Drottning Kristina

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra svenska kungligheter med samma namn, se Kristina av Sverige. För filmen med Greta Garbo, se Drottning Christina (film).
Kristina
Samtida porträtt av Kristina av Sébastien Bourdon
Regerande drottning av Sverige
Regeringstid 6 november 1632–6 juni 1654 (g.s.)
(&&&&&&&&&&&&&021.&&&&&021 år och &&&&&&&&&&&&0212.&&&&&0212 dagar)
Kröning 20 oktober 1650 i Stockholm
Företrädare Gustav II Adolf (kung av Sverige)
Efterträdare Karl X Gustav (kung av Sverige)
Valspråk Vishet (är) regeringens grundpelare (latin: Columnia regi sapienta)
Ätt Vasaätten
Far Gustav II Adolf
Mor Maria Eleonora av Brandenburg
Född 18 december (enligt n.s.; 7 eller 8 december enl. g.s.) 1626
Slottet Tre Kronor i Stockholm
Död 19 april (enligt n.s.; 9 april enl. g.s.) 1689
(&&&&&&&&&&&&&062.&&&&&062 år och &&&&&&&&&&&&0132.&&&&&0132 dagar)
Rom i Italien
Begravd 2 maj 1689
Peterskyrkan i Rom
Religion Katolska kyrkan

Kristina, senare Kristina Alexandra, född 18 december (enl. n.s.) 1626, död 19 april (enl. n.s.) 1689, var drottning av Sverige i egen rätt från 1632 till 1654, regerande från 1644. Under hennes regeringstid utkämpades stora delar av och avslutades trettioåriga kriget samt Torstenssons krig, vilka ledde till stora svenska landvinster och ökad prestige. Kristina intresserade sig för kultur, och lockade bland annat René Descartes till det svenska hovet. Hon abdikerade 1654 och konverterade till katolicism, en stor skandal i samtiden, varefter hon slog sig ner i Rom, där hon under flera decennier kom att spela en framträdande roll i stadens kulturliv. [1] Hon var dotter till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora.

De första åren[redigera | redigera wikitext]

Stormaktstiden
Sveriges historia 1611–1718

Föregås av äldre vasatiden

Gustav II Adolf 1611–1632

Kristina 1632–54

Karl X Gustav 1654–60

Karl XI 1660–97

Karl XII 1697–1718


Fortsättning: Frihetstiden

Kristina föddes i Stockholm den 7 eller 8 december[2] (enligt g.s., 17 eller 18 december enligt n.s.) 1626 som dotter till den svenske kungen Gustav II Adolf och hans gemål Maria Eleonora av Brandenburg. Kristina själv beskriver sin födelse i sin självbiografi: "Jag föddes med segerhuva och hade allenast ansiktet, armarna och benen fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma. Allt detta gjorde att mina jordemödrar, som tog emot mig, trodde att jag var en gosse."[3][4] Förväntningarna på en arvprins hade varit extremt höga och det hade förberetts en prinssalut från kanonerna. Efter barnmorskornas felaktiga meddelande var det endast kungens syster Katarina som personligen meddelade honom nyheten om en dotters födelse. Hon besökte kungen med den nyfödda i famnen och lät honom med egna ögon se att barnet var en flicka. Kungen tog med glädje emot sin dotter.[3] Gustav II Adolf sade: "Låtom oss tacka Gud, min syster. Jag hoppas, att denna flicka skall bliva mig så god som en gosse. Jag beder Gud, att han bevarar henne, eftersom han har gett mig henne."[3] Kristina beundrade och såg upp till sin far och förhållandet mellan dem var harmoniskt[förtydliga]. Relationen till modern Maria Eleonora blev dock problematisk.

Drottningen hade före Kristinas tillkomst fött tre barn som dött i späd ålder.[5] I kraft av Norrköpings arvförening lät kungen ständerna erkänna Kristina som "rätta arvfurstinna och drottning" redan 1627 ifall han inte skulle få någon äkta son. Det var viktigt för Gustav Adolf att handla snabbt eftersom den polska grenen av vasaätten fortfarande hävdade rätten till den svenska tronen.

När Kristina var tre år gammal skildes hon från sin far, som hon aldrig mer skulle se. I ett brev den 4 december 1630 anförtrodde kungen sin dotter i rikskanslern Axel Oxenstiernas vård, ifall han skulle dö. Kungen dog redan 1632, innan Kristina fyllt sex år, vilket ledde till att hon då blev Sveriges drottning.

Förmyndaråren[redigera | redigera wikitext]

Som tronföljare var Kristinas uppfostran en riksangelägenhet. När Maria Eleonora återkom till Sverige fick hon till en början ta hand om Kristina, men Maria Eleonora uppfattades som en person som var otillräknelig och mentalt instabil efter kungens död.[6] Därför bestämdes det vid 1634 års riksdag att förmyndare skulle ansvara för Kristinas uppfostran. På ett ständermöte följande år avgavs ett utförligt "betänkande och råd" i saken. Där fastställdes bland annat hur viktigt det var att Kristina inte bara uppfostrades till en god regent, utan även till en rättrogen lutheran, att hon gavs rätt föreställningar om Sveriges regeringssätt och ständernas "villkor" och att hon fick en "god affektion" till rikets råd, ständer och undersåtar.

