Lars Fleming (1621–1699)
Lars Claesson Fleming af Liebelitz, född 3 januari 1621 i Norrnäs i Värmdö socken, död 9 mars 1699 i Stockholm, var en svensk friherre, hovrättspresident, riksråd och lagman. Han var son till riksrådet och amiralen Claes Larsson Fleming och Anna Göransdotter Snakenborg. Han är gravsatt i Norrnäsgraven i Värmdö kyrka.
Befattningar
Återkommen från sina utländska resor, utnämnades han 1649 till kammarherre hos drottning Kristina.[1] Fleming blev 1651 kammarråd och upphöjdes samma år tillsammans med sina övriga syskon i friherrligt stånd. Han utsågs 1652 till landshövding i Stockholms län, och därutöver 1654 även över Uppsala län, en befattning han på egen begäran bytte mot en post som generalguvernör över den Dorpatska kretsen i Livland. Han försvarade 1656 med en liten besättning i elva veckor Dorpat mot ryska armén, men måste slutligen kapitulera.
Fleming utnämndes till överkrigskammarpresident 1657, president i Dorpats hovrätt 1665, kansler för universitetet i Pernau 1669[ifrågasatt uppgift]. Han var riksråd från 1668 och rikskammarråd från 1676, men deltog på grund av försvagad hälsa under sina senare år sällan i rådets överläggningar.[2] Han var tillfällig president i Kommerskollegium 1679–1681 och lagman i i södra Finland från 1680. Han frikallades under sina sista år från alla sina tjänstebefattningar och besökte endast rådets möten då hans hälsa tillät det.[1]
Fleming lät bygga ett mindre stenhus på Blasieholmen, möjligen med Jean de la Vallée som arkitekt samt en ståtlig väderkvarn härintill.
Familj
Han var gift med Anna Natt och Dag.