Legalitetsprincipen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Legalitetsprincipen är en juridisk rättsgrundsats. Den används inom flera olika rättsområden. I straffrätt betyder den att för att en person ska kunna dömas för ett brott krävs det ett stadgande i lag om detta.

Definition[redigera | redigera wikitext]

Den legalitetsprincip som numera är förhärskande bygger på nulla poena sine lege (inget straff utan lag) och nullum crimen sine lege (inget brott utan lag), det vill säga att ingen kan dömas för en gärning som inte var straffbelagd vid den tid då brottet begicks. Detta innebär att lagar inte kan ges retroaktiv verkan (jämför: lex retro non agit och Ex post facto). Lagen ska likaså vara tydlig och dess tillämpning förutsägbar. Olika rättsfilosofiska skolor ställer sig till principen på olikartade sätt. För rättspositivister krävs att handlingen strider mot nedtecknad lag, medan naturrättsteoretiker anser att vad som strider emot förnuftet och naturen alltid är kriminellt oavsett om detta finns nedtecknat i en lag eller inte.[ifrågasatt uppgift]

Historiska exempel[redigera | redigera wikitext]

Henrik VII lät efter sin seger i slaget vid Bosworth 1485 proklamera att hans regenttid börjat dagen före slaget, för att således kunna åtala regimfiender för högförräderi om de deltog på den förlorande kung Rikard III:s sida.

Francisco Franco införde efter segern i spanska inbördeskriget 1939 en lag som retroaktivt gjorde väpnad kamp för republikens sida till en straffbar handling.

Nürnbergrättegångarna ådrog sig kritik för att bygga på retroaktiv lagstiftning och så kallad segerrättvisa, bland annat av den amerikanske senatorn Robert Taft, son till presidenten och chefsdomaren William Taft. Tafts uttalanden fick svidande kritik men hyllades postumt av John F. Kennedy som en de åtta modigaste handlingarna av en senator i sin Pulitzerprisbelönade bok Profiles in Courage. Även i Norge och Danmark väcktes (huvudsakligen efteråt) kritik mot avrättningar av nazistkollaboratörer då dödsstraffet var avskaffat vid tillfället för brottet men återinfördes retroaktivt efter krigsslutet (i Norge redan av ockupationsmakten, vilken emellertid inte betraktades som legitimt under processerna).

Legalitetsprincipen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige följer legalitetsprincipen inom straffrätten av 1 kap 1 § Brottsbalken

Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som sägs nedan är föreskrivet.
Lagen.nu, 1 kap 1 § Brottsbalken

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”HÖGSTA DOMSTOLENS DOM, Mål nr B 414-07, meddelad i Stockholm den 3 april 2007”. http://www.domstol.se/Domstolar/hogstadomstolen/Avgoranden/2007/2007-04-03_B_414-07_dom.pdf. Läst 3 januari 2012. 
  2. ^ ”Tillämpning av den straffrättsliga legalitetsprincipen. (Jfr NJA 1994 s 480).”. Nytt Juridiskt Arkiv. Lagen.nu. 2000. sid. s. 490. https://lagen.nu/dom/nja/2000s490. Läst 3 januari 2012. ”Det strider mot legalitetsprincipen att tillämpa ett straffbud analogiskt. För en tillämpning av ett straffstadgande krävs att lagtexten är tillräckligt klar och tydlig (se 1 kap 1 § BrB).” 
  3. ^ https://lagen.nu/dom/nja/2012s105