Efter rikskanslerns hemkomst 1636 togs steget fullt ut. Kristina skildes från Maria Eleonora och uppfostrades av sin faster, pfalzgrevinnan Katarina, som redan tidigare hade skött henne när kungen var bortrest. Katarina dog dock redan 1638. Året därpå fick både Christina Nilsdotter (Natt och Dag) och Ebba Mauritzdotter Leijonhufvud tjänsten som fostermor eller "Upptuktelse-Förestånderska": dessa fick enligt riksrådets önskan dela på posten för att undvika att Kristina skulle fästa sig vid en enskild person. De hade rent formellt titeln hovmästarinna, men även denna funktion delades av riksrådet mellan Beata Oxenstierna och Ebba Ryning enligt samma princip.[7]

Skoltiden[redigera | redigera wikitext]

Drottning Kristina.

Ledare för Kristinas studier var hovpredikanten och sedermera biskopen Johannes Matthiæ Gothus. Han hade utsetts till Kristinas lärare av Gustav II Adolf. Utnämningen skedde en kort tid före kungens död. Biskopen undervisade Kristina i språk, teologi och filosofi.[8] Hon hade lätt för att lära sig, speciellt språk. När hon var tjugo år gammal talade och skrev hon latin, franska, tyska och holländska. På egen hand lärde hon sig grekiska, italienska och spanska. Redan som barn visade hon motvilja mot alkoholdrycker i allmänhet. Denna inställning, som hon behöll hela livet, väckte förvåning eftersom alkoholdrickande var mycket utbrett i Sverige vid den här tiden. Hon intresserade sig mer för idrotter än för handarbeten.[9]

När Kristina var tolv år började Axel Oxenstierna undervisa henne i statsangelägenheter. Redan som barn fick hon ta emot främmande sändebud, och som fjortonåring började hon få jämna underrättelser om regeringsärendena. 1643, när Kristina var sexton år gammal, började hon regelbundet att gå på riksrådets sammanträden. Kristina uppfostrades som en pojke, till att bli kung.

Myndig[redigera | redigera wikitext]

När drottningen började bli tillräckligt gammal för att ta över regeringsmakten blev stämningen orolig. Inom de högsta kretsarna rådde en mer eller mindre dold opposition, som samlade sig kring det pfalzgrevliga huset, mot det oxenstiernska inflytandet. Präster och borgare tyckte illa om adeln, och bönderna var missnöjda med de tunga skatterna och att jord gått som förläningar till adeln. Ingen sammanhållning fanns mellan stånden och därför var förslagen till hur regeringssättet skulle ändras dåligt genomarbetade och de saknade enkelhet i sitt praktiska genomförande. På grund av detta kom man överens om att få drottningen myndigförklarad så fort som möjligt. Det skedde på en riksdag i Stockholm mot slutet av 1644.

Den kungaförsäkran som Kristina fick avge blev i själva verket mindre bindande än Gustav II Adolfs och hon bekräftade inte heller 1634 års regeringsform. Både under Kristinas ungdomsår men även i vuxen ålder vistades hon mycket på en plats kallad "Kungsgården"[källa behövs] som är beläget i Kungsörs kommun i Västmanlands län, här ägnade hon sig flitigt åt bland annat ridning, hon upprättade även en egen ridbana som ser ut som en cirkelformad labyrint som hon kallade för Rundelborg[10] men som i folkmun än idag benämns som Drottning Kristinas ridbana. Drottning Kristina vistades även långa perioder på Kungsgården (Kungsudden) i Kungsör för att slippa undan de svåra pestepidemier som härjade i Europa under större delen av 1600-1700-talet.

Regeringsåren[redigera | redigera wikitext]

Drottning Kristina, gravyr av Quillet.
Drottning Kristinas kröningsekipage (rekonstruktion) står i Museet för drottning Kristinas kröningsekipageUlriksdals slott.
Triumfbåge vid drottning Kristinas kröning ur Suecia antiqua et hodierna

Kristina övertog regeringen den 8 december 1644. Vid denna tid deltog Sverige fortfarande i det trettioåriga kriget. Det danska kriget hade tagit ett mer gynnsamt förlopp än väntat, och från den tyska krigsskådeplatsen kom inte längre några budskap om nederlag.

Kristina ägnade sig till en början ivrigt åt regeringsgöromålen. Hon ville regera själv, vilket gjorde att hon snart kom i konflikt med den gamle rikskanslern Oxenstierna. Han förbigicks på ett tydligt sätt och drog sig ibland tillbaka från regeringsbestyren. Onåden sträckte sig även till hans söner. Kristina vann en stor framgång mot hela det oxenstiernska partiet när hon 1648 genomdrev utnämningen av den lågbördige Johan Adler Salvius till riksråd. Även om rikskanslern aldrig återfick sitt tidigare inflytande blev hans förhållande till drottningen bättre igen, och hans åsikter fick åter betydelse, särskilt inom utrikespolitiken.

