Argon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ett släkte av fjärilar, se Argon (djur).
Argon
Ar-TableImage.png
Tecken
Ar
Atomnr.
18
Grupp
18
Period
3
Block
p
Allmänt
Ämnesklass ädelgaser
Densitet 1,784 kg/m3 (273 K)
Utseende färglös
Utseende
Atomens egenskaper
Atommassa 39,948 u
Atomradie (beräknad) 71 pm
Kovalent radie 97 pm
van der Waalsradie 188 pm
Elektronkonfiguration [ Ne ]3s23p6
Elektronkonfiguration
e per skal 2, 8, 8
Oxidationstillstånd (O) 0 (okänd)
Kristallstruktur Kubisk ytcentrerad
Kristallstruktur
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd gas (vid rumstemperatur)
Magnetiska egenskaper icke magnetisk
Smältpunkt 83,8 K (−189,4 °C)
Kokpunkt 87,3 K (−185,8 °C)
Molvolym 22,4 ·10−3 m3/mol
Ångbildningsvärme 6,447 kJ/mol
Smältvärme 1,188 kJ/mol
Ljudhastighet 308 m/s vid 293,15 K
Diverse
Elektronegativitet 3,2 (Paulingskalan)
Värmekapacitet 520 J/(kg·K)
Värmeledningsförmåga 0,01772 W/(m·K)
1a jonisationspotential 1520,6 kJ/mol
2a jonisationspotential 2665,8 kJ/mol
3e jonisationspotential 3931 kJ/mol
4e jonisationspotential 5771 kJ/mol
5e jonisationspotential 7238 kJ/mol
6e jonisationspotential 8781 kJ/mol
7e jonisationspotential 11995 kJ/mol
8e jonisationspotential 13842 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop F % Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
36Ar 36Ar, stabil isotop med 18 neutroner
38Ar 0,063 % 38Ar, stabil isotop med 20 neutroner
39Ar syntetisk 269 år β 0,565 MeV 39K
40Ar 99,6 % 40Ar, stabil isotop med 22 neutroner
42Ar syntetisk 32,9 år β 0,600 MeV 42K
SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Argon är ett icke-metalliskt grundämne som har atomnummer 18 och kemiskt tecken Ar. Argon är den vanligaste ädelgasen och den finns i jordens atmosfär i en halt av cirka 0,93 %. Argon används ibland som förpackningsgas i livsmedel och har E-nummer E 938.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Ett argonfyllt glasrör lyser upp med hjälp av elektrisk ström och bildar förkortningen för argon.

Argon används ofta som skyddsgas när kväve är för reaktivt och andra ädelgaser för dyra. Argon har en stor användning i glödlampor där den skyddar volframtråden från oxidering. Gasen används också som skyddsgas vid svetsning av till exempel järn där metallen annars hade reagerat med luftens syre på grund av hettan. Flytande argon kan användas vid behandling av cancercellerna dör av den kraftiga nedkylningen.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Argon är den vanligaste ädelgasen och jordens atmosfär består till 0,935 % volymprocent av gasen.

Gas Procent i atmosfären
Syre 20,946 %
Kväve 78,084 %
Koldioxid 0,035 %
Argon 0,934 %

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Argon utvinns huvudsakligen från luft genom fraktionerad destillation. Argon bildas också genom sönderfall av den naturligt förekommande radioaktiva isotopen 40K.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Engelsmannen Henry Cavendish utförde på 1780-talet experiment med urladdningar i en blandning av kväve och ett överskott av syre, varvid han erhöll kväveoxider som han absorberade i en alkalilösning. Efter att ha absorberat kvarvarande syrgas med kaliumsulfid fick han kvar en liten gasmängd, vilken bestod av ädelgaser från luften. Han fastställde dock aldrig dessa glasblåsor som ett nytt ämne. [1]

När John William Strutt på 1880-talet bestämde densiteten för olika gaser upptäckte han att kväve som hade framställts ur luft hade lite högre densitet än det kväve som framställts ur ammoniak. Strutt hittade ingen förklaring på problemet men skotten sir William Ramsay gjorde en spektralanalys på luft befriad från syre och kväve och hittade då linjer som aldrig förr hade hittats i luft.

När Ramsey 1894 ledde luftkväve över glödande magnesium, som reagerar med kväve, fann han att 1/80-del av gasen inte reagerade med magnesium. Forskarna kom då överens om att det var ett nytt grundämne som upptäckts och döpte gasen till argon efter det grekiska ordet argos som betyder trög eller lat.

Då Ramsey 1898 tillsammans med Morris Travers, destillerade argonet fann han att det innehöll ytterligare tre ädelgaser - neon, krypton och xenon. [1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011

Se även[redigera | redigera wikitext]