopfuntarna fram i kyrkan.

Trots ombyggnader och nybyggnader av kyrkor är de medeltida dopfuntarna det inventarium som överlevt mest. Det nordiska dopfuntsbeståndet är en rik konsthistorisk källa.

Exempel på berömd dopfunt från senare tid är Karl XI:s dopfunt i silver av Jean-François Cousinet som skapades 1696-1707.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]