Under tiden hade man börjat tala om drottningens personliga gunstlingar. Den förste och ryktbaraste var Magnus Gabriel De la Gardie. Kristina blev förtjust i honom och överhopade honom med ynnestbevis. Diplomaterna hävdade att hon verkligen var förälskad i honom, tills hon slutligen för att få slut på skvallret påskyndade hans giftermål med sin kusin, pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne. På själva regerandet hade han sannolikt inte något större inflytande, och han föll till sist i onåd hos Kristina. Mot slutet av drottningens regeringstid blev Clas Tott upphöjd till gunstling, men han utövade i ännu mindre grad något politiskt inflytande.

Drottning Kristina var en stor beundrare av den persiske storkungen Kyros den store (II).[11] Ytterligare en historisk person som Kristina beundrade var Alexander den store.

Intresset för kultur och vetenskap[redigera | redigera wikitext]

René Descartes i samtal med Sveriges drottning, Kristina, målning av Pierre Louis Dumesnil.

Kristinas intresse för politik hade stark konkurrens av intresset för konst och vetenskap. Kristina samlade på konstverk, böcker och handskrifter. Den tysk-romerske kejsaren Rudolf II:s konstkammare, ett krigsbyte från Prag, flyttades till slottet Tre Kronor, och drottningens bokuppköpare reste runt i Europa.

Lärda män från olika länder reste till Sverige. Det gäller till exempel nederländarna Isaac Vossius och Nicolaas Heinsius, fransmännen Claudius Salmasius och Samuel Bochart, tyskarna Johannes Schefferus, som 1647 tilldelades den skytteanska professuren vid Uppsala universitet, Hermann Conring, Johan Henrik Boeclerus och Kristian Ravius. Den främste bland dem var René Descartes, som dock drabbades av influensa och avled inte långt efter sin ankomst.[12]

Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck hörde till Kristinas skyddslingar. De lärda höll ibland sammanträden på slottet Tre Kronor, och man talade om en akademi. Men främlingarna var illa sedda i Sverige. De trakasserade varandra, och det visade sig snart att drottningen inte hade råd att hålla dem kvar i Sverige. De utlovade pensionerna betalades inte ut, och det fattades snart pengar till att betala drottningens bok- och handskriftsköp. Andra omständigheter bidrog också till att de flesta av de lärda främlingarna, efter ett par år, lämnade Sverige.

Karl Gustav blir tronföljare[redigera | redigera wikitext]

När ständerna 1604 antog bestämmelsen om kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning att en ogift drottning då snarast skulle gifta sig för att ätten skulle fortleva. Kristina hade också tidigt blivit föremål för giftermålsplaner. Hennes far, Gustav II Adolf, hade en gång tänkt på en förbindelse mellan dottern och den dåvarande kurprinsen i Brandenburg, sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm. Förhandlingar om frågan bedrevs också verkligen, men avbröts definitivt 1646. Själv hade Kristina och hennes kusin Karl Gustav hyst ett visst intresse för varandra. Ständerna blev allt enträgnare i att hon skulle gifta sig. Hon tvingades 1647 avge en sorts förklaring, att hon skulle tänka på hertig Karl, men hennes verkliga planer gick i en annan riktning.

Frågan togs återigen upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och livliga överläggningar ägde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott. Hon tvingades att tillstå, att hon aldrig kunde förmås till giftermål, och då hon påmindes om att hon enligt arvföreningen var skyldig att gifta sig, svarade hon att om hon på annat sätt sörjde för tronföljden var det nog. Hon genomdrev sin vilja, och Karl Gustav utkorades till tronföljare. Steget togs fullt ut vid Kristinas kröningsriksdag i Stockholms storkyrka 20 oktober 1650, då ständerna på vissa villkor erkände hertigen och hans manliga avkomma som rikets arvfurstar.

Oro i landet[redigera | redigera wikitext]

1650 års riksdag ställde också drottningen inför svåra inre samhällsproblem. De ofrälse stånden protesterade mot adelns privilegier och mot godsavsöndringen. Hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden, men tillkännagav vid ett sammanträde med ett utskott av de ofrälse att en reduktion var omöjlig. Hon förklarade sig emellertid villig att enskilt mottaga deras protest mot godsavsöndringen och deras yrkanden i övrigt.

Häxprocesser[redigera | redigera wikitext]

Häxprocesser var ovanliga under drottning Kristinas regeringstid. År 1648 hölls den principiellt viktiga processen mot Olof Månsson, som slutade med en mild dom. Vintern 1649 gav hon order om att den påbörjade häxprocessen i den svenska provinsen Bremen-Verden i Tyskland skulle upphöra för att den inte skulle utveckla sig till en massprocess. Det förekom dock dödsstraff även vid trolldomsfall under denna tid. År 1650 hade två gamla kvinnor från Umeå erkänt att de rest till Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor och dömts till döden enligt Bibelns text "du skall inte låta en trollkona leva"; då Hovrätten, som befäst domen till halshuggning med efterföljande bål refererade målet för Kristina godkände hon dödsdomen. År 1653 dömdes också en kvinna från Lit i Jämtland till döden för att ha dödat boskap med magi.

Vill bli katolik[redigera | redigera wikitext]

Drottning Kristina , 1645

Det var nära att drottningen samma år gjort allvar av sin tronavsägelse. Hon framställde sin avsikt i rådet och lät endast med svårighet förmå sig att återta sitt beslut. Ett nytt motiv hade tillkommit. Redan som barn hade Kristina, enligt egen utsago, fattat motvilja mot den stränga ortodox-lutherska religionsundervisningen. Hon hade aldrig varit "lutheran", skrev hon på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet av olika religionsformer bildat sig en religion efter eget huvud, tills hon under umgänget med katoliker, såsom Pierre Chanut och René Descartes, mer och mer drogs till katolicismen. Redan 1651 anförtrodde hon sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo och lät honom i hemlighet avvika ur landet för att hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka att ett par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter, Casati och Malines, ankom under förklädnad följande år. Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för dem sin avsikt att bli katolik.

Ett par främlingar invigdes snart i hennes planer. Kristinas hälsa hade länge varit vacklande. En fransk läkare, Pierre Bourdelot, som kom till Sverige 1652, lyckades rädda hennes liv under ett sjukdomsanfall, och fick ta del av hennes hemlighet. Längre fram under år 1652 ankom till Sverige en ännu mer betydande representant för de katolska intressena, det spanska sändebudet don Antonio Pimentel, och genom honom kom Kristina i förbindelse med Spaniens kung Filip IV.

Utrikespolitik och ekonomi[redigera | redigera wikitext]

De ännu så länge hemliga katolska sympatierna började få inverkan på den svenska utrikespolitiken. Sverige förordade sålunda bland annat valet av ärkehertig Ferdinand till romersk kung och levde därigenom inte upp till de protestantiska ständernas förväntningar i de tyska staterna. Andra förhållanden bidrog till att göra ställningen under de sista regeringsåren ohållbar. Statens ekonomi var i oordning, godsavsöndringen till adeln fortsatte även efter 1650 och utgifterna för hovhållningen flerdubblades under de sista åren. Grunderna för den tidens svenska budget rubbades, och man tvingades ta till allt fler kortsiktiga åtgärder som lån, anvisningar på ett kommande års inkomster och indragning av löner och anslag. Så var situationen när hovet på grund av en farsot i Stockholm hösten 1653 flyttade till Uppsala.

Abdikationen[redigera | redigera wikitext]

Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien.
Kristinas bild bland nio svenska monarker på en vägg på Stockholms slott.

I Uppsala tillkännagav Kristina i februari 1654 ännu en gång inför rådet sitt beslut att abdikera. Ständerna sammankallades till början av maj, och Kristina sysselsatte sig med frågan om sitt blivande underhåll. Den 1 juni 1654 daterades såväl hennes egen avsägelseakt som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll sig bland annat full suveränitet för sin person och domsrätt över sitt hovfolk samt befriades från ansvar för den skuld som riket under hennes tid kunde ha råkat i.

Till underhållsländer bestämdes Norrköpings stad och slott, Ösel, Gotland och Öland, de tyska orterna Poel och Neukloster, Wolgast samt de så kallade taffelgodsen i Pommern. Drottningen hade rätt att tillsätta domare och ämbetsmän, även de kyrkliga, samt av underhållsländerna uppbära inkomsterna, som beräknades till omkring 200 000 riksdaler. Vid hennes död skulle länderna återfalla till Sveriges krona, och hon fick inte sälja bort delar av dessa landområden. Den 6 juni 1654 skedde avsägelseceremonin på Uppsala slott och samma dag kröntes Karl X Gustav.

Kristina efter abdikationen[redigera | redigera wikitext]

Kristina lämnade Uppsala dagen efter att hon avsagt sig tronen. Anledningen till abdikeringen var att "þet congliga æmbetet ær opassande foer en qwinnspersoon, som icke can til hest rida i crig oc licnande paa slagfælten".[källa behövs] En eskader låg redo att föra henne till kontinenten, men hon föredrog landvägen. Redan året innan hade hon sänt iväg ett antal tapetserier, konstföremål, böcker, handskrifter med mera. Men hon lämnade kvar bland annat ett ganska stort antal tavlor. Sin sista natt i Sverige blev när hon övernattade på Halmstads slott en förhöstnatt 1654.[13] Hon färdades i mansdräkt genom Danmark, stannade några dagar i Hamburg och fortsatte, återigen förklädd, genom de tyska områdena och Nederländerna till Belgien, där hon tills vidare slog sig ned i Antwerpen. Här packades hennes konstföremål och böcker upp. Efter en kort tid började hon sälja och pantsätta dyrbarheter för att få pengar till löpande behov. Mot slutet av året begav hon sig till Bryssel och avlade där julnatten 1654 sin katolska trosbekännelse i hemlighet.

Kristina blir katolik[redigera | redigera wikitext]

På våren 1655 blev kardinalen Fabio Chigi påve, under namnet Alexander VII. Han och Kristina kände varandra sedan tidigare. Den spanske kungen försökte få påven att bereda henne ett värdigt mottagande, men denne krävde en offentlig övergång till katolska kyrkan. Kristina dröjde med detta så länge hon hade hopp om att få sitt underhåll från Sverige ordnat på ett mera tillfredsställande sätt. På hösten 1655 bröt hon omsider upp från Bryssel, och avlade den 3 november i Innsbruck offentligen sin katolska trosbekännelse. Därefter reste hon till Italien. Mot slutet av året anlände hon till Rom, höll där 23 (13) december sitt högtidliga intåg och antog nu de nya namnen Maria Alexandra, men som namnteckning fortsatte hon att skriva Christina Alexandra. Hon slog sig tills vidare ned i Palazzo Farnese.

Men det skulle bli annorlunda för Kristina än vad hon hade tänkt. Hennes frispråkighet väckte anstöt inom ledningen för den katolska kyrkan. Man hade drömt om en rik gäst som skulle strö guld omkring sig, och drottningens penningbekymmer blev snart en känd sak. Hon omgav sig med ett litet hov som valts ut utan tillräcklig noggrannhet och som snart blev en skandal i Rom. Den nära förbindelsen med Spanien avbröts och hon vände istället sina blickar emot Frankrike.

Drömmen om Neapel[redigera | redigera wikitext]

Kristina begav sig till Frankrike 1656 och fick där ett lysande mottagande. Med kardinal Mazarin inlät hon sig i hemliga planer inriktade på ett erövringståg till Neapel, som vid den tiden var en spansk besittning. Kardinalen tycktes gynna dessa planer, men det var antagligen endast för syns skull. Hon återvände till Italien, men uppträdde 1657 åter i Frankrike, denna gång föga välkommen. Hon fick slå sig ned i Fontainebleau, och det var där som hon, den 10 november lät avrätta sin förste hovstallmästare Gian Rinaldo Monaldesco.[14] Denne hade troligtvis bland annat förrått hennes politiska planer till Spanien. Trots den förbittring som denna avrättning väckte stannade Kristina kvar till följande år, då hon återkom till Italien. Planerna för Neapel hade under tiden gått upp i rök.

Kristina i Rom[redigera | redigera wikitext]

I Rom flyttade Kristina 1659 till Palazzo Riario (numera Palazzo Corsini) på den högra Tiberstranden, som blev hennes fasta bostad. Här kunde småningom hennes samlingar ordnas och uppställas. Vid sin ankomst till Rom hade hon bland många andra även gjort bekantskap med kardinalen Decio Azzolino, en begåvad och inflytelserik kyrkopolitiker. Det sägs att han blev den ende man som Kristina verkligen älskat. I korrespondens som finns bevarad avslöjar hon en passionerad kärlek till honom. Han blev också hennes rådgivare, reformerade hennes hov och skapade en viss reda i hennes ekonomi.

Kristinas återbesök i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Drottning Kristina. Från monument i Kapitolinska museerna i Rom.

Snart befann sig emellertid drottningen på nya resor. Karl X Gustav dog helt oväntat 1660, och Kristina ansåg att hon personligen borde bevaka sina intressen i Sverige. Hon ankom dit under den senare riksdagen 1660 och lyckades utverka en bekräftelse på sina underhållsländer. Dock måste hon avstå från rätten att tillsätta kyrkliga ämbetsmän. Då begick hon den oförsiktigheten att i en inlaga till ständerna förbehålla sig sina arvsanspråk, för den händelse att den unge kungen, Karl XI, skulle dö. Ständerna protesterade mot detta, och hon tvingades ta tillbaka inlagan. Efter någon tids vistelse i Norrköping begav hon sig våren 1661 till Hamburg, där hon stannade omkring ett år. Där upprättade hon ett kontrakt med den judiske bankiren Texeira i ett försök att ordna upp sina affärer. Först 1662 återkom hon till Rom.

Kristina var på spänd fot med förmyndarregeringen för Karl XI, ledd av hennes förkastade gunstling Magnus Gabriel de la Gardie, och denna gjorde allt för att omöjliggöra hennes vistelse inom svenskt område. Trots det beslöt hon sig för att ännu en gång besöka Sverige. Hon lämnade Rom 1666, stannade någon tid i Hamburg, och kom 1667 till Sverige, men möttes snart av ett förbud att medföra någon katolsk präst. Hon lämnade Sverige, som hon aldrig återsåg, men stannade ännu en gång i över ett år i Hamburg. Här försökte hon, utan att lyckas, bli vald till den polske kungen Johan II Kasimirs efterträdare i Polen.

Pengar och underhåll[redigera | redigera wikitext]

Kristina återkom till Rom 1668 för att aldrig mer lämna staden. Frågan om hennes underhåll hade varit ett huvudmotiv för hennes båda besök i Sverige. Hon hade i själva verket skäl att beklaga sig. Den rundligt tilltagna underhållssumman hade hon aldrig riktigt uppburit. Enligt en i slutet av 1670-talet inlämnad avräkning skulle hon under 25 års tid i medeltal haft endast 60 000 riksdaler om året i inkomst i stället för de beräknade 200 000. Kristina hade dessutom en stor förvaltning att underhålla. En generalguvernör stod i spetsen för det hela, därjämte guvernörer i olika landsdelar jämte underordnade tjänstemän och agenter för hennes penningtransaktioner på olika orter. Vid sitt senare besök i Sverige lyckades hon få Ösel och Gotland utarrenderade. Även för de pommerska godsen fanns en förpaktare, men förpaktarna kunde inte göra rätt för sig. De pommerska godsen hemsöktes två gånger av krig, och Gotland intogs 1675 av danskarna.

År 1659 tog hon upp en gammal plan att med kejsarens hjälp sätta sig i besittning av svenska Pommern. 1678, då hon ansåg att Sveriges tyska besittningar var oåterkalleligt förlorade, önskade hon få dem överlåtna åt sig, och att hon i gengäld skulle avstå sina övriga underhållsländer och sina fordringsanspråk på svenska kronan. För denna sak verkade hon genom ett särskilt ombud. Men vid sidan av detta underhandlade hon med den svenska regeringen om att få ett större kapital, eller att få hertigdömet Bremen. Karl XI anvisade henne flera gånger stora penningsummor, och ett verkligt bytesavtal kom slutligen till stånd. I stället för Öland, som återlämnades till svenska kronan, fick hon vissa amt i hertigdömet Bremen, som i årlig avkastning beräknades lämna 20 000 riksdaler. Dessutom fick hon en årlig inkomst på ytterligare 12 000 riksdaler från andra delar av Bremen. Man ansåg i Sverige att hennes ersättningsanspråk härmed borde vara till fullo gottgjorda. Hon hade därjämte inkomsterna från taffelgodsen, Gotland och Ösel. De sista åren blev Johan Paulin Olivekrans generalguvernör och förvaltade hennes tillgångar framgångsrikt.

De sista tjugo åren[redigera | redigera wikitext]

Drottning Kristina, av konstnären Tomas Frisk.

De sista tjugo åren tillbringade Kristina i Rom. Hon följde fortfarande politiken med intresse, men avhöll sig från att ingripa aktivt. I ett berömt brev till den franske statsmannen Hugues Terlon skrev hon att hon ogillade Ludvig XIV:s förföljelse mot de franska protestanterna. Men små konflikter trädde i stället, och hennes sista år stördes av en bitter strid med påven Innocentius XI om den så kallade kvartersfriheten.

Kristinas bok- och konstsamlingar hörde till de förnämsta i sitt slag på den tiden. Hon uppträdde fortfarande som mecenat och spelade en roll i Italiens litterära liv. Hon instiftade 1674 en "kunglig akademi" (accademia reale), som bland annat skulle verka för främja det italienska språket. Hon förde en omfattande korrespondens med furstar, statsmän och lärda. På äldre dagar sysselsatte hon sig med sin självbiografi, som dock inte fördes fram utöver barnaåren. I enlighet med tidens smak sammanfattade hon sin livserfarenhet i tänkespråk, och lämnade efter sig två samlingar av dessa under titlarna Ouvrage de loisir och Sentiments. Hon brukade skriva ner sina reflektioner i de böcker hon läste, så de har i viss mån ett värde som biografiska dokument.

Enligt Sven Stolpe var Kristina Alexandra under flera år den dominerande gestalten i romerskt teaterliv och "centrum för det romerska musiklivet".[15]

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Drottning Kristinas gravmonument i Peterskyrkan.
Sarkofagen med Kristinas stoft i den omfattande påvliga kryptan i Vatikanen.

Efter en kort tids sjukdom avled Kristina i sitt hem (Palazzo Riario) klockan sex på morgonen den 9 april 1689 (enligt g.s., 19 april enligt n.s.)[16] och begravdes med stor högtidlighet i Peterskyrkan. I testamentet framgår att hon själv hade önskat sig en enkel begravning. Hon begravdes under stort pompa och procession den 23 april 1689.[17] En minnesvård av Carlo Fontana restes över henne 1702 i Peterskyrkan. Till universalarvinge insatte hon Azzolino, som emellertid dog två veckor senare. Han hann dock ordna med en storslagen begravning. Kristina gifte sig aldrig och dog barnlös.

Debatten om orsaken till Kristinas abdikation[redigera | redigera wikitext]

År 1928 författade Curt Weibull en artikel om Drottning Kristinas abdikation,[18] och 1931 en bok om hennes liv, och när Sven Stolpe år 1960 utgav ett verk i två band om densamma skrev han en artikel med titeln Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse[19] som gick till hårt angrepp mot denne. Detta ledde till en omfattande polemik mellan Weibull och Stolpe. I stora drag handlade debatten om Weibulls ståndpunkt att Kristina var en starkt religiös person och att den katolska kyrkans källor om henne är tillförlitliga ställd mot Stolpes ståndpunkt att hennes abdikation föranleddes av ett starkt intresse för libertinismen vilken hon kunde närma sig som katolik.[20]

Diskussionen kring Kristinas könstillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Debatten om Kristinas förhållande till kvinnorollen har varit ett centralt tema i forskningen. Kristinas uttalade ovilja inför äktenskapet och det kvinnoförakt hon inte sällan uttryckte i sina skrifter har lett till många spekulationer. Omständigheterna att man misstog sig på hennes kön vid födseln, att hon uppfostrades som kung och att hon efter tronavsägelsen kunde skapa en ovanligt fri roll som ogift kvinna tack vare sin börd, har alla bidragit till bilden av en avvikande kvinna. Det finns inte belagt att drottning Kristina under sitt liv någon gång hade ett kärleksförhållande med en man[ifrågasatt uppgift], däremot finns enligt Stolpe brev av henne med sådana dåförtiden normalt förekommande känsloyttringar som idag skulle kunna tolkas som att hon hade kärleksförhållanden med kvinnor, bland annat Ebba Sparre som var hovdam.

Det intresse för Kristina som väcktes av Curt Weibulls forskning ledde också den pensionerade professorn i gynekologi Elis Essen-Möller att författa en bok om henne, som publicerades 1937. I Drottning Christina - en människostudie ur läkaresynpunkt lanserade Essen-Möller tesen att Kristina med all sannolikhet hade varit en pseudohermafrodit, alltså en individ som har normala yttre genitalier för sitt kön men en avvikande hormonsammansättning. Han ansåg sig känna igen drag hos Kristina som han mött hos några av sina patienter under årens lopp.

Sven Stolpe accepterade inte bara Essen-Möllers hypotes; han populariserade den också framgångsrikt. I Stolpes skrifter sker en subtil förskjutning av Kristinas äktenskapsvägran. Hennes sociala motvilja inför äktenskapet, så som det konstruerades på hennes tid, blir nu en utpräglad sexuell neuros, som kan härledas till insikten om den egna abnormiteten. Dessa teorier ledde så småningom till beslutet att öppna Kristinas grav, vilket skedde 1965 under ledning av Carl-Herman Hjortsjö. Så långt som en undersökning av skelettet kunde påvisa var Kristina en helt normal kvinna.[21] Hjortsjö har noggrant redogjort för sin undersökning i boken Drottning Christina - Gravöppningen i Rom 1965. Hjortsjö påpekar att Essen-Möllers slutsats om Kristina inte är vetenskapligt underbyggd.[22]

Konstnärliga arv och symbolbetydelser[redigera | redigera wikitext]

Kristinas liv har inspirerat och avhandlats i flera pjäser, böcker, operor och filmer:

  • I Eric Flints "alternativa historia" är Christina ett barn, som lever med amerikaner som överförts till Tyskland. I berättelsen blir fadern Gustav II Adolf inte dödad och hon är fortfarande prinsessa. Det krävs stark disciplinering för att kontrollera hennes "skrämmande intelligens”.
  • Christina har blivit en ikon för lesbiska och feministiska grupper. Myten om hennes person har inspirerat komikern Jade Esteban Estrada att porträttera henne i musikaliska ikonporträtt (The Lesbian and Gay History of the World). Hennes crossdressing, maskulina klädval, har också gjort henne till en postum ikon för transpersoner.
  • Finske författaren Laura Ruohonen skrev en pjäs om henne kallad Drottning K, som presenterar en kvinna århundraden före sin tid, som lever efter sina egna regler, växer upp likt en pojke och förargar samtida med okonventionella åsikter om sexualitet och människors identitet, och i slutändan abdikerar från tronen. Pjäsen hade urpremiär vid Finlands nationalteater 2002, och efter det har den sedan översatts till nio olika språk och satts upp i flera länder bland annat på Dramaten i Stockholm, i Australien, Tjeckien, Nederländerna, Tyskland och USA.[24]
  • 2012 får pjäsen Dissekering av ett snöfall av Sara Stridsberg urpremiär på Dramaten och bygger på Drottning Kristinas livsval och omständigheter som kvinna.

Antavla[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustav Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Karl IX
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud)
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustav II Adolf
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Adolph av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Christine av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lantgrevinnan Christine av Hessen-Kassel
 
 
 
Drottning Kristina
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kurfurst Joachim Friedrich av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kurfurst Johann Sigismund av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Markgrevinnan Catharina av Brandenburg-Küstrin
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Albrecht Friedrich av Preussen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertiginnan Anna av Preussen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Maria Eleonora av Jülich-Cleve-Berg
 
 
 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stolpe, Sven (1974). Drottning Kristina. 2, Efter tronavsägelsen. Stockholm: Bonnier. sid. 142 & 145. Libris 667568. ISBN 91-0-039241-3 
  2. ^ Datumen varierar mellan olika källor
  3. ^ [a b c] Stolpe, Sven (2004). Kristina: drottning och rebell. Stockholm: Veritas. sid. 36. Libris 9800848. ISBN 91-89684-27-3 
  4. ^ Denna redogörelse av födseln har bidragit starkt till den obekräftade medicinska teorin att drottning Kristina kan ha varit hermafrodit, eller pseudohermafrodit. Teorin har spridits av Sven Stolpe som kan ha bildat sin slutsats efter gynekologen Essen-Möllers teori.
  5. ^ 1621 ett år efter bröllopet fick drottningen sitt första missfall. 1623 födde Maria Eleonora en dotter som döptes till Christina Augusta, men barnet avled innan det fyllde ett år. I maj månad 1625 drabbades hon av missfall och födde fram ett dödfött barn. En händelse som Gustav II Adolf berör i ett brev till pfalzgreven Johan Casimir. [Stolpe, Sven: Kristina - Drottning & rebell, s. 25 f. (2004)]
  6. ^ Stolpe, Sven (2004). Kristina: drottning och rebell. Stockholm: Veritas. sid. 27. Libris 9800848. ISBN 91-89684-27-3 
  7. ^ Rodén, Marie-Louise (2008). Drottning Christina: en biografi. Stockholm: Prisma. sid. 62. Libris 10590878. ISBN 978-91-518-4903-4 
  8. ^ Englund, Peter (2007). Silvermasken: en kort biografi över drottning Kristina. Bonnier pocket, 99-0307595-2. Stockholm: Bonnier. sid. 23. Libris 10411541. ISBN 978-91-0-011496-1 
  9. ^ Stolpe, Sven (2004). Kristina: drottning och rebell. Stockholm: Veritas. sid. 39. Libris 9800848. ISBN 91-89684-27-3 
  10. ^ ”Rundelborg”. Visit Västmanland. http://www.vastmanland.se/sv/rundelborg_a580_s121.html. Läst 13 februari 2012. 
  11. ^ Wrangel, E., "Drottning Christina och Le grand Cyrus", ett kapitel ur en afhandling om drottning Christina och den pretiösa societeten. Pro novitate. Festskrift. sid. 20—44.
  12. ^ Valda skrifter / René Descartes. Natur och kultur. 1998. ISBN 91-27-07105-7 
  13. ^ Manhof, Elisabeth (9 juni 2007). ”Vilka var då de tre kvinnorna?”. Hallandsposten. Arkiverad från originalet den 17 mars 2008. http://web.archive.org/web/20080317020808/http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=233950. 
  14. ^ Stolpe, Sven (2004). Kristina: drottning och rebell. Stockholm: Veritas. sid. 359. Libris 9800848. ISBN 91-89684-27-3 
  15. ^ Stolpe, Sven (1974). Drottning Kristina. 2, Efter tronavsägelsen. Stockholm: Bonnier. sid. 145. Libris 667568. ISBN 91-0-039241-3 
  16. ^ Hjortsjö, Carl-Herman (1966). Drottning Christina: gravöppningen i Rom 1965 : en kulturhistorisk och medicinsk-antropologisk undersökning. Communications from the Department of Anatomy, University of Lund, 0459-9993 ; 1966:2. Lund. sid. 12. Libris 644590 
  17. ^ Stolpe, Sven (2004). Kristina: drottning och rebell. Stockholm: Veritas. sid. 533. Libris 9800848. ISBN 91-89684-27-3 
  18. ^ Weibull, Curt (1928). ”Drottning Christinas övergång till katolicismen”. Scandia - Tidskrift för historisk forskning 1 (2): sid. 215-257. ISSN 0036-5483. http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/1561/1265. Läst 2011-12-23. 
  19. ^ Weibull, Curt (1962). ”Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse”. Scandia - Tidskrift för historisk forskning 28 (2): sid. 14-326. ISSN 0036-5483. http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/733/519. Läst 2011-12-23. 
  20. ^ Thurén, Torsten (2007). ”Drottning Kristinas tronavsägelse”. Källkritik. Stockholm: Liber AB. sid. 175-197. ISBN 978-91-47-05293-6 
  21. ^ Rodén, Marie-Louise (2007). ”Drottning Kristina: visionär i nytt ljus”. Populär historia 2007:3,: sid. 22-34. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/drottning-kristina-visionar-i-nytt-ljus/.  Libris 10402839
  22. ^ Hjortsjö, Carl-Herman (1966). Drottning Christina: gravöppningen i Rom 1965 : en kulturhistorisk och medicinsk-antropologisk undersökning. Communications from the Department of Anatomy, University of Lund, 0459-9993 ; 1966:2. Lund. sid. 100. Libris 644590 
  23. ^ ”News” (på engelska). Mikakaurismaki.com. http://www.mikakaurismaki.com/news.php. Läst 13 februari 2012. 
  24. ^ "Queen Christina of Sweden" Women's History. hämtdatum 2007-01-20.
  25. ^ ”Drottning Kristina av Pam Gems”. Stockholms stadsteater. http://www.stadsteatern.stockholm.se/index.asp?pjaser/kristina.asp&main. Läst 13 februari 2012. 
  26. ^ Stolpe, Sven (1996). Drottning Kristina. Stockholm: Aldus/Bonnier.[sidnummer behövs]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Englund, Peter (2007). Silvermasken. Albert Bonnier Förlag. ISBN 978-91-0-011496-1 
  • Hjortsjö, Carl-Herman (1967). Drottning Christina - Gravöppningen i Rom 1965. Corona Förlag 
  • Nordin, Svante (2012). Drottningen och filosofen : mötet mellan Christina och Descartes. Bokförlaget Atlantis. ISBN 9173535907 
  • Stolpe, Sven (2004). Kristina - Drottning & rebell. Veritas Förlag. ISBN 9189684273 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]